Från slottet till Humlegården

I begynnelsen, när det faktiskt var ett kungligt bibliotek, låg KB i slottet Tre kronor. På 1700-talet flyttades den lilla andel av samlingarna som överlevde slottsbranden 1697 runt i olika hus i Stockholm tills det nya slottet stod färdigt 1768. KB huserade nu i Stockholms slotts nordöstra flygel, där samlingarna växte så det knakade i de trånga och kalla lokalerna. Efter pådrivande av kungliga bibliotekarien Gustaf Edvard Klemming fattades 1870 därför beslutet att en ny, modern och rymlig biblioteksbyggnad skulle byggas i Humlegården.

Byggnaden ritades av arkitekten Gustaf Dahl, som hämtade inspiration från Paris och London. 1871 lades grunden till biblioteksbygget, som blev ett experiment för svensk verkstadsindustri. Gjutjärnskonstruktionen var en av landets första och bjälklagen innebar att man kunde göra fönstren stora, något som var nödvändigt då verksamheten var beroende av dagsljus. Flytten från slottet påbörjades i oktober 1877 och slutfördes på nyårsdagen 1878. Det sista Klemming gjorde innan han lämnade slottet var att skruva ner porslinsskylten som suttit på dörren in till biblioteket.

En byggnad i ständig förändring

Så här såg det nya Kungliga biblioteket ut när det öppnade för allmänheten 1878. Utsidan är sig relativt lik idag bortsett från de flyglar som tillkom 1928 samt det glasparti som 1997 byggdes på baksidan för att släppa ner ljus i det underjordiska annexet, som tillkom i slutet av 1960-talet.

Den största tillbyggnaden syns dock varken utanför eller inuti byggnaden eftersom den gömmer sig under Humlegården: de två enorma magasin som byggdes in i bergrummet 1994–1995 för att husera KB:s ständigt växande samlingar.

Insidan av byggnaden har genomgått flera förändringar genom åren för att anpassas till växande samlingar, besökarantal och personalstyrka. Fasaden, entréhallen och stora läsesalen har dock i princip behållit sitt ursprungliga utseende och är byggnadsminnesmärkta sedan 1935.

Visningssalen genom tiderna

1878 hade KB nyligen blivit ett självständigt ämbetsverk, som fått en modern och ändamålsenlig byggnad där man kunde visa upp samlingarna. När biblioteket invigdes var det därför viktigt att både visa upp både byggnaden och samlingarna. För det sistnämnda ändamålet byggdes en särskild visningssal som låg i den östra delen av byggnaden, parallellt med stora läsesalen. På bilden överst i inlägget ser du hur salen såg ut då, här nedan hur den såg ut 45 år senare.

Det kan vara svårt att föreställa sig visningssalen när man står på samma plats idag. Både takhöjd och golvyta halverades redan 1923–1924 och nuförtiden används rummet för garderob och sittplatser för besökare. Innanför pelarna gömmer sig gjutjärnskolonnerna som fortfarande är synliga på de övre våningsplanen.

Visningssalen fortsatte att användas för utställningar ända fram till 1960-talet, då den gav plats åt kontor och läsesalar. Därefter flyttade utställningsytan runt i byggnaden, men sedan 2013 finns ingen permanent yta för att visa upp KB:s samlingar. Numera finns en installation på entréplan som berättar om KB:s historia och verksamhet samt Skattkammaren i annexet där Codex Gigas (Djävulsbibeln) visas upp. Det finns även en besöksapp där KB:s besökare kan lära sig mer om biblioteket och byggnaden.

Men idag kan vi visa upp samlingarna på en plats som inte var tänkbar för 150 år sedan. I våra webbkanaler har vi möjlighet att på ett skonsamt, säkert och smidigt sätt visa upp samlingarna för alla intresserade – obeaktat öppettider eller möjlighet att ta sig till Stockholm. Med det sagt kommer en digitiserad reproduktion aldrig att kunna ersätta upplevelsen av det fysiska originalet på nära håll.

Guldkorn från utställningen 1878

När KB öppnade för allmänheten den 2 januari 1878 visades över 300 objekt ur samlingarna upp i den permanenta utställningen. Urvalet som gjordes då finns beskrivet i en utställningskatalog skriven av Christoffer Eichhorn Länk till annan webbplats., tidigare biblioteksamanuens på KB.

Så här beskriver Eichhorn visningssalen i sin bok:

Visningssalen, hvars utställning ordnades på våren 1878, är ämnad att gifva en föreställning om arten och omfattningen af Kongl. Bibliotekets olika afdelningar; men härvid har afseende måst fästas vid det jemförelesevis begränsade utrymmet, så att endast något af det märkvärdigaste och egendomligaste kunna uppläggas.

Här ville man visa bredden och rikedomen i KB:s samlingar med representativa, vackra och unika objekt som illustrerade svensk och internationell bokhistoria.

Här tittar vi närmare på några av de objekt som fanns med i den första permanenta utställningen i Humlegården 1878. Många av dem anses fortfarande vara betydelsefulla och lyfts ofta fram även i dagens KB. Annat kanske har fallit mer i glömska.

Codex Aureus

Det första objektet i utställningskatalogen, som låg i visningssalens "Glaslåda 1", var lika central i slutet av 1800-talet som idag. Men tittar man närmare på bilden från utställningskatalogen kan man se att en KB-anställd skrivit till ett ”fel!” bredvid uppgifterna om Codex Aureus.

Västgötalagen

Denna handskrift, som visades upp i glaslåda 7, är en rekordhållare. Västgötalagen (HS B 59) är den äldsta landskapslagen i Sverige och handskriften från sent 1200-tal är Sveriges äldsta fullständigt bevarade laghandskrift. Sist men inte minst är det den äldsta bevarade boken på svenska! Handskriften är digitiserad och fritt tillgänglig via Manuscripta Länk till annan webbplats..

Två små böcker...

En av KB:s minsta volymer (7,5 x 5 centimeter stor) visades upp i glaslåda 9 och innehåller imponerande nog ett av de bästa exemplen på skönskrift i samlingarna. Upphovspersonen till handskrift A 781 från 1612 är den skotska kalligrafen och miniatyrmålaren Esther Inglis och verket är dedikerat till prins Henrik av England, vilket troligtvis syftar på Henry Frederick (son till James VI av England och drottning Anne av Danmark).

En ännu mindre bok, "en af de minsta böcker, som finnas tryckta", visades i glaslåda 16. La Joye sur le retour de la paix, utgiven i Paris 1763 Länk till annan webbplats. är inte mer än 2 x 2,5 centimeter stor men har en påkostad inbindning i röd marokäng och guldsnitt, med en rikt dekorerad pärm.

...och en stor

Erik XIV:s marginalanteckningar

Denna tryckta bok av Antonio Cocchi visades troligtvis inte upp i glaslåda 26 på grund av sin titel eller utformning. Det intressanta med boken är vem som en gång ägde och antecknade i den: Erik XIV. De anteckningar och teckningar som kungen lagt till i bokens marginaler tillkom under hans fångenskap efter han blivit avsatt av sina bröder under andra halvan av 1500-talet. Återkommande motiv är avbildningar av knektar, kungar och drottningar. På detta uppslag hittar vi dessutom en huvudlös kvinnlig överkropp men med krona.

Bellmans självporträtt

På KB finns en gedigen samling av Bellman-handskrifter. De utgörs av både egenhändiga verk och av avskrifter från andra personer, oftast samtida och eventuellt bekanta med Bellman. Flera av Bellmans egenhändiga handskrifter är illustrerade med teckningar och målningar. Huvuddelen av dessa är utförda av andra personer men ett undantag är det självporträtt från 1794 vi finner i versbiljetten dedikerad till hans vän Helena Quiding, vilket visades i glaslåda 28.

Helgonet och djävulen

Två verk hade enligt katalogen en särskild placering i utställningen, vilket kanske säger något om deras dignitet. Det ena är två fragment av Heliga Birgittas uppenbarelser, skrivna på svenska av Heliga Birgitta själv 1360 och 1367. På KB finns ett antal så kallade Birgitta-handskrifter men de övriga handskrifterna är nedskrivna av andra samtida eller senare personer som var nära kopplade till Birgitta, klostret i Vadstena eller birgittinorden. Huvuddelen av Birgitta-handskrifterna kom till KB i samband med Antikvitetsarkivets upplösning 1780.

Enligt utställningskatalogen placerades fragmenten ”I särskild ram ofvan Gigas librorum”. Vad som visades upp under Birgitta-fragmenten går kanske att gissa utifrån anmärkningen... för det handlar förstås om världens största handskrift Codex Gigas, även kallad Djävulsbibeln. Den 76 kilo tunga handskriften, världsberömd på grund av sin storlek och helsidesporträttet av djävulen, togs som krigsbyte från Prag 1648 och har alltsedan dess funnits på KB.

Myterna kring handskriftens tillblivelse lever vidare och Klemming bidrog till dess symboliska betydelse för KB när Codex Gigas, det sista föremålet som lämnade slottet jämte två folianter Klemming bar under varsin arm, transporterades på en kälke från slottet till Humlegården på nyårsdagen 1878. Handskriften har behållit sin centrala plats i KB:s publika delar men numera förvaras den säkert, liggande och ihopslagen, i en glasmonter. Den som vill bläddra i handskriften får numera bara göra det digitalt, men annat var det förr då Codex Gigas ofta fick utstå en ganska omild behandling. Här visas handskriften upp av vaktmästare Gustavsson i visningssalen 1929.

Föränderlighet och kontinuitet

Läser man igenom hela katalogen för utställningen 1878 känner man igen många objekt som vi även 2023 skulle välja som ”guldkorn” i samlingarna. Vad kommer man välja till en motsvarande utställning om ytterligare 150 år? Och hur kommer vi att visa upp det? Precis som byggnaden utvecklas KB ständigt för att möta samtiden och förutse framtidens behov.

I 500 år har KB samlat in, beskrivit, bevarat och tillgängliggjort Sveriges gemensamma minne. Ett uppdrag som utgör grunden för KB:s existens – förr, nu och i framtiden. Författaren Erik Gustaf Geijer slog huvudet på spiken i första häftet av tidskriften Länk till annan webbplats.Iduna Länk till annan webbplats. 1811, där han ville lyfta de svenska fornminnenas betydelse och uppmuntra sina samtida läsare till studier, forskning och författande utifrån detta gemensamma kulturarv:

Hwart och ett Folk lefwer ej blott i det
närwarande, utan äfwen i sina minnen: och det lefwer genom dem […]

...emedan den som vill lära känna flodens lopp gerna söker källan.