Chefen och amanuensen

Vi har tidigare berättat om KB:s legendariska överbibliotekarie Gustaf Edvard Klemming (1823–1893) här på samlingsbloggen. Något vi inte hann fördjupa oss i då var att Klemmings långa bana på KB under åtta år kom att korsas med en annan legend. I slutet av 1874 anställde Klemming en 25-årig man vid namn August Strindberg (1849–1912). Ett namn som för eftervärlden har en helt annan klang, men som vid denna tid symboliserade en avhoppad Uppsalastudent. Men Klemming såg uppenbarligen någonting hos Strindberg, och såg till att han fick den dispens som krävdes för att få anställning på KB, som då låg i slottet, trots att han saknade en avslutad akademisk examen.

Kanske bidrog den förhållandevis varma relationen herrarna emellan till att Strindberg stannade hela åtta år på tjänsten, som blev hans enda mer varaktiga befattning i det allmännas tjänst och en merit han ofta hänvisade till under sin fortsatta karriär. Arbetsuppgifterna omfattade bland annat olika sorters ”servis” för utlåning och tillhandahållande, kontroll av pliktleveranser, sortering av småtryck och katalogskrivning.

Strindbergs år på KB sammanföll inte bara med en dynamisk och omskriven tid, då verksamheten och samlingarna expanderade och biblioteket flyttade från den trånga och kalla flygeln i Stockholms slott till den nya och mer ändamålsenliga byggnaden i Humlegården. De sammanföll också med några hälsomässigt tunga år för Klemming, som redan i tidig medelålder var sjuklig och förberedde sig för sin bortgång från jordelivet. Särskilt illa däran verkar han ha varit 1875, då han enligt sina egna ord intill fotografiet nedan genomled den ”svåraste sjukdomstiden då jag ansågs vara lifsdömd".

Det var vid denna tidpunkt Klemming började rusta sig inför döden, genom att planera sin egen hädanfärd. På kistplåten skulle det stå ”Jag är icke död, utan jag lefver” och till bestämmelserna fogade han ett postskriptum innehållande att han ”tillika önskar att i stället för kista få ligga i en flätad korg med lock, om det blir möjligt att skaffa en sådan”. Kanske ett uttryck för den på 1800-talet vanliga rädslan för att som skendöd bli levande begravd? Ett par år senare tillfogade han ytterligare ett tillägg: ”Den är redan färdig och förvaras i Kungl. Bibliotekets bokkällare. Nov. 1878". Denna omtalade anordning provade han omsorgsfullt ut hos korgmakaren och det sägs att den under de kommande 15 åren betraktades med viss skräck av de som vistades i källaren.

Kanske bidrog dessa omständigheter till att chefen och hans gunstling inte bara kom att dela vardag och arbetsuppgifter. De existentiella frågorna var ständigt närvarande i vardagen, något som tog sig olika uttryck och gav upphov till många myter och legender. Här försöker vi redogöra för några av dessa, som de återges i två böcker som skildrar de båda herrarnas tid på KB. Klemmings barnbarn Sven Klemming gav 1952 ut boken Släkten Klemmings historia Länk till annan webbplats. och tio år senare publicerade Uno Willers (KB:s riksbibliotekarie 1952–1977) sin bok Från slottsflygeln till Humlegården : August Strindberg som biblioteksman Länk till annan webbplats.. I stort sett alla anekdoter och citat är hämtade ur dessa böcker, som i viss mån överlappar men även berikar varandra.

Andarna i det gamla och nya KB

Klemmings excentricitet och fysiska uppenbarelse var omtalad redan under hans livstid och han var enligt sitt barnbarn ”i hög grad en man, som ville omgiva sig med mystik”. Han besatt därtill ”en ganska stor portion humor och var fullt medveten om sin originalitet”.

Även den unge Strindberg verkar ha velat omgiva sig med mystik, åtminstone baserat på ett par anekdoter från hans tid i slottsflygeln. Författaren Eugène Fahlstedt har berättat att Strindberg tog med sina kamrater till biblioteket för att läsa ”i djefvuls bibeln” (det vill säga Codex Gigas) i skenet ”af svafvellågor”. Även biblioteksmannen Robert Geete har berättat om hur Strindberg nattetid öppnade biblioteket med egna nycklar och avslutade en rundtur i biblioteket med att långsamt vända blad efter blad i den ”vördnardsvärda urkunden” och till slut utbrista med värme:

hör du andeviskningarna?

Omtalat är även det fylleslag Strindberg och några andra unga tjänstemän ställde till med i biblioteket 1877, ”då de blevo så ystra, att de kastade ned möbler från läktaren ned i salen”. En händelse Strindberg betecknade som ett ”avsked från andarna i det gamla KB”. Och andarna lär ha varit många i just det gamla KB, där särskilt en anekdot överlevt, gällande en vaktmästare som blev vettskrämd och fick föras till dårhuset efter att ha somnat och blivit instängd i bibliotekets stora sal. När han vaknade trodde han sig se böcker stiga ner från hyllorna och sväva omkring i en virvlande ringdans runt Codex Gigas, som själv trädde in i dansen.

Det vi faktiskt vet är att Klemming sysslade mycket med religiös litteratur och att framför allt Emanuel Swedenborgs skrifter tycks ha föranlett mycket spekulerande rörande övernaturliga fenomen i allmänhet och andevärlden i synnerhet. Den unge Strindberg överhörde redan i slottet många sådana samtal mellan Klemming och prästen/historikern Anders Fryxell och betygade i efterhand att detta var av stor betydelse för honom.

Seanser, borddanser och psykografer

Men det stannade inte vid samtal. Klemming trodde fast på ett liv efter detta och funderade mycket på möjligheten att komma i förbindelse med de avlidnas andar – ett intresse han delvis delade med Strindberg. De båda herrarna uppges ha ägnat sig åt olika typer av andeframkallning, både i och utanför KB:s lokaler. Och här blev andra anställda involverade i verksamheten.

En renskriverska som var anställd i biblioteket användes tidvis som medium av både Klemming och Strindberg och flera av experimenten utfördes med hjälp av en italiensk vaktmästare vid namn C. A. Pisani, som ofta var behjälplig med tekniska förberedelser inför Klemmings spiritistiska experiment. Ett av de vanligare experimenten var borddans, ett fenomen vi skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Under kvällar och nätter sägs Pisani ha bistått med en ”ovanlig kraft vid flyttning av tunga möbler på ett häpnadsväckande sätt.”

Utanför KB utförde Klemming spiritistiska experiment på Beridarebansgatan 21, ett hus hans far hade ägt som nu ägdes av hans äldsta bror Carl.

Kollegor på andra sidan

Trots att de tillbringade relativt få år i varandras närhet tycks Klemming ha haft en långvarig påverkan på Strindberg och hans tankevärld. I Strindbergs författarskap spökar han definitivt, både före och efter sin död.

Genvägar (som först trycktes i den tyska översättningen Schleichwege 1887 och omabetades till "En häxa", publicerad 1890 i Svenska öden och äventyr Länk till annan webbplats.) kom ut då Klemming fortfarande var i livet. Här hittar vi inte bara karaktärerna Billgren (Strindberg) och riksantikvarien (Klemming) – deras gemensamma medium på KB, renskriverskan, är i denna ”spiritistroman” förevigad som hjältinnan Tekla.

En blå bok kom ut i fyra delar under åren 1907–1912. Verket innehåller 650 numrerade uppsatser av Strindberg, delvis influerade av Swedenborg, och några av dem involverar Klemming. I nr 55, "Medium utan att veta det Länk till annan webbplats.", beskriver Strindberg hur han i biblioteksarbetet blev använd som Klemmings medium:

I nr 56 "Gengångare" Länk till annan webbplats. beskriver Strindberg hur han tyckte sig stå ”i rapport” med den då avlidne Klemming:

I nr 57 ”Återseende i klostret” Länk till annan webbplats. är Strindberg på besök i ett kloster, där han letar efter en dagbok tillhörande munken Ansgar, vars öde han och Klemming tidigare efterforskat tillsammans. Han tycker sig nu finna tecken på att Klemming lett honom rätt, bland annat då han hittar dennes oefterhärmliga handstil i en bok medeltidshymner som Klemming utgivit Länk till annan webbplats..

Strindberg går igen

Liksom Klemming spökade för Strindberg sägs den sistnämnde ha spökat för sina efterkommande kollegor, åtminstone enligt en historia som Willers återberättar. En av 1960-talets åldermän anställdes på KB som 15-åring 1913 – året efter Strindbergs bortgång. De äldre kamraterna brukade då skrämma honom med historier om ett speciellt rum, där Strindberg sades gå igen. Några av dem visste dessutom, genom vittnesmål från de som i sin tur var med på Strindbergs tid, att det var i detta rum Strindberg hade gjort sina spiritistiska försök med det medium som även Klemming anlitade.

Vi vet inte vilka krafter som är i farten när dagens KB-anställda plötsligt lyckas förstå, tyda eller hitta sådant som övergår vårt förstånd men vi vet däremot att 1800-talet fortfarande präglar oss som jobbar på KB idag. Vi jobbar omgivna av spåren från våra forna kollegor, som gjorde avtryck i både samlingar, register och i byggnaden – men kanske även i dimensioner vi bara kan ana? Men dagens medarbetare är nog mindre benägna att hemfalla åt övernaturliga förklaringar i vardagen.

Annat var det på 1800-talet då spiritismen trendade i Stockholm, något idéhistorikern Julia Falk skrivit om i sin avhandling En andlig terra incognita. Spritismen i det sena 1800-talets Stockholm Länk till annan webbplats., som hon berättar mer om i KB:s hörsal den 23 april – missa inte det!