Rykande inaktuella skatter

KB:s tjänst Svenska tidningar Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. är en skattkammare full av nyheter som både kan roa och oroa. De digitaliserade tidningssidorna i tjänsten är fria att använda men material som är nyare än 100 år går inte att komma åt hemifrån utan måste ses på plats i KB:s tidningsläsesal eller på något av de bibliotek som har tjänsten Länk till annan webbplats..

Både den digitala skattkammaren och tidningsläsesalen rymmer mängder av historier för den som vill hitta rykande inaktuellt innehåll. Bland alla dessa kuriositeter kan man hitta en unik händelse som fallit i glömska även hos dagens Justitieombudsman, trots att JO i högsta grad utgjorde epicentrum för en juridisk jordbävning. Men KB glömmer aldrig.

Mannen bakom spektaklet

Det är den 11 augusti 1913 i Stockholms rådhusrätt vid Riddarhustorget, en plats där allvaret brukar råda. Men inte idag. Nej, i rättssalen är stämningen uppsluppen när en 46-årig man från Söderbärke på klingande dalmål kräver JO på ett stort penningbelopp. Inför roade åskådare och jurister visar dalkarlen till och med upp en egenhändigt skriven dom, men för att förstå vad som utspelar sig här får vi gå tillbaka i tiden med hjälp av gamla dagstidningsartiklar, rättsprotokoll och kyrkböcker.

Viktor Emanuel Östlund föds i Söderbärke den 6 februari 1867, men i kyrkböckerna varierar tidpunkten en aning. Enligt de första årens noteringar är han född den 6 januari – vilket verkar vara en sammanblandning med faderns födelsedatum – för att från 19 års ålder istället anges som född i februari. Man kan med fog säga att Östlund redan från tidig ålder omges av en viss förvirring. Vår huvudpersons far heter Johan och är sadelmakare, modern heter Brita Carin Ågren.

Vi vet föga om hans uppväxt, men vi vet att Viktor Emanuel Östlund är – som man diplomatiskt brukar säga när det speciella inte alltid är positivt – en ganska speciell person. Han blir någon som kommer att gå sina egna, och i högsta grad oförutsägbara, vägar. Östlund besitter dock en viss talang för siffror och ekonomi, men det dröjer innan han är redo att skapa sig ett liv på egen hand.

Livet kan börja

Som 21-åring lämnar Viktor Emanuel Östlund den 5 januari 1889 föräldrahemmet för att klara sig själv. Han får anställning som handelsbokhållare, även benämnt handelsbiträde, drygt tre mil bort hos handlare Per Andersson i Norberg. Där blir han kvar i över två år.

I oktober 1891 återvänder Östlund till Söderbärke där han utför samma sorts arbete hos handlare Per Olov Fröström, som även äger Västerby gästgivaregård. Det här är en rekrytering som handlare Fröström senare bittert ska få ångra. När Östlund börjar arbeta hos handlare Fröström är dennes dotter Alma bara fem år. Hon kommer framöver att få en central roll i denna märkliga historia som är kantad av besatthet och vanföreställningar. Mer om det snart. Östlund utför uppenbarligen ett bra jobb och blir kvar hos handlaren i många år. Han verkar trivas där och är kanske rentav tillfreds med sitt liv.

Men förändringens vindar ska snart blåsa när den oundvikliga döden så småningom upplöser den enda riktiga familj Östlund har kvar, föräldrarna Brita och Johan. Den 21 juli 1897 avlider modern i hjärnblödning 67 år gammal, och den 27 juni 1901 dör fadern i något som kallas "hjärtlidande" vid en ålder av 75 år. Och snart kommer fler omvälvande förändringar i Östlunds liv.

Den 20 mars 1902 slutar Viktor Emanuel Östlund sin decennielånga anställning hos handlare Fröström och flyttar till det ärvda föräldrahemmet. Han är då 35 år gammal. Men slutar Östlund i butiken bara för att bli hemmansägare i Söderbärke eller ligger något annat bakom? Det finns faktiskt anledning att misstänka att Östlunds avfärd har med Alma att göra, för kanske börjar han bli lite väl intresserad av henne?

Alma

Alma Fröström föds den 30 juni 1886 och är alltså inte mer än fem år vid Östlunds ankomst till faderns butik. Rimligen visar han inte henne något större intresse då, men vid tiden för avfärden 1902 har något hänt. Sedan 1892 är minimiåldern för kvinnor att ingå äktenskap 17 år, för männen gäller 21 år. Ur Östlunds synvinkel behöver han alltså bara vänta till den 30 juni 1903 innan ett äktenskap med Alma blir fullt möjligt. För henne vill han gifta sig med. Det finns bara ett litet problem, ett pyttelitet problem, vare sig Alma eller fadern tycker nämligen att det är en bra idé.

Viktor Emanuel Östlund gör flera försök att fria till Alma men får på båten varje gång, så de flesta män skulle till slut ha fattat vinken. Men Östlund börjar nu uppleva verkligheten på ett helt annat sätt än resten av omgivningen. Enligt honom ingås under våren 1904 en överenskommelse med handlare Fröström om att han och Alma ska gifta sig. En överenskommelse Fröström inte alls känner till och heller aldrig kommer att ingå, för hans dotter Alma är fri att själv välja sin framtida man.

Paulina

Men Alma är inte den enda kvinnan i vad som får sägas vara Östlunds fantasier, även en Paulina Bergström ska dras in i denna trassliga och unika historia. Paulina föds den 8 juli 1878 i Hemshyttan i Söderbärke och är alltså drygt elva år yngre än Östlund. Hon är dotter till bergsmannen och nämndemannen Anders Bergström. I Östlunds föreställningsvärld vill Paulina gifta sig med honom, men eftersom han själv är inställd på Alma och litar på "överenskommelsen" blir det inget giftermål med Paulina.

Med allra största sannolikhet är inte heller Paulina intresserad av Östlund. En sak som kommer få stor betydelse framöver är att Paulina enligt Östlund har en förmögenhet på 60 000 kronor (nästan fyra miljoner i dagens penningvärde) som kan bli hans vid ett äktenskap. Kom ihåg den detaljen. Det gör i alla fall Östlund.

Sveket

Medan Viktor Emanuel Östlund fortsätter att fria till sin tilltänkta hustru Alma gifter sig Paulina Bergström 1908 med Per Persson, och paret får en dotter 1910. Det här giftermålet är också en detalj ni ska lägga på minnet. Alma fortsätter att avböja äktenskap med Östlund och den 31 maj 1909 kommer katastrofen som får honom att börja tappa fotfästet i tillvaron. Det råkar vara dagen då Alma gifter sig med kronofogde Gösta Lyckholm från Nås.

Som Östlund ser det har han nu inte bara blivit snuvad på giftermål med Alma, utan även på den förmögenhet som han kunde fått vid äktenskap med Paulina. Enligt Östlund är allt handlare Fröströms fel, och han kräver att denne ska ersätta Östlund för den ekonomiska förlusten av – just det – 60 000 kronor. Men Östlund börjar med att anmäla kronolänsman Carl Johan Olsson i Söderbärke för att inte ha hindrat Alma från att ingå äktenskap med kronofogden. Han anmäler också kyrkoherde Magnus Enhörning som vigt de två, så med juridikens hjälp kanske allt ändå kan ordnas upp.

Låt processerna börja

Handlare Fröström blir antagligen lite förvånad när han får en stämning i handen och kallas till rättegång i Ludvikas tingshus den 31 oktober 1910, alltså i Västerbergslags domsagas häradsrätt. Väl där avfärdar Fröström via sitt ombud – kronolänsman Carl Johan Olsson – alla skadeståndskrav och förklarar att ingen som helst förbindelse existerat mellan dottern Alma och Östlund. I alla fall inte mer än i den sistnämndes fantasi.

Så här lyder Viktor Emanuel Östlunds stämning mot handlare Per Olov Fröström:

Då jag, som genom detta äktenskapslöfte afslagit ett för mig synnerligen ekonomiskt fördelaktigt dylikt erbjudande af en annan qvinna, hvilken dock under min fästningstid med Fröken Fröström ingick äktenskap med annan person, härigenom måste anses hafva drabbats af ej minst ekonomisk skada, får jag härmed vördsamt anhålla om laga kallelse och stämning å förbemälda Fröken Alma Fröströms fader med yrkandet det han [...] måste anses vara orsak till den förlust jag sålunda lidit [...]

Själva tanken att Östlund ska kompenseras för sina egna tillkortakommanden i kärlek är absurd. Men möjligheten för en rättshaverist att kalla in folk till rättegångar trumfar dessvärre sunt förnuft. Under rättegången sänker Östlund med en generös gest sina skadeståndsanspråk till 30 000 kronor, men det betet nappar inte Fröströms ombud på.

Östlund begär uppskov med rättegången för att kunna bevisa att det faktiskt funnits ett avtal om giftermål mellan honom och Alma. Han vill även kunna bevisa att Alma inte varit vid sina sinnens fulla bruk vid giftermålet med Gösta Lyckholm, och därför enligt lag inte heller skulle ha fått ingå äktenskap. Men häradsrätten finner inga skäl till uppskov i rättegången och den 28 november sker utslaget som inte är till Östlunds belåtenhet. Åtalet mot Fröström avvisas och Östlund måste betala honom 25 kronor i ersättning för de utlägg han haft.

Rond två i häradsrätten

Men vår huvudperson ger sig inte och 1911 blir det ytterligare en runda i häradsrätten. Målet äger rum den 8 maj med Ludvikas kronolänsman Einar Gottliebsson som representant för Fröström. Gottliebsson anser att fallet redan avgjorts året innan och att domen vunnit laga kraft, hans klient ska inte behöva inställa sig i domstolen i tid och otid. Östlund anser å sin sida att Fröström ägnat sig åt "svikligt förfarande" eftersom han undanhållit sin dotters påstådda sinnessjukdom. En sjukdom bara Östlund verkar känna till.

Östlund går ut offensivt och vill kalla tre vittnen som han tänkt sig ska bevisa att Alma varit sinnessjuk mellan 1907 och 1909, något som enligt lag gör ett äktenskap omöjligt. Domaren tycker dock att de tilltänkta vittnesmålen är helt irrelevanta och avvisar dem utan pardon. Gottliebsson kräver i sin tur att Östlund ska dömas för dombrott, rättegångsmissbruk, ärekränkning och falsk anklagelse mot Fröström för "svikligt förfarande".

Inte heller den här gången går saker och ting Östlunds väg. När domen avkunnas den 6 juni konstaterar rätten att hans anklagelser helt saknar grund, samt att de påstådda handlingarna inte är straffbara även om anklagelserna till äventyrs hade varit sanna. Men en detalj går ändå Östlunds väg. Det gäller Fröströms yrkande på att Östlund ska dömas till böter för att han mot bättre vetande missbrukat rätten att dra någon inför rätta. Det yrkandet avvisar rätten så här:

med den kännedom Rätten äger om dennes person – inte kan anses hafva mot bättre vetande dragit svaranden inför rätta

Domstolen anser att Östlunds mentala hälsa gör att han faktiskt tror på sina egna anklagelser och därför inte kan stoppas eller beivras. Någon ärekränkning kan de inte heller konstatera, mest för att alla vet att Östlund är underlig och därför inte sätter stor tilltro till hans ord. Däremot får Östlund ersätta Fröström med 30 kronor för rättegångskostnaderna.

Fortsättning följer...

Där kunde historien ha tagit slut, men vår vän Östlund är ett unikum i svenska rättshistoria och han är långt ifrån färdig. Och snart dras även Justitieombudsmannen in i affären på ett mycket oväntat sätt, något ni kan läsa mer om när upplösningen på denna historia dyker upp i en en samlingsblogg nära er. Så se till att läsa även nästa del den 25 september, jag lovar att den kommer vara väntan värd!