En liten resumé

Senast ni träffade Viktor Emanuel Östlund så hade han hunnit med en hel del saker i livet. För det första hade han börjat arbeta som handelsbokhållare hos Per Olov Fröström i Söderbärke, sedan förälskat sig i dennes dotter Alma men tyvärr inte fått känslorna besvarade. Inte för att den saken spelade någon roll för Östlund, hans plan var glasklar men följdes inte av någon annan än han själv. För kärleken Alma gifter sig och krisen är ett faktum. Vad gör man då? Jo, man anmäler prästen och stämmer sin tilltänkte svärfar på ett ansenligt belopp i häradsrätten. Inte bara en utan två gånger, helt utan framgång. Redan vid det här laget har han väckt en del uppmärksamhet i tidningarna, men det är inget emot vad som väntar.

Skam den som ger sig

Efter att rättegångarna i häradsrätten blivit ett förutsägbart fiasko borde allt vara över, men som ni förstår blir det givetvis inte så. Nej, Östlund tänker inte ge ordet rättshaverist en dålig klang genom att ge upp så enkelt. Han anser att den senaste domen är "filosofiskt" skriven och grunnar länge på innebörden. Så förstår han plötsligt, häradsrätten har gett honom mandat att döma och avsätta kyrkoherde Enhörning! Sagt och gjort, han skriver ihop en dom och skickar den till justitieombudsmannen (JO) Berndt Hasselrot, snart ska nog allt ordna upp sig trots allt.

Enligt Östlund själv är han dock inte så verklighetsfrånvänd att han förväntar sig domens verkställande, den ska mer fungera som en påtryckning på Enhörning för att denne ska övertala Fröström att betala ut de 60 000 kronorna. Fast summan har plötsligt stigit till 82 170 kronor (närmare fem miljoner i dagens penningvärde), och enligt Östlund har den av någon anledning redan inbetalats av Fröström till JO. I Östlunds föreställningsvärld kan saker och ting ändra sig snabbt och fantasifullt. Så nu väntar vår haverist ivrigt på pengarna, en väntan som kommer att bli lång.

Unika rättegångar

I rikspressen under februari och mars 1912 kan man se att JO lämnat anmälan utan åtgärd, men Östlund ger inte upp trots att tiden tickar fram till 1913 utan att JO skickat pengarna. Nu tvingas Östlund återigen slipa på sina processfärdigheter, för de 82 170 kronorna tänker han inte ge upp kampen om. JO ska minsann få hosta upp dem vare sig han vill eller inte. Så han gör det otänkbara tänkbart, drar JO inför rätta för att få sina pengar. Östlund är troligen den enda personen någonsin som ens kommit på tanken att stämma JO, och dessutom gått från tanke till handling. Om handlare Fröström förvånas över stämningen 1910 så är det nog inget emot hur förvånad JO Berndt Hasselrot blir 1913. Så här lyder Viktor Emanuel Östlunds första stämning mot JO Berndt Hasselrot:

Härmed får jag vördsamt anhålla om laga kallelse och stämning å Herr Justitieombudsmannen B. Hasselrot i Stockholm med yrkande att Herr Justitieombudsmannen till mig måtte utbetala ett belopp af minst Åttiotvå tusen Etthundrasjuttio Kronor /82.170-/ hvilket belopp jag af omständigheterna finner tydligt att Handlanden P.O. Fröström i Söderbärke inbetalt till Herr Justitieombudsmannen för min räkning.

Vid kontakt med dagens JO är det ingen där som känner till att någon annan i historien skulle ha upprepat Viktor Emanuel Östlunds bravad. I vår tid är det inte ens möjligt för en enskild person att dra JO inför rätta så här då rättegångsbalken skyddar ämbetet. Men 1913 är det inte bara möjligt utan sker också. Allt är galet men målet ska ändå upp i Stockholms rådhusrätt. I en intervju i Dagens Nyheter den 30 juli 1913 med rubriken, "Får man stämma för vad som helst?", tar dock JO Hasselrot saken med ro. Han säger:

Ja, jag kommer naturligtvis att inställa mig, men då jag själv ej har något yrkande mot honom, blir det inte någonting vidare av alltsammans.

Berndt Hasselrot

Justitieombudsmannen Berndt Hasselrot är en fascinerande person som mellan åren 1914 och 1917 även tjänstgör som justitieminister i Hjalmar Hammarskjölds regering. Han blir också president i Skånska hovrätten och ägnar sedan mycket tid åt Strafflagskommissionen som dess ordförande. Under sin tid som JO
(1906–1913) gör sig Hasselrot känd för att försvara den lilla människan mot nitiska ämbetsmän. Han förordar även saker som dödsstraffets avskaffande, lindring av vissa straff, snabbare rättsprocesser samt mer begripligt skrivna domar.

När Östlunds skrivelser kommer in till JO och lämnas utan åtgärd är det ingen som anar att Hasselrot inom en nära framtid ska tvingas försvara sig och sitt ämbete i Stockholms rådhusrätt. Den här situationen har uppenbarligen ingen kunnat föreställa sig förut. Hasselrot närvarar dock inte vid rättegången i egen hög person, utan den som dyker upp i hans ställe med fullmakt blir vaktmästaren Olof Albert Östlund, för man får ändå anta att Hasselrot har andra saker att göra.

JO inför rätta

Rättegången hålls den 11 augusti 1913 och blir en underhållande historia, i alla fall för alla de som slipper försvara sig mot underliga anklagelser. Många jurister har kommit för att ta del av detta unika spektakel, det hör ju inte till vanligheterna att JO sitter på de anklagades bänk. Stämningen är munter och även domaren – rådman Johansson – har svårt att hålla masken. Östlunds egenhändiga "dom" mot kyrkoherde Magnus Enhörning (men han kallar honom konsekvent kontraktsprost trots att Enhörning sedan 1907 varit kyrkoherde) tas upp och lyder så här:

DOM.

Då, enär och emedan kontraktsprosten Johan Magnus Enhörning den 31 maj 1909 i Söderbärke sammanvigt makarna kronofogde G. Lyckholm i Nås och fröken Alma Fröström i Söderbärke, oaktat han visste att Alma Fröströms sinnesbeskaffenhet utgjorde laga hinder för äktenskapet och för denna handling tagit eller betingat sig mutor eller ekonomisk ersättning, dömer jag honom enligt kap. 25 par. 5 strafflagen till avsättning från pastorsämbetet och förklarar honom ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Söderbärke den 8 juni 1912
V. E. Östlund

Domaren försöker ändå resonera med Östlund, och de har följande replikskifte som återges i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning den 12 augusti 1913:

– Har ni rätt att döma präster till avsättning? frågade domaren.
– Ja, det har jag visst, förklarade Östlund tvärsäkert.

Men Östlund poängterar ändå att han inte kräver Enhörnings avsättning utan nöjer sig med att få sina pengar, något mer begär han inte. Domaren försöker på nytt att resonera med dalkarlen framför honom, och nedan ser ni slutreplikskiftet som Stockholmstidningen rapporterar om:

Det slutar alltså inte riktigt som Östlund hoppats, men Svenska Dagbladet sammanfattar rättegången med:

Hr Östlund tappade alltså, men han kan vara lugn för att rättens ledamöter i tysthet äro honom mycket tacksamma för den angenäma stund han beredt dem.

Så i juristkretsar utanför JO är Östlund i detta ögonblick väldigt populär. Nu borde dock även den mest processlystne ha kastat in handduken, men det finns de som har mer uthållighet än andra.

Da capo

För den 1 september 1913 vankas det ännu en rättegång eftersom Östlund inte har gett upp utan lyckats få till ytterligare en process. Dagens Nyheters rubrik den 2 september är talande nog, "De löjliga målen mot J. O.". Domaren pressar dock Östlund ganska hårt och denne måste till slut återigen medge att JO nog inte fått några pengar trots allt. Men det spelar ingen roll, Östlund vill ändå ha pengarna som ersättning för att kyrkoherde Enhörning inte har avsatts av JO. Precis som vid förra rättegången kammar Östlund dock noll och får ett glasklart avslag.

Nu när Östlund lyckats få avslag hela två gånger av Stockholms rådhusrätt kanske han borde ha fattat vinken, men det gör han givetvis inte. Kan man inte skipa rättvisa via domstolen så kanske det finns andra sätt. Sagt och gjort så skriver Östlund till justitiedepartementet där han bifogar en dom som ger honom pengarna från JO. Nu ska nog allt lösa sig trots allt. "Domen" lyder så här:

Då jag genom Justitieombudsmannen hr B. Hasselrots eget medgifvande vet att P. O. Fröström i Söderbärke till honom inbetalt det skadestånd, hvartill jag är berättigad, dömer jag Justitieombudsmannen dels på grund av Westerbergslags Häradsrätts protokoll och utslag samt mina egna till Justitieombudsmannen ingifna skrivelser, att efter Kongl. Majestäts verkställande af domen, genast till mig utbetala Åttiotvåtusen Etthundrasjuttiotvå Kronor (82,170) jämte 6 proc. ränta från den 1 juli detta år till betalningsdagen.

Skrivelsen ger givetvis inget resultat och efter detta djärva drag försvinner Viktor Emanuel Östlund ur offentlighetens blickfång. Han har roat allmänheten ett tag men nu är nyhetens behag över och fokus flyttas till andra personer och händelser. Det verkar också som om Östlund alltmer försvinner in i sig själv när han inte klarar av att driva fler processer.

Efterskörd

Östlund förklaras sinnessjuk och omyndigförklaras, men blir på nytt myndigförklarad den 3 april 1916. Trots att han på papperet är vid sina sinnens fulla bruk ser dock verkligheten helt annan ut och resan i livets utförsbacke fortsätter stadigt. Östlund står nämnd i kyrkböckerna både som handelsresande och handelsexpedit, men om han verkligen arbetar är tveksamt. Föräldrahemmet glider honom ur händerna och snart hamnar Östlund som fattighjon i Tolvsbo där han benämns som "sinnessvag". År 1919 kommer den förvirrade mannen till Smedjebacken.

Den 28 maj 1924 får Viktor Emanuel Östlund ett läkarintyg på sin sinnessjukdom, en diagnos han denna gång får behålla livet ut. För livets resa tar slut den 7 augusti 1928, vid 61 års ålder, när Östlund avlider av hjärtfel på ålderdomshemmet i Smedjebacken. Han är då helt utblottad och skulderna överstiger vida tillgångarna som egentligen bara är ett par kronor, hans kläder och ett gammalt fickur. Drömmarna om det stora skadeståndet slår aldrig in och i verkligheten får han ett ytterst fattigt liv. Detta till trots går han till historien som den ende personen att dra JO inför rätta, så ett obemärkt liv lever verkligen inte Viktor Emanuel Östlund.

Rättshaveristens offer

Hur går det då för alla stackare som kommit i rättshaveristens väg? Handlare Per Olov Fröström avlider 1916 vid 75 års ålder, så efter det kan inte Östlund processa mer mot honom hur mycket han än skulle vilja. Prästen vid jordfästningen är givetvis Magnus Enhörning. Östlunds kärlek och besatthet Alma flyttar med man och två barn till Köping 1918 där maken blir häradsskrivare. Han dör vid 79 års ålder 1946, medan Alma avlider 77 år gammal den 17 december 1963.

Östlunds kärleksreserv – Paulina Bergström – får tyvärr ett kort liv och avlider redan den 10 augusti 1911 i kallbrand och blodförgiftning, endast 33 år gammal. Den allmänt omtyckte kyrkoherden Magnus Enhörnings liv tar slut 1922 i Söderbärkes prästgård, han är då 73 år och har sedan en lång tid tillbaka sluppit fler försök att avsätta honom från sitt ämbete.

Före detta JO Berndt Hasselrot kämpar mot slutet av sitt liv med tilltagande hälsoproblem, och från 1927 är han mestadels tjänstledig av hälsoskäl. Den 14 oktober 1930 tar krafterna slut och Hasselrot avlider på Gripsnäs i Mariefred 68 år gammal. Därmed är de två huvudpersonerna i ett av Sveriges märkligaste rättsfall borta, men i protokollen och artiklarna lever fallet ändå vidare som en tragikomisk historia.

Rykande inaktuella skatter

KB:s tjänst Svenska tidningar Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. är en skattkammare full av nyheter som både kan roa och oroa. De digitaliserade tidningssidorna i tjänsten är fria att använda, men material som är nyare än 100 år går inte att komma åt hemifrån utan måste ses på plats i KB:s tidningsläsesal eller på något av de bibliotek som har tjänsten Länk till annan webbplats..