Den geniale prosatören

Året är 1946 och Europa ligger i ruiner efter ett förödande världskrig. Den svenske författaren Eyvind Johnson (1900–1976) utkommer med en ny roman, Strändernas svall, baserad på myten om den grekiske krigaren Odysseus. Få kan väl ana att den 46-årige författaren knappt trettio år senare kommer att få Nobelpriset i litteratur. Men romanen får ett mycket positivt mottagande. I Svenska dagbladet kallar Sten Selander Johnson för ”den ende geniale bland sin generations prosatörer”.

Ganska omgående blir det tal om översättningar. I KB:s deldatabas Suecana Extranea Länk till annan webbplats. kan man se att Strändernas svall utkom på finska 1947 samt på tyska, norska och danska 1948. Därmed låg vägen öppen för översättningar till de stora världsspråken.

Redan 1950 kommer Strändernas svall på franska, på den tiden det mest prestigefyllda av litteraturspråken. Heureux Ulysse… Länk till annan webbplats. (”Lycklige Odysseus…”, som blir den franska titeln, efter en för fransmän välbekant sonett av renässanspoeten Joachim du Bellay), ges ut av världens kanske mest ansedda förlag, Gallimard, och som översättare anges P. och E. de Man.

En akademisk bomb?

Men vem är väl ”P. de Man” om inte den världsberömde filosofen och litteraturvetaren Paul de Man (1919–1983), hyllad som en av förgrundsgestalterna inom den så kallade dekonstruktivistiska skolan, men under senare år avslöjad som nazistisk medlöpare och antisemit? Översättarens identitet är inget mindre än en ”akademisk bomb”, konstaterar Carl Johan Malmberg i Svenska Dagbladet den 17 maj 2016, och undrar varför ingen i den omfattande Johnson-forskningen hittills har tagit upp frågan. Han läser till och med in en förtäckt självbekännelse från filosofen i det förord som tycks ha signerats med hans namn (P. de Man).

Malmbergs teori är fängslande, och det finns en del som talar för att den stämmer. Ryktet säger att Paul de Man, som var i trettioårsåldern när Heureux Ulysse… hamnade på bokhandelsdiskarna i Paris, kunde läsa svensk text. Och inte minst: i det franska nationalbibliotekets katalog Länk till annan webbplats. anges han som översättare till Johnsons roman.

Kosmopoliten från Boden

Men det är något som skaver. Varför står det bara P. och inte Paul på översättningens titelblad? Och vem är egentligen E. de Man? För att få svar måste vi ta oss ner i KB:s underjordiska magasin, 45 meter under Humlegården i Stockholm. Där finns Eyvind Johsons samling som har fått signumet HS L151 Länk till annan webbplats.. Det är ett personarkiv bestående av 92 kapslar som sammanlagt upptar ungefär åtta hyllmeter. Samlingen domineras av brev till och från Eyvind Johnson, sammanlagt mer än 10 000. Delar av materialet kan bara beställas fram till KB:s specialläsesal av låntagare med särskilt tillstånd.

Samlingen innehåller material på flera olika språk. Norrbottningen och arbetarförfattaren Johnson, uppvuxen under mycket enkla förhållanden i trakterna kring Boden, framstår som något av en kosmopolit. I brev och andra dokument går det att följa den blivande författarens resa ut i världen Länk till annan webbplats., från hemtrakterna hela vägen till Paris – staden vid Seine som har kallats för den litterära världsrepublikens huvudstad!

En blivande Nobelpristagare i Paris-slummen

Åren i Frankrike blir bitvis hårda. Johnson hankar sig fram med enstaka journalistuppdrag och enklare arbeten. Ett intyg i samlingen visar att han mellan den 15 augusti och 31 oktober 1922 arbetar på en restaurang vid Gare du Nord.

Dagens huvudmål består av kaffe och croissanter. I en av sina dikter (tryckt i tidningen Brand nr 30 1922) beskriver Johnson hur nära han är att sjunka ner i den parisiska slummen:

På botten lever blott nöd, som naken / har skyggat undan för livets sol”

Men det går bättre och bättre. I anarkistiska kretsar lär han känna landsmannen Victor Vinde, som genom sina breda kontaktnät lyckas ordna allt fler journalistiska uppdrag. Han är också intresserad av Johnsons egna skrifter, och börjar alltmer anta rollen som litterär agent. Till slut lyckas Vinde få förlaget Kra Éditions att skriva kontrakt för utgivning av romanen Stad i ljus i hans egen översättning med den franska titeln Lettre recommandée Länk till annan webbplats..

Den 28 oktober får Johnson brev från Vinde med order att han skall låta fotografera sig inför boksläppet. Och det handskrivna manuset till boken måste han snarast lämna in – det skall ställas ut i bokhandeln Flammarion under en ”soirée suédoise”. Tempot är högt och de svenska förlagen hinner inte med. Den franska utgåvan blir den första av Stad i ljus. På svenska kommer romanen först året därpå.

Litterär diplomati

Eyvind Johnson flyttar slutligen hem till Sverige, men kontakterna med Vinde består. I samlingen finns 50 brev från honom, det sista från 1970, samma år som han dog. I december 1946 skriver han entusiastiskt att han har hittat en ”idealisk” översättare till den då nyutgivna Strändernas svall. Detta är alltså den mystiske P. de Man. Men det namnet är en pseudonym.

Översättaren heter egentligen Pierre Volboudt (1906–1987) och är en 40-årig konstvetare och orientalist med grundläggande kunskaper i svenska och ett stort intresse för svensk litteratur. Han är gift med den några år yngre filologen Erica (den mystiska E.), som också fattat tycke för Sverige och svenska förhållanden. I ett brev fullt av smicker förklarar Pierre för Eyvind Johnson hur han vill verka för utvecklandet av de svensk-franska kulturkontakterna. Men därefter försvinner han från brevväxlingen och hustrun Erica tar över, det är hon som skriver nästan samtliga av de 43 mångordiga breven från makarna Volboudt.

Arbetet med Strändernas svall blir en lång kamp. Vinde och paret Volboudt tjatar på redaktörerna. Erica är inte nöjd med förlaget Gallimard; trots den litterära världens aktning är det ett hemskt ställe (”une boîte terrible”), med enbart kommersiella intressen och föga respekt för författarna. Dessutom är fransmännen fördomsfulla mot nordisk litteratur. Vore det inte för Vindes ”litterära diplomati” (”diplomatie littéraire”), skulle hela projektet gå i stöpet. Men så, i december 1949, kan hon meddela Johnson att ”smärtebarnet” (”notre enfant du dolheur”), äntligen har fått ett utgivningsdatum, i mars året därpå. I maj 1950 kan Vinde skicka en fin recension där Heureux Ulysse… kallas stark (”forte”) och djupt mänsklig (”profondément humaine”).

Debatterad översättning

I Sverige blir den franska utgåvan av Johnsons roman föremål för en debatt under sommaren 1950. I Expressen den 21 juli skriver kritikern Bengt Söderbergh en starkt negativ recension under rubriken ”Den stympade Odysseus”. Han menar att översättarna, som ”för säkerhets skull har dolt sig under pseudonymen E. och P. de Man”, har berövat en ”stor roman […] sina vitalaste partier”. Om Söderbergh läst Dagens Nyheter den 15 januari samma år hade han inte behövt sväva i ovisshet om översättarnas identitet; där intervjuas både Pierre och Erica om arbetet med Strändernas svall. Pierre säger bland annat att hans Heureux Ulysse… inte är en ”vanlig översättning” utan en ”transponering”, gjord för att den franska läsaren skall kunna få samma intryck av boken som den svenska.

Victor Vinde rycker ut till översättarnas försvar i Dagens Nyheter den 31 juli. Utan att nämna sin motståndares namn skriver han syrligt att man inte ”som ung och med det franska språkets finesser obekant skribent” ska ”rusa iväg och anklaga Pierre och Erica de Man för helgerån”. Han menar att han inte känner till något annat svenskt verk som har blivit ”så njutbart översatt”. Söderbergh svarar några dagar senare (Expressen den 2 augusti) att priset för en sådan njutbarhet i så fall har blivit ”litet för dyrt”. Johnsons roman går inte att känna igen.

Vänskap eller affärsrelation?

Debatten om Heureux Ulysse… slutar där, på sensommaren 1950. Översättningen gjordes alltså inte av en världskänd filosof, utan av ett strävsamt akademikerpar med en stark kärlek till nordisk kultur. Strändernas svall utkommer sedan på engelska 1952, och därefter avtar också det internationella intresset. Först sedan Johnson inför en oförstående omvärld tilldelats Nobelpriset i litteratur 1974 tillkommer översättningar till ytterligare språk, bland dem ungerska, rumänska och ryska. Den långa och mångordiga brevväxlingen mellan Johnson och paret Volboudt avtar också tvärt vid 1950-talets början. Det som åtminstone i Ericas brev framstår som en varm vänskap var kanske för Johnson snarare en affärsmässig relation mellan författaren och hans översättare.