En skvallertidning föds och dör

År 1830 är i dagstidningssammanhang mest bekant som tiden för Aftonbladets födelse, men även en annan publikation ser dagens ljus det här året. En tidning som kommer fruktas av många. Fäderneslandet börjar ges ut av Magnus Jacob Crusenstolpe bara några dagar innan Lars Johan Hiertas Aftonbladet utkommer. Crusenstolpe och Hierta har tidigare samarbetat i riksdagen där de gett ut en liberal tidning, men vänskap förbyts till fiendskap när Crusenstolpe blir kungavänlig.

Hierta beskriver konkurrenten Fäderneslandet med anagrammet “Fanderseländet”, och ordet används under många år som ett slagträ mot publikationen. Tidningen blir dock inte långlivad i denna första skepnad utan läggs ner när konungens ekonomiska stöd dras in 1833. Crusenstolpe lyckas bättre som författare och får stor framgång med verket Skildringar ur det inre af dagens historia Länk till annan webbplats. (1834), trots – eller kanske på grund av – ett ganska skvallrigt innehåll. Hans Järta (bland mycket annat ledamot av Svenska Akademien) skriver något ambivalent om Crusenstolpe:

Först borde Crusenstolpe få spö och sedan borde han tagas in i Svenska Akademien.

Efter nedläggningen av Fäderneslandet ändrar Crusenstolpe för övrigt återigen uppfattning om monarkin och förvandlas till en hätsk kungamotståndare. Ja, fiendskapen blir rentav så stor att Crusenstolpe 1838 döms till tre år på Vaxholms fästning för majestätsbrott. Något som utlöser de Crusenstolpska kravallerna då statsmakten sätter in militära styrkor för att kväsa upploppet och två personer dödas. Fram till sin död 1865 fortsätter Crusenstolpe att med stor frenesi bekämpa monarki och misshagliga personer, men vi går vidare med hans insomnade tidning.

Återkomsten

Fäderneslandets slummer varar till 1849 när hästslaktaren Karl Johan Ekeblad under en kort period ger ut titeln med devisen "Folkets och arbetarens tidning". Då har han redan 1845 gett ut titeln som tidskrift, dock utan särskilt kontroversiellt innehåll. År 1852 återuppstår tidningsnamnet på nytt genom Nils Munck af Rosenschöld, i en skepnad av vad som kallats “populistisk kampanjjournalistik”. Det är en omstridd och ofta anmäld tidning i tryckfrihetsmål. År 1853 fälls till exempel artikeln "Akademiskt lönnmord", som är en häpnadsväckande grov attack mot Muncks fiender. I artikeln står det bland annat:

[...] Guds eviga rättfärdighet låter icke muta sig och dess hämnd följer redan Magister Munck af Rosenschölds förföljare i hälarna. Så dog en af hans nedrigeste förföljare Professor L. nyligen i Köpenhamn af en neslig sjukdom: en annan Professor S. miste midt under sitt ifrigaste förföljelsenit en sextonårig dotter; en tredje har nyligen under sina sednast uppgjorda förföljelseplaner mistat 3:ne barn. Wi wilja icke framkalla öfwer dem och deras orättfärdighet Guds hämnd, men de framkalla den sjelfwe.

"Professor L." är troligen Jacob Lundell och "Professor S." Fredrik Schrewelius som Munck hatar efter att han – i svallvågorna av kränkande artiklar om studenter och professorer – uteslutits från Lunds universitet för alltid. Genom att använda bulvaner som ansvariga utgivare klarar sig dock Munck själv undan straff för sin till artikel förklädda förtalsinlaga, ett återkommande knep som tidningen använder. En av bulvanerna får fängelse men rymmer.

Tryckfrihetsmål utkämpas i domstolarna och emellanåt dras upplagor in av polisen som då blir tidningens nya hatobjekt. Vid ett tillfälle fungerar dock inte Muncks taktik med bulvaner, och till hans stora fasa fängslas han en månad på Långholmen. Munck sysslar dock inte enbart med privata vendettor utan kämpar också för att arbetarklassen ska få mer social rättvisa. Även mer grandiosa projekt tar han sig an, som 1855 då han under Krimkriget vill sätta upp en frivilligkår för att med Englands och Frankrikes hjälp återerövra Finland, men av detta blir det inget resultat.

Familjen Hagströms entré

År 1856 måste Munck på grund av stora skulder lämna över Fäderneslandet till fordringsägaren Jacob Fredrik Hagström, som tillsammans med sin son gör tidningen till en av Sveriges största. Den är kritisk mot myndigheter men är inte heller rädd för att hänga ut enskilda personer, och nu utvecklas Fäderneslandet i ännu högre grad till en skvaller- och skandaltidning.

Emellanåt får tidningen titlar som Gamla Fäderneslandet, Nya Fäderneslandet, Rätta Fäderneslandet, Också Fäderneslandet, Sjette Fäderneslandet, Femtonde Fäderneslandet och så vidare för att undkomma censuren. Och de gånger man fälls behöver Hagström den äldre inte oroa sig för rättsliga konsekvenser, precis som under Muncks ägarskap använder sig tidningen av en målvakt som ansvarig utgivare.

Det här systemet försöker man från politiskt håll komma åt, men trots initiativ i riksdagens båda kamrar mellan 1869 och 1872 åstadkoms inte någon lösning på problemet. Bland annat Lars Johan Hierta är en av många liberala redaktörer som vill få bort bulvanerna. August Blanche försvarar dock det rådande systemet – under det första Publicistmötet 1868 – med orden: "Man ställer ju icke generalerna i elden uti främsta linien!" Det har också funnits en poäng med systemet, särskilt under Karl XIV Johans tid då tidningar kämpat för sin överlevnad och varit i behov av bulvaner som ansvariga utgivare. Men det som till en början varit ett knep för att kunna utöva tryckfrihet blir så småningom ett behändigt verktyg för att ostraffat sprida förtal.

År 1871 publiceras Tidningen Fäderneslandet och dess redaktion Länk till annan webbplats., Länk till annan webbplats. som är ett rent karaktärsmord på tidningen och dess medarbetare. Författaren till skriften råkar vara stadsfiskalen Jean Alexis Heine som själv har arbetat på Fäderneslandet. Nu blir det ombytta roller för tidningens anställda som annars själva brukar stå för angreppen. Bland annat finns denna skildring av hur man på redaktionen bestämmer nya uptressningsoffer, de ska alltså hotas med publicering om inte en viss summa betalas till tidningen:

Medan frukosten förtärdes genomgicks »Adresskalendern» och efter densamma »prickades» de personer, som för dagen skulle prejas. [...] Då f. d. sacri ministerii adjuncten Carl Axel Danielsson blef tilltalad för horsbrott med grosshandlaren Zefferins hustru, skickade Hagström efter Danielsson och frågade, om han ville betala för att slippa komma in i »Fäderneslandet». Danielsson, som sade sig vara i små omständigheter, förklarade sig dock villig att anskaffa 300 rdr och dermed tillkännagaf Hagström sig nöjd. Danielsson inbetalade äfven kontant berörde 300 rdr; och dermed skulle saken hållas tyst. Men då »Fäderneslandets» nästa nummer utkom, innehöll detsamma dels ett träsnitt, föreställande en råttfälla med öfverskrift »Zefferinska råttfällan», hvari presten Danielsson låg fångad, och dels 14 långa artiklar om och referat öfver Danielssons snuskiga rättegång.

En märklig detalj i det här är att Danielsson själv senare börjar arbeta för Fäderneslandet, så han måste ändå ha skakat av sig skandalen och förlåtit Hagström. Den juridiska processen runt hatskriften mot Fäderneslandet är rörig, men till slut döms Heine av Högsta domstolen till tre månaders straffarbete. År 1872 utkommer ändå en utökad upplaga av den fällda skriften Länk till annan webbplats.. Man kan konstatera att tidningens journalistik lämnar efter sig både drabbade människor och fiender.

Sitt skandalrykte till trots har tidningen emellanåt namnkunniga skribenter, två av dessa är rentav anmärkningsvärda. Den ene är den ryske anarkisten Michail Bakunin och den andre riksdagsmannen Adolf Hedin. Just den sistnämnde en liberal politiker som skriver i tidningen 1867 och året därpå publicerar texterna i bokform Länk till annan webbplats.. Hedin blir under några år chefredaktör för Aftonbladet och engagerar sig för den allmänna rösträtten, så det är alltså inte enbart skandalskrivande i Fäderneslandet.

Dahlin tar över

Vid sekelskiftet 1900 är Fäderneslandet i en stadigt nedåtgående spiral som inte hejdas förrän Carl Sigfrid Dahlin tar över rodret 1914. Dahlin, som från början är tapetserare och tillverkare av båtinredningar, har viss erfarenhet från tidningsbranschen då han under några år varit utgivare för Enköpings Tidning. Några varmare känslor för staden Enköping har han dock inte utan kallar den konsekvent för Krångelköping i sina memoarer.

Nu blir Fäderneslandet en än värre skandaltidning, dessutom med inslag av antisemitism. Ren personförföljelse är inte ovanlig och ingen går säker. Redaktionen tar gärna emot brev som är anonyma eller under pseudonym, och det går bra för vilka som helst att anklaga vem som helst för vad som helst. När tidningen är som störst har den en upplaga på mellan 70 000 till 100 000 exemplar, så det är inte konstigt att tidningen fruktas då den elaka ryktesspridningen kan bli mycket stor.

Den eviga smutstidningen

Vanliga personers alkoholproblem, otrohet, kriminalitet, ohyfsat beteende och diverse småförsyndelser hör till de oförrätter som tidningen med en axelryckning publicerar. Ofta är de anklagade namngivna eller åtminstone lätta att identifiera på den uppgivna orten. Det sägs också att den som begått ett småbrott kan “donera” tio kronor till tidningen för att slippa bli uthängd. Alltså misstänkt likt den utpressning som Hagström tidigare anklagades för att hålla på med.

Dahlin fortsätter i samma kreativa anda som föregångarna när det gäller att komma undan publicistiskt ansvar, för precis som tidigare anlitas ansvariga utgivare som får ta konsekvenserna. Två av dessa är kontorsbiträdet Karl Gustaf Larsson och tryckeriarbetaren Johan Axel Wichman. De får betalt för att axla eventuella fängelsestraff, som 1915 då Larsson döms till två och ett halvt års straffarbete.

Beståndsdelarna

Tidningens beståndsdelar under Dahlin kan grovt delas upp i följande: På förstasidan spalten "Brev till syster Ulla" (under 1800-talet med namnet "Bref från faster Ulla") där olika personer hängs ut, samt en sorts ledare där någon eller något angrips. Och så spalterna "Razzia" och "Pontius Pilatus" som är fruktade för sin vana att namnge och anklaga personer. Dessutom finns där ibland annonser för preventivmedel, något man flera gånger åtalas för i enlighet med 1910 års preventivlag.

I boken Rätten till privatlivet – och moralen bakom omoralen i svensk press Länk till annan webbplats. (2017), finns en undersökning som visar att tidningen en vecka under 1920 anklagar 205 personer och att fler än hälften av dem namnges. Då ska man tänka på att tidningen bara ges ut två dagar i veckan, vilket ger ett väldigt högt snitt anklagelser per nummer. Ett mer komiskt exempel på anklagelser från anonyma källor förekommer den 1 november 1924, när herrskapet på Värnanäs herrgård påstås ha glömt att mata gårdens svanar.

Förutom att skvallra och förtala har man ambitionen att vara ett granskande organ som slår mot samhälleliga orättvisor. Den här ambivalensen mellan skandal och behjärtansvärda ändamål finns under hela tidningens existens. Bland annat förs en kampanj mot godtycklig inspärrning av människor på mentalsjukhus Länk till annan webbplats.. Man vill också belysa missförhållanden som läsarna möter i sin vardag. I Dahlins memoarer förklarar han senare att han velat bygga upp en följarskara för att kunna nå den med viktiga budskap. Något som börjar praktiseras 1933, men mer om det senare.

Bojkotter

År 1917 utförs den första bojkotten mot Fäderneslandet, då tidningarna Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Stockholmstidningen försöker förmå tobakshandlarna att inte befatta sig med den förhatliga publikationen. Annars får de inte sälja någon av de tre stora tidningarna. Men Fäderneslandet har god ekonomi och tre viktiga fördelar: att tidningsförsäljarna är ovilliga att ge upp en inkomsbringande försäljning, att Dahlin använder bulvaner som ansvarig utgivare och att tidningen har ett eget tryckeri vilket gör att ingen bojkott från tryckare kan påverka den. Så tidningsdrakarnas angrepp lyckas inte rucka på skandaltidningen och rond ett går till Fäderneslandet.

År 1923 genomförs ytterligare en kampanj mot "smutslitteraturen", orkestrerad av tryckare, representanter för pressen samt frikyrkorörelsen. Den lyckas på så sätt att de pornografiska tidskrifterna drabbas hårt medan Fäderneslandet ännu en gång klarar sig bra, tidningen rentav stärks när konkurrenterna försvinner. Man segrar även i rond två. Samma år ges tidningen Dementin ut med huvudsyftet att försvara de som svartmålats av skandalpressen, Dahlin står ofta i skottgluggen under tidningens kortvariga existens. Han kallas bland annat "Skandalin". Dementin ägnar sig också åt att exponera Fäderneslandets anonyma skribenter med namn och adress.

Mollie Faustman förklarar krig

Fäderneslandet retar till slut upp så många att man gör enad front för att få bort den hatade publikationen. Mollie Faustman – med signaturen Vagabonde – skriver i Dagens Nyheter den 21 september 1926 ett argt kåseri om Fäderneslandet, som får många att ta sin hand från den länge i princip osårbara maktfaktorn. Hon skriver bland annat:

[…] nog skulle jag vilja veta varför en tidning som Fäderneslandet tillåtes existera år efter år. Jag minns den från min spädaste barndom och jag är säker på att dess otäcka löpsedlar komma att kanta gatorna då jag färdas min sista färd. Allt är förgängligt, men denna skvaller- smuts- och skandaltidning är evig. Kan ingenting ta livet av den?

Tidningsdöden

Tidningarna Arbetaren och Svenska Dagbladet går i bräschen för motståndet, men det är först när Svenska Tidningsutgivareföreningen ger sig in i leken som Fäderneslandets öde beseglas. Man skickar nämligen ut ett ultimatum till tidningsåterförsäljarna 1927 med budskapet att de som fortsätter sälja Fäderneslandet inte kommer få sälja några andra tidningar.

Hotet tar skruv och blockerar effektivt skandaltidningens distribution, för den här gången har inte Dahlin något motmedel. Det sista numret utkommer den 12 oktober 1927, och rond tre är därmed förlorad. Men en del sätter nog kaffet i vrångstrupen när Fäderneslandet återföds som veckotidning 1928, i första numret försäkrar man dock att det är en helt ny publikation som använder det gamla namnet.

Ingen koppling ska finnas till Dahlin, sägs det – vilket är en lögn – hans dotter Alaiza Inga Mera Lindgren står nämligen som ansvarig utgivare. Men tidningen blir inte långlivad utan läggs ner redan 1929, och vid det laget driver Dahlin tidningen Öresundsposten. Givetvis med en bulvan i spetsen, hans egen son Frank Dahlin.

Führer Dahlin

Nu borde rimligtvis sista ordet om Fäderneslandet vara sagt, men den eviga smutstidningen återupplivas av Carl Sigfrid Dahlin 1933 som ett verktyg för att lansera hans politiska parti Nationalradikala Samlingspartiet. Det går dock inget vidare för den nazistiska nykomlingen som ses med misstänksamhet även i högerextrema kretsar. I en storvulen gest skriver Dahlin brev till alla svenska partiledare där de uppmanas att samlas under honom och avskaffa partiväsendet. Hans parti ska bli allenarådande.

En stor fråga är dock om hans parti har mer än en handfull medlemmar, eller rentav bara består av grundaren själv. Punkter som ska genomföras är allt från klassiskt rasrelaterad nazism till rent personliga frågor, som att förbjuda bojkotter. Dahlin blir dock snabbt ovän med nazistledaren Birger Furugård och har snart inga allierade kvar. Hans självbiografi Minnen Länk till annan webbplats. (1933) finns digitaliserad för den nyfikne, men ta inte allt som står där för sanning. Fäderneslandets ägare blir aldrig Sveriges führer utan avlider 1938, men tidningen som lagts ner efter bara några månader 1933 ska ändå göra en hastig comeback några år senare.

Tidningen som vägrade dö

År 1952 börjar nämligen allt om på nytt trots att Dahlin inte längre finns bland de levandes skara, i första numret firar man till och med 100-årsjubileum räknat från Muncks tid vid rodret. Ansvarig utgivare är H. J. Lignercrona – som kallas Lögnercrona – och tidningen har med alla gamla ingredienser från förr. Men dödsstöten kommer redan 1954 när Distributionsnämnden sätter ner foten, och sedan dess har den eviga skandaltidningen Fäderneslandet förblivit död och begraven.

För den som efter denna lilla historik över Fäderneslandet känner ett inre tvång att läsa skvaller och förtal från förr har jag goda nyheter. Åren 1830 till 1906 finns digitalt tillgängliga via tjänsten Svenska tidningar Länk till annan webbplats., Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. medan resterande årgångar går att läsa på mikrofilm i KB:s tidningsläsesal. Hos oss finns både levande och saligt insomnade tidningar, skvaller och fakta. Välkomna att ta del av vår informationsguldgruva!

För att läsa mer om Fäderneslandet, se boken Rätten till privatlivet – och moralen bakom omoralen i svensk press Länk till annan webbplats. (2017) av Mattias Hessérus.