Tidningarna som inte fanns

Nästan allt som trycks i Sverige måste skickas in till KB i enlighet med pliktleveranslagen, men vad hände i slutet av 1800-talet om materialet inte kom in som det skulle?

Svartvitt fotografi av Kungliga bibliteket i Humlegården från 1883

Kungliga biblioteket 1883

Plikten framför allt

Sedan 1661 är alla tryckare i Sverige enligt lag skyldiga att skicka in ett exemplar av nästan allt som trycks till Kungliga biblioteket. De så kallade pliktexemplaren. I vårt moderna tidevarv så skickar snälla och milda – men ändå kungliga – bibliotekarier ut artiga påminnelser för att få in saknat material. Men hur gjorde vi för över hundra år sedan? Ni ser här det cirkulär KB 1886 skickade ut till tryckerierna, en påminnelse om de pliktexemplar man enligt lag var skyldiga att leverera. Dels till nationalbiblioteket, Uppsala och så Lund. För även då slarvades det och påminnelser behövdes innan vi fick in det som egentligen skulle komma oss till del.

Gulnat cirkulär. Text: Cirkulär till rikets Boktryckerier.Förstora bilden

Cirkulär om vikten av att leverera in pliktexemplar till KB, Uppsala och Lund

Hätska brev

1877 arbetade en viss August Strindberg på biblioteket och hans brev i försöken att få in saknade exemplar kunde bli hätska. Dessutom rätt så underhållande. Här har ni ett fint exempel, och för er som inte helt behärskar det sena 1800-talets skrivstil finns brevet transkriberat längre ner.

Handskrivet brev.Förstora bilden

Ord och inga visor från Strindberg

Handskrivet brev.Förstora bilden

Slutklämmen

Herr redaktör Blumenberg!

Som den Satans Uslingen Hjalmar Svensson uraktlåtit aflemna Tidningen Upsala för 1874, N:is 1-75, frågas härmed ödmjukligen om Ni i vetenskapens och Religionens heliga namn skulle, med stöd af de relationer Ni under er välsignelsebringande verksamhet i den förbannade Upsalahålan förvärfvat, möjligen kunna afpina nämnde usling uppgifna felande exemplar, eller på annan väg dem anskaffa för att i Kongl. Riksbiblioteket till efterverlden uppbevara, hvarför vi skola i vår ynnest och bevågenhet Eder vid stundande jubelpromotion och Ordenskapitel ihågkomma.
Gifvet Stockholms slott d. 17 Hujus 1877.

På begäran.
August Strindberg

P.S. Om icke det sakramentskade ludret skulle kunna prestera äskadt, blir han åtalad, pliktar 25 Kr. och vi äro ändå utan tidningarne.

Vi skriver inte riktigt så nuförtiden, om det är bra eller dåligt får någon annan avgöra. Men de fyra första numren av tidningen för 1874 saknas fortfarande så helt framgångsrik var inte Strindberg i just det fallet.

Det mikrofilmade brevet

Nu ska ni få ta del av en annan och helt unik historia med kopplingar till pliktleveranser för länge sedan, dess kulmen utspelar sig inte långt efter att Strindberg 1882 lämnat biblioteket. På en mikrofilmsrulle i KB finns nämligen fröet till den här artikeln, längst fram på rullen för den bortglömda tidningen Allehanda står en teknisk och bibliografisk tavla. Men överraskande nog också ett brev som kollegorna Marcus och Jonas tipsar mig om, brevet som leder till historien om dagstidningarna som faktiskt inte fanns.

Med hjälp av digitaliserade dagstidningar, KB:s ämbetsarkiv och lite assistans från Bergslagspostens (dagstidning 1892-2006, inte samma tidning som nämns senare i artikeln) siste chefredaktör Göran Karlsson började saker klarna. Häng med tillbaka till slutet av 1800-talet för att få veta mer om denna märkliga historia.

Tidningssida. Text: Lindesbergs-Posten.Förstora bilden

Ericsons allra första tidning Lindesbergsposten, här som provnummer 1878

Anders Ericson

1877 – samma år som Strindberg skickar sitt härligt balanserade brev –kommer 40-årige urmakaren Anders Ericson med familj till Lindesberg, det här är en man som inte anser att man bör bliva vid sin läst. Nej uppenbarligen när han en kärlek till det tryckta ordet, för i augusti 1878 köps och flyttas Marstrands boktryckeri till den nya hemorten. I september börjar han ge ut Lindesbergsposten i konkurrens med Lindesbergs Allehanda som redan finns i staden, men tidningen upphör i december 1879 och prenumeranterna – plus tryckeriet – flyttas över till Lindesposten som först utges av snickaren P. M. Svensson och från 1881 av Anders egen son Axel Eriksson. Och om ni undrar så stavar far och son faktiskt sina efternamn olika. 1880 går även Lindesbergs Allehanda i graven och för över sina prenumeranter till Lindesposten.

Fler tidningar

Men Anders har fått smak för tidningar och erhåller den 10 december 1880 utgivningsbevis för sin nya tidning Karlskogaposten, den ska snart följas av två andra. Exakt ett år senare får han ytterligare utgivningsbevis för tidningarna Bergslagsposten och Allehanda, ni kan se alla tre här nedan. Ser de ut att vara ganska lika? Ja studerar man just dessa nummer så är de nästan identiska, och det kan ju vara en förklaring till vad som väntade. I september 1881 köper han Rosdahlska tryckeriet i Kristinehamn och flyttar det till Lindesberg, återigen är Anders Ericson sin egen tryckare.

Tidningssida. Text: Bergslags-Posten.Förstora bilden

Bergslagsposten

Tidningssida. Text: Karlskoga-Posten.Förstora bilden

Karlskogaposten

Tidningssida. Text: Allehanda.

Allehanda

Problemen börjar

Under några år rullar utgivningen av de tre tidningarna på, men med dålig lönsamhet. Tidningsbranschen är hård och skoningslös, och som på många andra småtidningar vid den här tiden består redaktionen av bara en person. Billigt men inte helt optimalt, dessutom inget framgångsrecept för att ta upp kampen med större tidningar.

Journalistiken blir därefter och bidrag från läsarna mottas gärna. Dessutom händer det något med leveranserna av pliktexemplar som gör att KB drar öronen åt sig, ni ser här ett brev från biblioteket som inte kan ha varit så roligt för urmakare Ericson att läsa.

Förtryckt formulär med handskrivna kommentarer.Förstora bilden

Ericson får problem med KB

Först kommer en uppräkning av diverse tidningar han inte levererat, turligt nog för tryckaren så visar det sig att många av dem ändå kommit in genom Justitiedepartementets försorg. Dock krävs han på resterande saknade nummer. Men slutklämmen är mycket intressant, där står nämligen:

Tillika återsändas härmed de dupletter, som af Eder Svikligt blifvit inlagda å de saknade Tidningsnumrens plats!
Handskrivet brev.Förstora bilden

Brev till Justitiedepartementets ombud i Lindesberg, Johan Mortimer Wahlén

Fusk och konsekvenser

I klartext har han för att dölja saknade exemplar lagt in dubbletter av andra nummer och hoppats att ingen skulle märka något. Kanske fanns inget brottsligt uppsåt från början utan bara slarv som övergått i ett desperat och misslyckat handlande. Här är nästa brev i ärendet, ställt till Johan Mortimer Wahlén tillika Justitiedepartementets ombud i tryckfrihetsfrågor i Lindesberg. Han skulle kontrollera att pliktexemplaren verkligen kom iväg som de skulle, i KB finns bevarade listor över de olika ombuden i landet. Ericson får en tidsfrist till 1 december 1884 innan åtal väcks.

Här nedan ser ni sidan över de ombud som Justitiedepartementet hade i Lindesberg, Wahlén kommer snart att ersättas på sin post av Wulff. Exakt vad Wahlén gör är oklart, men alla saknade nummer utom ett från Karlskogaposten kommer in så saken borde varit utagerad i och med detta.

Gulnad sida med anteckningar i blyerts. Text: Lindesberg.

Justitiedepartementets ombud i Lindesberg och Ljungby

Undergången och brevet

Fast så blir det inte och snart har det blivit dags att visa det där brevet som fanns i början av mikrofilmen, men vi spar det en liten stund till. Det kommer, jag lovar! 1885 är Ericsons tidningar på fallrepet och till slut går det inte längre, i augusti faller allt samman. Åtal väntar, tidningarna Allehanda och Karlskogaposten läggs ner och tryckeriet samt Bergslagsposten säljs till sonen Axel Eriksson.

De ekonomiska problemen förklarar nedläggningen och försäljningen men vad leder till åtalet? Jo pliktexemplaren av Ericsons tidningar ser vid en hastig betraktelse ut att ha blivit levererade som sig bör, men på KB arbetar skarpögda män som snart upptäcker något mystiskt. För Ericsons slarv – och värre saker – har fortsatt trots de tidigare varningarna, och här kommer brevet jag nämnde i början av historien äntligen in för att kasta ljus över händelserna.

Fotokopia av handskrivet brev.

Brevet från mikrofilmen

Ni får en transkriberad version av brevet även om det är mer lättläst än Strindbergs:

Öfverlemnas till Universitets Biblioteket i Upsala här befintliga duppletter af tidningarna Bergslags-Posten, Karlskoga Posten och Allehanda för åren 1884, 1885, utgifna af A. Ericsson i Lindesberg. För att dölja bristfällighet i leveransen förfalskade bemälde Ericsson flera nummer men detta bedrägeri upptäcktes här och Ericsson stäldes under åtal för de gjorda falsarierna men i anseende till Ericsson iråkade obestånd och nödstälda belägenhet, fullföljdes sedermera icke åtalet. Af Bergslags Posten för 1884 voro no 5-7, 15-18, 33, 40-43, 45 och 46 förfalskade och var omtryck, med förändring af år, dag och datum, af no 21 för 28/5 1885 med undantag af no 40 som var omtryck af No 41 för 8/10 1884. Af Karlskoga Posten för 1884 voro No 13, 16, 18, 31 och 45 förfalskade samt för 1885 af samma tidning voro nummer 13,14, 15, 17 och 18 falsarier. Af Allehanda för 1884 voro nummer 7, 10, 16, 17, 18, 19, 25, 26, 33 och 45 förfalskade. Af No 6 och 13 hade vid förfalskningen utglömts ändring af årtalet 1885 till 1884.
Stockholm den 16 Oktober 1890
Kongl. Biblioteket

Tidningssida. Text: AllehandaFörstora bilden

Det äkta numret

Tidningssida. Text: Allehanda. Dessutom blyertsanteckningar om att exemplaret är förfalskat. Förstora bilden

Den förfalskade tidningen

Från slarv till förfalskning

Anders Ericson har helt enkelt i ett sista desperat försök att täcka upp för missade leveranser av pliktexemplar tryckt falska tidningar. Tidningsnummer trycks om med andra datum och lämnas in i hopp om att ingen ska granska dem alltför noga. Dessvärre glömmer han att ändra datum på några förfalskningar. Ni ser ovan bilder på dels en äkta tidning och så förfalskningen där datumet bytts ut men innehållet i övrigt är identiskt. Vips har Allehanda från 29 maj 1885 förvandlats till 15 februari 1884. Det här fallet verkar helt unikt, för såvitt jag vet har ingen annan försökt sig på att förfalska pliktexemplar. Men han har ändå tur i oturen när Kungliga biblioteket låter nåd gå före rätt och på grund av omständigheterna lägger ner åtalet.

Gulnat tidningsklipp. Text: Bergslags-Posten utkommer nu igen.

En nystart 1885?

Axel Eriksson

I den här notisen från Bergslagsposten 1885-09-12 nämner Ericsons son Axel det hotande åtalet som hänger över fadern. Nu när han tagit över tidningen och tryckeriet är förhoppningen att allt gammalt ska kunna glömmas, energin inriktas på tidningar och inte juridik. Men även sonen hamnar i klammeri med Kungliga biblioteket redan året efter.

Wulff mot Eriksson

För i oktober 1886 kan man i Nerikes Allehanda läsa om åtal mot Axel som har missat att leverera pliktexemplar till rektor Wulff, justitieministerns nya ombud i Lindesberg. Eriksson försvarar sig med att det varit ytterst svårt att leverera materialet när Wulff ofta åkt bort och inte haft någon ordnat sätt att ta emot tidningarna på. Exakt hur det ligger till med den saken är mycket svårt att bedöma så här i efterhand, upplösningen av fallet har jag inte lyckats hitta. Men konsekvenserna kan inte ha blivit alltför allvarliga då Eriksson under ytterligare ett antal år fortsätter med tryckning och utgivning av sina tidningar. Intressant är dock att Nerikes Allehanda förlitar sig på källor från Lindesposten när de rapporterar, en tidning som ändå ges ut av herr Axel Eriksson själv fram till 1889. Hans andra två tidningar är då nedlagda, Bergslagsposten sedan december 1885 och tidningen Sverige hankar sig fram till 1887.

Gulnat tidningsklipp. Text: Rektor Wulff och boktryckaren A. Eriksson.

Eriksson får också problem med KB. Ur Nerikes Allehanda 1886-10-15

Efter 1889 är både far och sons dagar som tidningsägare över och ingen av dem stannar kvar i Lindesberg. Urmakare Ericson flyttar långt norrut och avlider 1918 i Jukkasjärvi vid en ålder av 80 år. Sonen Eriksson fortsätter inom tidningsbranschen och arbetar bland annat för Aftonbladet och Fäderneslandet, innan han 76 år gammal går ur tiden i Stockholm 1937. Och med det sätter vi punkt för en unik händelse i KB:s historia som förhoppningsvis aldrig mer kommer upprepas.