fullskärmsbild

När Moa mötte Harry

Det kan låta som en saga att två av Sveriges mest kända författare möttes och fattade tycke. Men den här sagan slutade inte lyckligt och vägen till slutet kantades av både kärlek och svårigheter.

Svartvitt fotografi, mannen på stolen röker och spelar dragspel medan kvinnan också röker och spelar gitarr.

Harry och Moa i sin trädgård 1934

Det blev ett dramatiskt, produktivt och avgörande år. Året var 1935 och paret hade varit tillsammans sedan 1928 då Harry knackat på hemma hos Moa. År av lycka, stridigheter och framförallt produktivitet hade följt. Men innan vi fortsätter historien ska vi gå tillbaka i tiden. Vi börjar med året 1890, den andra november.

Gulnad tidningssida. Text: Fattigvårdsmål.

Moa kom från fattiga omständigheter

Moa Martinson

Den dagen föddes nämligen ett litet flickebarn i Vårdnäs socken, hon fick namnet Helga Maria Swartz men vi känner henne som Moa Martinson. Här ser ni en tidningsnotis från 1891 om henne och mamman som visar hur barndomen kom att bli, fattig och osäker. För uppväxten kan inte beskrivas som vare sig lycklig eller stabil, mamman Kristina Swartz lämnade bort Moa till morföräldrarna och det var inte förrän fem år senare de återförenades.

Vid det laget hade mamman gift sig men styvpappans alkoholproblem gjorde Moas tillvaro både fattig och osäker. Familjen flyttade ständigt runt och stannade inte länge på någon plats. Allt detta beskriver Moa i sin bok "Mor gifter sig", en gripande skildring sedd ur barnets ögon. Hon träffar Karl Johansson, blir förälskad, gravid och flyttar ihop med honom i torpet Johannesdal beläget mellan Sorunda och Ösmo.

Fem barn skulle de få tillsammans och paret gifter sig 1922, året som hon tar plats i Sorunda kommunfullmäktige. Historien upprepar sig med makens alkoholproblem och medföljande ekonomiska bekymmer. Mitt i allt slit upptäcker Moa skrivandet och publiceras för första gången i Arbetaren samma år. 

Bokomslag med texten: Moa Martinson Mor gifter sig.

Moas barndom

Hon skriver i flera tidningar och påbörjar en bok, men 1925 slår tragedin till då två av sönerna går genom isen och drunknar. Nedan är ett citat ur "Armén vid horisonten":

"I ljusa vårnätter låg våren på bår i mitt torp. Den kom aldrig igen. Aldrig. Aldrig så som innan döden slagit skuggan över mig. Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljus sommar."

1927 börjar hon som skribent på tidskriften Tidevarvet under signaturen Moa, namnet hämtat ur Johannes V. Jensens roman "Jökeln" där Moa är urmodern. Hon skriver även på Arbetare-kuriren och träffar där Harry för första gången. I januari året därefter kommer nästa tragedi när maken Karl tar livet av sig med dynamit. En insamling på tidningen Brand gör dock att Moa kan köpa loss sitt torp och får en hel del pengar över, så helt nattsvart är det inte. Men nu är vi snart framme i maj 1928, den där dagen då Harry knackar på hemma hos Moa i hennes torp. Där ute på Johannesdal. Harry märkt av tuberkulos och Moa av sin förste makes självmord, två oroliga och kreativa själar som hittat varandra.

Harry Martinson

Harrys väg till det där mötet 1928 hade också varit full av törnen och missöden. Född den 6 maj 1904 i Jämshög blev barndomen allt annat än idyllisk. När han var sex år dog fadern i tuberkulos och modern emigrerade senare till Amerika. Den stackars pojken ackorderades ut som fosterbarn 1912 och flyttades från familj till familj för att arbeta hårt utan att hinna knyta an till någon. De fem följande åren spenderas på fyra gårdar och ett ålderdomshem. Han rymmer och går på luffen, bryter ständigt upp när förhållandena inte längre går att uthärda. Ett mönster som även ska visa sig i vuxen ålder. Detta skildrar Harry senare i sin självbiografiska bok "Nässlorna blomma".

Bleknat grönt bokomslag med texten: Harry Martinson, Nässlorna blomma.

Harrys första självbiografiska verk

Vid sexton års ålder går han till sjöss men 1927 tvingar tuberkulosen honom att mönstra av för gott, två gånger under åren 1927–28 tas Harry in på Kålltorps sanatorium. Under pseudonym publiceras dikten "Till en kamrat som flytt" i Verdandi 1926. Året efter debuterar han i eget namn med dikten "Sanningssökare" i tidningen Arbetaren, fler publicerade dikter i andra tidningar följer.

I oktober 1927 träffas då de båda för första gången, ett möte som skulle förändra bådas liv. Så är vi återigen tillbaka vid året 1928, då Harry skrivit ett brev till Moa och bett om lov att komma till hennes stuga. Svaret är ja.

Moa och Harry

Halv åtta en morgon i maj knackar det på dörren till Johannesdal. I "Jag möter en diktare" berättar Moa: "När jag uppskrämd över knackningen så tidigt fick se honom, så frågade jag utan att hälsa varför han kom vid en sådan tid på dan, han skulle ju komma kvällen före. Jag hade haft en bädd i ordning åt honom, sa jag. Ja, han hade kommit med sista tåget men tagit fel om vägen från Ösmo och sovit i en såg över natten." Harry skulle bli kvar hos Moa under många år, där satte han bo. När han inte flydde och gav sig ut på luffen vill säga, för det blev också ett mönster under de kommande åren. Samvaron skulle bli stormig men samtidigt mycket kreativ, de två författarna sporrade varandra och utvecklades i snabb takt.

Bokomslag med texten: Moa Martinson Kyrkbröllop

Moas andra självbiografiska bok om uppväxten

Bokomslag med hav, klippor, fåglar och en manet. Text: Kap farväl!

Minnen från Harrys sjömansliv

Skapande

1928 debuterar Moa som romanförfattare, detta med boken "Pigmamma" publicerad i tidningen Brand som följetong. Harry debuterar året därpå med sin diktsamling "Spökskepp". Han ger under de år paret får tillsammans dessutom ut "Nomad", "Resor utan mål", "Kap farväl!", "Natur", "Nässlorna blomma", "Vägen ut", "Svärmare och harkrank", "Midsommardalen" och "Det enkla och det svåra". Moa är inte sämre utan hinner med "Kvinnor och äppelträd", "Sallys söner", "Rågvakt", "Mor gifter sig", "Drottning Grågyllen", "Motsols", "Kyrkbröllop" och "Kungens rosor". Ett produktivt men inte alltid lyckligt äktenskap.

Första tiden lever de på pengarna från tidningen Brands insamling till Moa, i oktober skriver Harry i brev att han lever "i fritt äktenskap med en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor". Långa perioder är dock Moa förlamad av depression efter makens självmord, det blir en tuff början. Hon tas in på nervkuranstalt och genomgår abort, något Harry har svårt att förlika sig med. Det är tufft men kärleken finns, i ett brev till henne skriver Harry: "Jag har något stort att kämpa för älskade och det är dig. Dig, Dig. - Så gav livet även mig till slut ett hjärta, det hjärta jag hungrat efter genom alla år. 'Älskade, dig har livet givet mig' skrev du en gång till mig, ja och älskade, dig har livet givet mig." Moa fyllde ett tomrum i hans liv. Den tredje oktober 1929 gifter de sig och blir äkta makar.

Blått bokomslag med två rosor. Text: Kungens rosor.

Moas tredje självbiografiska bok om Mia

"Jag har något stort att kämpa för älskade och det är dig. Dig, Dig."

Sjukdom och påfrestningar

Under sju månader bodde paret i Göteborg, en tid full av påfrestningar. Moas hälsa fortsatte vara dålig och inte heller Harry var vid bästa vigör, i maj 1930 flyttar de tillbaka till torpet igen. I september blir tuberkulosen åter för svår och Harry får vård på Kålltorps sanatorium och Göteborgs epidemisjukhus. Därifrån skriver han i ett brev till Moa: "Var lugn älskade guld. Min tanke är i Johannesdal. Guldigull. Älskade maka och hustru och moder. Din Harry. Din Harry. Din Harry." Efter sex veckor är han hemma igen, Moa skriver i ett brev: "Jag kör i Harry mat och drick och grädde och tvingar honom sova. Hoppas doktorn inte skickar honom till sanatorium nu igen. Det blir bara dyrt och han stannar där ej."

Inkomsterna var magra men räkningarna kom ändå, Harry mådde dock bättre och bättre på torpet och jobbade på med skrivandet. Han blev en av "de fem unga" och fick läsa sina dikter i radio 1931. I ett brev till Tor Bonnier beskriver Moa hur de arbetar ihop med skrivandet: "Vi arbetar ju alltid ihop, har gjort i sju år, och kan ni ej föreställa Eder hr förläggare sånt liv och såna diskussioner och trätor vi haft, då han menat att plocka ur alla levande saker i sina böcker och tota dem fulla med delvis rätt bra filosofi, det är ju alltid så, att man inte ser sina egna fel så bra som andras." Svartsjuka, gräl och problem med nerverna plågade annars paret i sin samvaro.

"Vi arbetar ju alltid ihop, har gjort i sju år, och kan ni ej föreställa Eder hr förläggare sånt liv och såna diskussioner och trätor vi haft"
Svartvitt fotografi med två kostymklädda män och en kvinna i klänning.

Harry och Moa våren 1930

I ett brev 1931 vädrar Moa sina farhågor: "Men jag känner mig som jag vore hundra, och när jag ser på min strålande vackre och vettige make så undrar jag och undrar, och jag tycker vårt åldersproblem tornar upp sig något förskräckligt, men det är bara ibland jag tycker så." Till Ivar Lo-Johansson skriver hon: "Harry får brev från så mycket fruntimmer. Jag är ursinnigt svartsjuk men det går snart över". 1932 blir i alla fall deras ekonomiska situation avsevärt bättre efter att Harrys bok "Resor utan mål" drar in mycket pengar. Året därefter får Moa äntligen boken "Kvinnor och äppelträd" publicerad. På Johannesdal bodde nu två av Bonniers författare. Men spänningarna och bråken finns kvar, det drar ihop sig till storm.

Bokomslag med man och kvinna framför ett äppelträd. Text: Kvinnor och äppelträd.

Moas genombrottsroman

"Harry får brev från så mycket fruntimmer. Jag är ursinnigt svartsjuk men det går snart över"

Stormen kommer

Det finns en berättelse om när författaren Jan Fridegård bjudits in till Johannesdal, han hör på långt håll ett högljutt gräl och så plötsligt kastas en bok ut genom det stängda fönstret så skärvorna yr. När Fridegård tar upp boken ser han att det är hans egen "Jag Lars Hård" som paret varit så oense om. Även tallrikar, vedträn, knivar och dragspel kunde komma flygande under deras gräl.

I december 1933 har situationen tagit så hårt på Harry att han går in i en depression som enligt egen utsago sedan varar i ett och ett halvt år. 1934 börjar Harry rymma från sitt äktenskap och är helt försvunnen under perioder, Moa anlitar till och med en privatdetektiv för att leta reda på honom. Harry omsvärmas av kvinnor, bland annat har han en förälskelse i Karin Boye som mynnar ut i vänskap. En kortare period är Harry i Tällberg med en kvinna som han sedan överger för att återvända till Moa.

"Jag rymde och kastade mig i armarna på en annan kvinna, en ansiktsfager nolla, en infantil pudervårdare utan djup och öde. Det blev en besvikelse och en tragikomedi. Jag återvände till Moa."
Uppslag från tidskrift, bilder på Harry och Moa. Text: Nässlorna blomma hos Harry Martinson.

Iduns reportage om makarna 1934

Under sommaren gör Idun och Stockholms-Tidningen reportage hemma hos Moa och Harry, de upprätthåller en lycklig fasad och döljer slitningarna som finns. Paret ska snart åka till Moskva för att delta i författarkongressen där, resan blir ytterligare en spik i kistan för äktenskapet.

Moskva 1934

Intrycken av resan blev som en avgrund mellan makarna, Harry skrev i ett brev: "Ryssland hade slagit mig med undran och tystnad, fruktan." Isak Babel lär ha sagt till honom: "Hade vi människor med ditt öppna ansikte behövde vi inte skjuta så många." Moa däremot gick från syndikalism till hängiven kommunism, något hon också fick hård kritik för. Harry skriver senare om resan i boken "Verklighet till döds" som kommer ut i skuggan av vinterkriget 1940. Trots en nästan förlamande dålig stämning hemma lyckas Harry ge ut "Natur" och Moa "Sallys söner", den sistnämnda jobbar de tätt tillsammans med för att redigera.

Svartvitt fotografi på sällskap av män och kvinnor framför och uppe på en stor sprucken kyrkklocka.

Moa och Harry med andra deltagare på författarkongressen i Moskva 1934

Början till slutet

Så har vi kommit fram till ödesåret 1935, en dramatisk höjdpunkt i det Martinsonska äktenskapet. Söndagen den 16/6 lästes följande meddelande upp i kvällsnyheterna på radion: "Telegram till Harry Martinson på resa i Södermanland eller Blekinge. Res genast hem. Angeläget. Moa." Upprinnelsen var ett gräl som slutat med att Harry lämnat hemmet den 6/6, till Moa hade han sagt att han skulle gå på luffen och inte skriva mer. Harry bad henne också att bränna allt han skrivit, lyckligtvis gjorde hon inte det.

Det som drev Moa till att efterlysa honom i radio var rädslan att han tagit livet av sig, förmodligen betingat av sin förste mans självmord. Inga livstecken kom från maken, men så småningom började Moa misstänka att han hade för avsikt att lämna landet med fartyg. Fly så långt bort han kunde. Det var ingen dålig gissning. Harry hade efter flykten bott hos vänner och sedan cyklat till Norge. Under den här tiden skriver både Harry och Moa till Tor Bonnier, han blir deras trygghet i situationen. Harry skriver i ett brev till Tor den 14/7:

"Sju år levde jag med henne. Det var en tid av sanning, av evighetsupptäckter, fördjupning och självsyn. Men vi kunde inte draga jämnt. Min oro kom igen förvärrad. Så kunde vi inte bo under samma tak. Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd."

Moa försöker få upplysningar om Harry samtidigt som hon skriver på romanen "Rågvakt", Harry oroar sig över sitt manuskript till "Nässlorna blomma" som ligger hemma i Johannesdal men vill inte bli hittad av hustrun. Samtidigt är han mån om att Bonnier ska publicera Moas manus, att kontakta henne själv törs han inte.

"Jag har ju nämligen inte ens skrivit skrivit ett brev till Moa. Varför? Därför att jag inte vågar. Därför att jag ohjälpligt föreställer mig att hon föraktar mina ord"
Gulnat tidningsklipp Text: "Försvunnen författare" och "Harry Martinson välbehållen".

Dubbla nyheter om Harry Martinson

Hela historien blir en följetong i tidningarna, äktenskapsproblemen är ingen hemlighet för någon i hela landet. Moa skriver till Tor Bonnier att hon är gravid, och i ett annat brev till Harry att hon tänker ta livet av sig och ta med manuskriptet i graven. Han får fjorton dagar på sig att svara. Hotet om manuskriptet upprepar hon för Bonnier. Harry nås av ett av hennes brev ombord på sitt fartyg på väg till Rotterdam, meningen är att han därifrån ska åka vidare mot Kongo. Nu ger han upp, blir ilandsatt i Stavanger och åker hem. Manuskriptet till "Nässlorna blomma" gräver Moa upp från sitt gömställe i skogen, romanen blir färdig och kan skickas in för publicering. Även "Rågvakt" färdigställs och publiceras. Böckerna kommer ut med 10 dagars mellanrum i oktober.

Gult bokomslag. Text: Vägen ut.

Vägen ut för Harry

Vägen ut ur äktenskapet

Äktenskapet fortsatte men var på upphällningen, Harry reste ofta på egen hand till Stockholm för att bo hos vänner. Ekonomiskt såg det bra ut för paret som ökade sina inkomster och köpte jordbruksmark till Johannesdal. Skrivandet fortsatte och även framgångarna, de två författarna var vid det här laget välkända. 1937 tas Moa in på sjukhus för blindtarmen och skriver i ett brev därifrån: "Tyck om mig lite i alla fall, och tack för ditt brev. Minns du sist du skrev till mig när jag låg på kurort. Du var glad åt krassen i stubben och åt jungfrukjolarna. Och vi älskade varandra. Nu har vi mycket blommor och täta väggar men sorgen har dräpt våra ljusa drömmar. "

Det visar sig att Moa haft en järnbit i blindtarmen som funnits där under tjugo år. Ett tag vill Harry gå ut som frivillig i spanska inbördeskriget men övertalas att låta bli. Moa plågas av reumatism och även Harry kommer få de besvären av att arbeta i en ouppvärmd skrivarstuga under vintern. Under en månad 1938 tas Moa in på sjukhus igen, men lyckas på något sätt ändå skriva klart "Kyrkbröllop" trots svåra smärtor. Hur dåligt de än har det finns alltid skrivandet där. 1939 är det Harrys tur att tas in på sjukhus efter problem med en knäled, brevledes grälar makarna på varandra. Moa skriver:

"Du har alldeles rätt i att det är meningslöst att skriva och det är meningslöst att tala också"

I ett annat brev skriver hon: "Livet äcklar mig, och mina brev äcklar dig, och alla har sitt äckel. Nu får jag gå här en vecka till, resa till dig är inte lönt vi blir bara besvikna båda två." I maj skriver hon: "Så överlägsen så kall du har övertaget därför att jag fortfarande älskar dig och ditt övertag begagnar du på ett så brutalt sätt att jag blir vansinnig. Därför Harry. Välj nu. Du har öppet sagt att din kärlek är slut." Den 13 juni 1939 lämnade Harry sjukhuset, Moa fick inget veta och efter denna dag skulle de aldrig mer ha någon direktkontakt. Bara via ombud. Harry deltar en kortare period i vinterkriget som frivillig. Han vill skiljas men Moa stretar emot in i det längsta, först 1941 går skilsmässan igenom. Sagan om Harry och Moa Martinson var över.

Titelblad till Vägen ut med dedikationen: Till min kära vän och älskade maka - Moa.

Dedikation från Harry till Moa 1936, även de sista åren förekom ömhet

"Du kunde inte lämna mig och du kunde inte säga rent ut att du inte älskade mig." Brev från Moa till Harry 1939.

Men författarnas karriärer var inte över, långt ifrån. Moa skulle skriva ytterligare ett tiotal böcker och bland annat få De nios stora pris 1944. År 1964 avled hon och glömdes bort en period men återupptäcktes och läses än idag. Harry fortsatte också producera böcker och blev 1949 invald i Svenska Akademien som den förste proletärförfattaren. 1974 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men tog sitt eget liv bara fyra år senare.

I KB:s samlingar finns det en hel del material som berör makarna Martinson. I böcker, tidningar, tidskrifter, filmklipp, brev och fotografier kan man följa dem från äktenskapets början till dess slut. Framför allt kan du läsa deras litterära verk, mycket tillkommet under deras äktenskap. Moa och Harry är döda men deras arv och minnet av det som en gång var lever vidare.