Fattigdom och armod

Så var det nämligen i slutet av 1800-talet. Om mannen i familjen – för mannen var den traditionelle försörjaren – dog eller invalidiserades stod svälten för dörren. Samhället grep inte in in i någon större utsträckning utan räknade med att alla medborgare skulle klara sig själva.

Viss hjälp kunde ges till föräldralösa barn, gamla eller arbetsoförmögna men även den hjälpen var begränsad. 1871 års fattigvårdsförordning innebar en mer restriktiv hållning när det gällde de redan tidigare snålt tilltagna insatserna från samhällets sida. I § 3 står "En hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhällets betungande försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru. " Utbetalat bistånd kunde sedan återkrävas och under biståndets utbetalande stod individerna under husbondevälde. Det fanns en rädsla för att människor skulle missbruka rättigheter och välja understöd framför arbete.

I våra samlingar finns den digitaliserade broschyren "Om fattigdom och fattigvård" från 1882 av Carl Andersson. Så här skriver han om den svenska fattigdomen. "Ännu torde kunna hända, att familjer eller qvinnor med flere små barn nödgas tillbringa vinternätter i uthus, lider och vedbodar. Ännu torde menniskor finnas, som bo hoppackade — en onaturlig blandning af kön och åldrar — i s. k. bostäder, hvilka äro af den beskaffenhet, att lagen till skydd mot kreaturs misshandel skulle till ansvar fälla dem, som i ett dylikt hus inrymde oskäliga djur."

Barn kunde bli utackorderade till lägstbjudande i fattigvårdsauktioner, de blev helt enkelt billig arbetskraft för auktionens vinnare. I Harry Martinsons självbiografiska “Nässlorna blomma“ finns beskrivet när han själv ackorderas ut och skiljs från sin familj. Först med 1918 års fattigvårdslag började en mer aktiv insats från samhället för att bistå sina egna olycksbarn. Bland annat infördes möjligheten för den nödställde att överklaga beslut till "Konungens befallningshavare", den nutida länsstyrelsen. I den nya lagen förbjöds också fattigvårdsauktioner.

Alternativa lösningar

I en sådan miljö är det inte konstigt att människor försöker hitta trygghet. Ett initiativ hittar man i KB:s samlingar, uppställt på signumet 69 D. I klartext betyder det Sällskap Svenska Allmänt. Sällskapet Hjälpsamheten grundades för att stödja medlemmar vars familjer hamnat i nöd. Ett privat socialförsäkringssystem om man så vill. Även andra sällskap bildades i liknande syften – exempelvis Förbundet Frihetsbröderna som grundades 1886 – men få med ett sådant namn. Hjälpsamheten. Det låter bra. Hoppingivande och sympatiskt.

Tolfvan

När skråväsendet avskaffades 1846 infann sig en rotlöshet bland hantverkarna – det sociala sammanhanget försvann – och olika föreningar uppstod för att råda bot på detta. Gustaf Hedberg – då ordförande för ett rent socialt sällskap vid namn Tolfvan – var en av grundarna till Sällskapet Hjälpsamheten i Stockholm 1875. Läs gärna hans version av grundandet i stiftelseurkunden ovan.

I Tolfvan förband man sig bland annat till att inte dricka cognac före klockan 12 på dagen, vilket idag kan låta något märkligt. Det lär dock ha varit vanligt med en ganska riklig morgonkonsumtion av alkohol bland hantverkare, alltså fyllde regeln förmodligen ett visst syfte.

Sällskapet Hjälpsamheten

Ett första förslag var att kalla ordenssällskapet "Capella" efter stjärnan med samma namn, men det förkastades och så var Sällskapet Hjälpsamheten ett faktum. De fyra hörnstenarna i det nya sällskapet ansågs vara hjälpsamhet, vänskap, gudsfruktan och tacksamhet. Medlemskapet gav en viss trygghet i form av sjuk- och begravningshjälp samt hjälp till efterlevande, vilket gjorde att medlemmarna strömmade till. 1877 uppgick medlemsantalet till 853, enbart män. Speciella damklubbar bildades först senare. Just det faktum att man var en orden motverkade troligen att sällskapet med tiden omvandlades till endast en sjuk- och begravningskassa. Ett öde som drabbade många andra liknande sällskap.

Sällskapet spred sig även till andra städer som Västerås, Sundsvall, Uppsala, Norrköping, Örebro och Gävle. Förutom att stödja de egna medlemmarnas familjer började man så småningom hjälpa andra behövande i samhället, främst barn och kvinnor. Efter hand kom den inriktningen att ta över mer och mer, ett exempel kan ses nedan i denna tidningsnotis från 1902.

Välgörenhet

Det finns beskrivet i tidningsnotiser och sällskapets egna skrifter om hjälp med kläder, mat och pengar till behövande barn. Efter 1934 års sjukkasselag upphörde sällskapets obligatoriska understöd till medlemmar i nöd. Staten centraliserade då alla sjukkassor. Nu var den ursprungliga funktionen för sällskapet som ekonomisk trygghet för medlemmarna överspelad, i fortsättningen gällde enbart välgörenhet. Sällskapets sociala funktion bibehölls dock även efter detta.

Välgörenhet man har bedrivit i mer modern tid är insamlingar till Finland under kriget, Holland efter de stora översvämningarna och Ungern 1956. 1956 var också året då Lagen om socialhjälp stiftades och året därpå ersatte 1918 års fattigvårdslag. Den var generösare än föregående lag och fokuserade mer på rättigheter, ytterligare ett steg på vägen till det moderna välfärdssamhället.

Nutid

Sällskapet Hjälpsamheten lever än idag kvar på orter över hela landet och ägnar sig fortfarande åt att hjälpa. Det kan man enkelt konstatera genom att söka på sällskapets namn i KB:s databas för digitaliserade dagstidningar. I Stockholm lär sällskapet vara ett av de allra äldsta kvarvarande ordenssällskapen.