fullskärmsbild

Sjörövaren på Kungliga biblioteket

Stormaktstid. Sverige är fruktat efter många segrar på slagfälten. Adeln skördar äran men de yngre som inte fått ta tillräcklig del av stridens skönhet drömmer om något större. Äventyr och berömmelse! Så fel det kan gå.

Namnteckning med rött sigill under. Text: Gustaf Adolph Skytte.

Gustav Adolf Skytte

Den förste Printz

Det är en dag i de underjordiska magasinen, ungefär som vanliga dagar där kan vara. Dit tränger aldrig solljuset ner. Lysrören kastar sitt sken över den fåtaliga personalen, böcker i alla möjliga färger och format, grå bokhyllor i metall, vita betongpelare och väggar målade i rött och vitt. Min kollega Svante Printz hejdar mig och visar upp två stora bokband från 1600-talet. Ja, håll nu för allt i världen efternamnet Printz i minnet då det återkommer vid två för vår historia betydelsefulla händelser.

Banden är fina och rikt illustrerade med bilder av tyska städer och hamnar, vackra men egentligen ännu intressantare av en annan anledning. Nämligen genom ägarens namnteckning på titelbladet i båda volymerna, den så kallade proveniensen. Alltså bokens ägarhistoria. Ett namn som först inte säger mig någonting, men så klarnar det och en fascinerande men bortglömd historia kommer till liv igen. En historia om privilegierad adel och sjörövare. Berättelsen om Gustav Adolf Skytte.

Skytten

Historien som framträder är denna. Gustav Adolf Skytte – Skytten även kallad – föddes 1637 när kontinenten stod i brand. 30-åriga kriget pågick för fullt trots att den svenske kungen Gustav II Adolf dött i Lützen fem år tidigare. Adelssläkter steg upp ur obemärktheten och in i solljuset, stora förmögenheter och ryktbarhet gick att göra i krigets värld. Johan Skytte, farfar till vår huvudperson, var en berömdhet och förebild för sonsonen. Till exempel instiftade han skytteanska professuren i Uppsala och blev Göta hovrätts första president 1634. Pappan Jakob hade också uppnått framgångar som bland annat landshövding i Östergötland.

Johan Skytte, släktens stolthet.

Kanske blev pressen på Skytten att också åstadkomma något för stor, en faktor som kan förklara det som senare hände. För vår huvudperson hade alla förutsättningar att uppnå en respektabel position i samhället, det fanns egentligen inga hinder. Innan händelserna som jag snart ska redogöra för begränsade sig dock hans meriter till ett mindre deltagande i polska kriget och studier i Uppsala.

Svartvit planschbild av Karl XI, hjälm på huvudet, smal mustasch, rustning och halsduk.

Karl X Gustav

Draken

Vännen Gustav Drake – med det uppenbara smeknamnet Draken – växte upp bara några mil från Skytten. Han var ägare till godset Hagelsrum och skulle så småningom gifta sig med kamratens syster Anna. Förväntningarna på honom var också stora, dittills hade han haft positioner som hovjunkare hos Karl X Gustav och ryttmästare vid finska adelsfanan. I släkten fanns stora krigare att brås på.

Men augusti 1661 blev inledningen till ett stort fall som ni snart ska få ta del av. Då skulle nämligen Skytte segla till England för att reda ut ett arv hos sin svärfar. Vännen Drake följde med.

Djävulens kapare

Besättningen på femton personer var ganska stor för ett fartyg av den storleken. Redan här fanns föraningar om att resan kanske inte var så oskyldig som den verkade. Varför en så stor besättning och dessutom åtta gevär ombord? Så småningom styrdes färden om in till Östersjön och inte alls till England. 14 holländska skepp siktades, en bojert (även kallad bojort) hamnade långt bakom de andra och det blev dess öde. Draken hade vid det här laget övertalat Skytten om att de skulle kapa det lilla fartyget. Jakten seglade om och lade sig sedan i bakhåll för att invänta skymningen då kapningen skulle ske. Besättningen kastade tärning om i vilken ordning man skulle ta sig ombord på bojerten för att överta den.

Vid själva kapningen var dock ordningen helt glömd, de lade sig jämsides och sköt ihjäl mannen vid rodret. Från det holländska fartyget hade någon ropat "Det är en djävulens kapare". Men det var bara början, en efter en mördades den fem man starka och försvarslösa besättningen. Inte ens skeppspojken skonades utan sköts och kastades i vattnet för att drunkna.

Oljemålning av litet skepp med en mast på gröna vågor, holländsk flagg. Fyra personer ombord, andra skepp syns längre bort.

Bojert till sjöss, tavla av George Chambers 1831

"Det är en djävulens kapare"

De två sista besättningsmännen stacks ner med värja, alla kroppar överlämnades sedan till havet som skulle dölja det blodiga dådet. Den förmodade rikedomen visade sig mest vara salt, en stor besvikelse för de adliga sjörövarna. Drakens kommentar var "Detta lönte illa mödan" och Skytten höll med "Litet att slå ihjäl folk för".

Titelblad med fyra kvinnor framför monument, längst ner Gustav Adolf Skyttes namnteckning

En av böckerna ur Skyttens bibliotek, notera namnteckningen längst ner

"Litet att slå ihjäl folk för"

Byte och samvetskval

Besättningen delade upp sig, nio stannade på jakten som seglade hemåt och sex stycken seglade bojerten till ön Blå Jungfrun. Under en vecka lastades allt utom saltet av och bojerten sänktes sedan, med skeppsbåten tog man sig till Skyttens gods Strömsrum. Men eftersom femton man var inblandade skulle det bara vara en tidsfråga innan någon pratade bredvid mun, och så blev det också. Besättningsmannen Olof Hård hann inte mer än gå i land förrän han lättade sitt hjärta.

Trasigt brev undertecknat av Gustav Adolf Skytte

Brev från Skytten som finns bevarat i vår handskriftssamling

Den andre Printz

Om tanken varit att ligga lågt efter dådet misslyckades Skytten totalt, under en fest han ordnat på Strömsrum för greve Carl Mauritz Leijonhufvud spårade allt ur. Den berusade värden ofredade grevinnan Anna Maria Cruus vilket fick greven att bli rasande. Dagen efter förvändes försoning till slagsmål och sedan ännu värre när Skytten blev kallad "hundsfott" av greven, en förolämpning han inte kunde hantera. Pistoler kom fram och grevens hovmästare Samuel Printz sårades så svårt att han senare avled. Här återkommer som ni märker efternamnet Printz, det kommer även ha en stor betydelse för slutet av historien. Berusad flydde Skytten till Lübeck för att undgå rättegång. Där lyckades han hålla sig undan rättvisan men övertygade sig själv alltmer att det bara varit ett vådaskott, varför skulle han straffas för det? 

Skytten blev kallad "hundsfott" av greven, en förolämpning han inte kunde hantera.

Fri lejd och falsk trygghet

Skytte lyckades 1662 skaffa sig ett brev från Kungl. Maj:t som gav honom fri lejd tillbaka till Sverige, och även fri lejd därifrån om han skulle dömas av domstolen. Lagen skilde nämligen mellan förövare som gripits på "färsk gärning" och de som flytt och kommit på "frie fötter". En smått otrolig praxis som utövades under den här tiden, rimligtvis hade han alltså inget att förlora på att komma tillbaka och kunde känna sig helt trygg. Fast kunde han verkligen det?

Rättvisan kommer ikapp

Kanske inte för under tiden hade ryktet spritt sig alltmer om sjörövarnas dåd, utredaren Peter Hansson Janich var dem redan på spåret. Han hade anlitats av bojertens holländska ägare. Detta visste ingen av de sammansvurna något om ännu, men tids nog skulle det bli plågsamt tydligt för dem. En del av bytet som gömts på Blå jungfrun hade redan hittats av fiskare som gjort sig en förtjänst på att sälja tåg från fartyget. De dömdes till böter men kunde ge detaljer som hjälpte Janich att ytterligare ringa in sjörövarna. Rättvisan var på väg att komma ikapp illdådet.

Båtsmannen Lars Nilsson blev den förste att göra ett fullständigt erkännande, han var inte heller så involverad i dådet och kom undan med en varning. Nu började man fånga in även de andra, Skytten stod näst på tur och greps den 10 september 1662. Per Länsman, Canutus Ligelius och Olof Hård greps också snabbt. Draken och hans fru Anna hann fly till Danzig. För de övriga skulle domen snart komma.

Karta över Hessen. Text: Hassia superior

Karta över Hessen ur en av Skyttens böcker

Domedagen

Skytten hade som adelsman privilegiet att dömas av sina likar och fick sitt fall prövat av Göta hovrätt i Jönköping. Ironiskt nog samma hovrätt hans farfar varit president över mellan åren 1634–45. Fortfarande hoppades han att lejdebrevet skulle få honom fri från även denna knipa, men den förhoppningen var förgäves.

Rättegång hölls och där förnekade Skytten inte att dådet begåtts men han hävdade sig vara ett offer för omständigheterna. Själv hade han inte deltagit utan sovit efter allt vin som intagits. Det var de andras skuld. Intressant nog inkom ett brev från Draken där Skytten erkände sitt dåd och befriade sin vän från all skuld, denne skulle enligt brevet sovit. Brevet var dock en förfalskning utfört av Skyttes egen syster Anna som kommit över dennes sigill för att rentvå maken från anklagelserna. En riktig härva.

Titelblad med illustration av två kungar och en ädling i rustning som håller i ett björnskinn. Ovanför två lejon.

Ur skyttens bibliotek, enligt notering inköpt av honom 1659

Straff och prövning

Allt krumbuktande ledde dock ingenvart och till slut föll dom. Skytten skulle arkebuseras, avrättningsmetoden en ynnest för hans adliga blods skull. En krigares död. Fem av kompanjonerna som åkt fast dömdes till halshuggning och Olof Hård frikändes, men två av dödsdomarna var inte alls säkra.

Låter det konstigt? Låt mig förklara. Domstolen var inte helt säker på Jens Önnings och Håkan Svenssons skuld, därför skulle de genomgå ett prov. Utan deras vetskap så var ordern till bödeln att han bara skulle halshugga dem om de erkände sina brott på avrättningsplatsen, annars gick de fria. Tanken var nämligen att en misstänkt ansågs mer benägen att tala sanning när dödens ögonblick närmade sig. Då fanns ett behov av att erkänna sina synder för gud och på så sätt få förlåtelse. Enligt den principen trumfade en bekännelse alltid alla bevis.

Målning av storväxt man i svarta kläder och vit kravatt

Johan Printz, även "Storbuken" kallad

Den tredje Printz

Nu kommer vår tredje Printz in i bilden, dags för Johan Printz att stiga ut i rampljuset. Född 1592 är väl denne omfångsrike man mest känd som kolonin Nya Sveriges guvernör, av ursprungsbefolkningen där fick han det fina smeknamnet "Storbuken". Efter sitt äventyr i Delaware blev han så småningom landshövding i Jönköpings län från år 1658. Nu var det han som skulle ombesörja avrättningen av de dömda sjörövarna. Avrättningen av Skytte bestämdes till den 24 april men han begärde uppskov, det fanns ytterligare synder att bekänna. Inför kyrkoherde Lars Lindelius lättade Skytten sitt hjärta och berättade om ännu ett illdåd som begåtts redan 1657.

Avrättningar och naturlig död

På sin väg hem från kriget i Polen hade han låtit tre kompanjoner mörda besättningen på en holländsk jakt och sedan själv tagit över skeppet. Samma skepp som fyra år senare användes i attacken på bojerten. Skytte begärde några extra dagar i livet för att kunna försonas med gud för detta dåd och fick det. Den 27 april 1663 arkebuserades han på Jönköpings slott efter att Printz gett tecken till soldaterna.

Dagen efter miste den enögde prästsonen Ligelius samt Länsman och Styrman sina huvuden. Önning och Svensson behövde inte gå igenom sin prövning utan blev av misstag benådade och fick löpa gatlopp. De överlevde. Den vid det här laget svårt sjuke Johan Printz dog bara några dagar efter avrättningarna, den 3 maj lämnade även han jordelivet.

Drakens återkomst och Lifknekts hädangång

Hur gick det med de övriga då som undgått att åka fast? Jo, Drake kom så småningom tillbaka från sin landsflykt och lyckades vända dödsdom till bötesstraff på 1 000 daler i silvermynt, ungefär 205 000 kronor i dagens penningvärde. Han förklarades också i onåd under några år men kunde sedan träda fram i samhället på nytt som om inget hade hänt, det gick rätt bra för honom.

Göta hovrätts dom mot Drake fick skarp kritik av Kungl. Maj:t, faktiskt bland den hårdaste kritik som någonsin utdelades till en förvaltning under stormaktstiden. Man ansåg att även han borde pliktat med sitt liv för illgärningarna. Sven Lifknekt greps 1666 och blev den siste av de skyldiga att avrättas. Ingen mer skulle ställas till svars.

Gulnat papper med text: Fribrytaren på Östersjön.

Historien berättad på annat sätt

Skytten lever vidare

Men historien tog inte slut där, 1857 skrev Viktor Rydberg en roman löst byggd på de riktiga händelserna 1661. "Fribrytaren på Östersjön" förhåller sig ganska fritt till de verkliga händelserna, bland annat beskrivs Skytten som en idealist i kamp mot samhällets orättvisor. Hans syster Anna får också en roll i boken där hon deltar i de blodiga dåden, en inte helt historiskt korrekt skildring av verkligheten med andra ord. Vid den tiden var hon dessutom endast 14 år gammal. En del av de felaktiga uppgifterna härrör från Anders Fryxells "Berättelser ur svenska historien" från 1846. Andra felaktigheter som spritt sig till senare skrifter kommer ofta från Sylvander och hans "Kalmar stads och slotts historia" utgiven 1865. Brotten fortsatte att fascinera under lång tid men är nu i stort sett glömda.

Böckernas gåta

Hur kom då Skyttens böcker hit till KB? Det vet vi inte riktigt men de kan inte ha funnits kvar på Strömsrum när det brändes ner under krigen 1677 och 1717. Kanske togs de över av Wilhelm Drakenhielm som lade beslag på dödsboet som ersättning för skulder. Eller så såldes de när Adam Banér tog över godset, möjligen hade det skett långt tidigare som ett sätt för Skytten att få snabba pengar.

Vi vet inte, men dessa två böcker står i KB:s magasin och är en länk till sjörövaren och adelsmannen Gustav Adolf Skytte. Där avslutar vi vår historia om Skytte som började med Svante Printz, fortsatte med Samuel Printz och avslutades med Johan Printz.