fullskärmsbild

78-varvsepoken

Att föreviga den mänskliga rösten eller klingande toner har troligtvis föresvävat människan under lång tid. År 1877 förverkligades denna dröm.

Svartvitt fotografi av en äldre man tillsammans med en fonograf.

Grammofonens fader Emile Berliner. Foto: Library of Congress

Då, 1877, presenterade nämligen Thomas Alva Edison sin nya uppfinning – fonografen för återuppspelning av inspelat ljud. Vid den här tiden var inte grammofonskivan uppfunnen ännu utan det medium som användes var så kallade fonografcylindrar. Cylindern träddes på en arm på fonografen och nålen läste av inspelningen horisontellt i sidled.

Men så dyker Emile Berlinerlänk till annan webbplats (1851–1929) upp på scenen. En tysk-amerikansk uppfinnare som kommer på idén med uppspelning av tal och musik på en roterande skiva. Han får patent på sin uppfinning, grammofonen och grammofonskivan, år 1887. Nu inleddes en tävling mellan fonografen och grammofonen. Vem skulle vinna?

Första skivbolagen

Berliner startar The United States Gramophone Companylänk till annan webbplats 1894. På etiketten stod E. Berliner Gramophone (man använde vid denna tid inte pappersetiketter utan informationen graverades in direkt på skivan) och skivorna pressades i ett slags gummimaterial. 1895 ersattes detta material av shellack som kom att bli allenarådande på marknaden till 1930-talet då vinylen introducerades.

Berliner hade tidigt arbetat med en tysk firma, ett samarbete som avslutades efter något år. Men han hade fortfarande kvar affärsintressen och patent i både Storbritannien och Tyskland. 1898 startas i Storbritannien ett dotterbolag som får namnet Gramophone & Typewriter Ltd. Detta bolag blir en av grundstenarna i vad som 1931 blev EMI. Dess etikett kom att bli världsberömd under namnet His Master’s Voicelänk till annan webbplats. 1898 sattes även ett dotterbolag upp i Tyskland med det ännu idag välkända namnet Deutsche Grammophonlänk till annan webbplats.

Illustration av en vit hund som lyssnar på en grammofonspelare.

Hunden Nipper (1884–1895), evigt ihågkommen som symbolen för etiketten His Masters Voice. Foto: Victor Talking Machine Company

Som alltid när det gäller nya produkter försökte många haka på och tjäna pengar på den nya uppfinningen, och det ledde till stämningar och motstämningar. Från början hade man varit tvungen att handveva grammofonen för att kunna spela upp en skiva. Men den fiffige teknikern Eldridge R. Johnsonlänk till annan webbplats (1867–1945) hjälpte Emile Berliner och utvecklade en fjäder som gjorde att uppspelningen inte behövde hanteras manuellt. Berliner lät en herre vid namn Frank Seaman sälja hans produkter i USA. Just denne Seaman började sälja sin egen version av grammofonen (Zonophone) och tillverkade dessutom oauktoriserade utgåvor av Berliners skivor. Därav de legala tvisterna som nämns ovan.

Efter alla legala tvister överförde Berliner sina patent till Eldridge R. Johnson. Ett annat i skivsammanhang välkänt varumärke såg därmed dagens ljus 1901, Victor Talking Machine Company. År 1929 tar RCA över Victor och vi får det välkända skivbolaget RCA Victor. 1901 kommer man även överens med Columbia om att detta bolag får tillverka grammofonskivor. Fram till detta år hade Columbia endast givit ut cylindrar. Och nu börjar verkligen grammofonskivans segertåg över världen.

Skivans genombrott

Från början var det här med att köpa grammofonskivor ett nöje för överklassen. Skivorna var relativt sett dyra och grammofonerna luxuöst utförda snickeriarbeten. Men när vi kommer till 1920-talet så börjar grammofonskivan bli mer av var mans egendom. Grammofoner tillverkas dessutom i större mängder till ett billigare pris vilket gör att vanligt folk har råd.

Grammofon i ljusbrun trälåda, med en skiva i centrum.

Portabel grammofon, troligen från tidigt 1930-tal. Perfekt för picknicken. Foto: KB

Den musik som ursprungligen spelades in var ofta nationella sånger, operaarior och liknande men under 1920-talet breder populär- och schlagermusiken ut sig. De första jazz- och bluesinspelningarna görs i USA alldeles i början av detta decennium. Under 1920-talet dyker det upp flera nya skivmärken förutom de redan stora och etablerade.

Men 24 oktober 1929 inträffade det som inte fick inträffa, börskraschen och den ekonomiska recessen blev fullständig. Naturligtvis drabbades även skivindustrin vilket ledde till att flera bolag gick omkull. De stora försökte överleva genom att gå samman och bilda storkoncerner. Som tidigare nämnts får vi i Europa EMI genom att Columbia i Europa och Gramophone går samman, och i USA bildades ARC (American Recording Corporation) genom sammanslagning av ett flertal bolag. Mirakulöst nog lyckades man rida ut krisen trots att folk prioriterade annat än att köpa skivor under depressionsåren i början av 1930-talet.

Andra världskriget innebar en nedgångsperiod för skivindustrin som dock lyckades överleva även detta. Shellack var hårt ransonerat och dessutom dyrt.

Vinylen vaknar

Efter andra världskriget sker en förändring, särskilt i USA. Före kriget hade även de stora skivbolagen givit ut musik i ”smalare” genrer som blues och countrymusik. Man hade även haft en relativt omfattande utgivning av skivor som vänt sig till olika etniska grupper i USA.

Efter kriget drar de stora bolagen definitivt ner på denna utgivning och satsar istället på ”säkra kort” med stora namn och stjärnor. I kulisserna står personer som väntar på att kunna tjäna en hacka, och vi får i USA från slutet av 1940-talet en uppsjö av oberoende skivbolag, så kallade ”independents”. De flesta blir dagsländor men några lyckas och blir framgångsrika, såsom Chess i Chicago, Modern, Specialty och Aladdin i Los Angeles/Hollywood, Blue Note och Prestige i New York.

Alla har sin speciella inriktning: blues, R & B, jazz och country. Då shellack var ett dyrt material blandade man ihop allt möjligt vid skivtillverkningen – även återanvända skivor, vilket gör att kvaliteten ofta lämnar mycket i övrigt att önska.

Svartvitt fotografi av disken i en skivbutik. Personal letar bland de fullpackade hyllorna och kunder väntar på sin tur.

Den legendariska skivbutiken Commodore Music Shop i New York, sent 1940-tal. Foto: William P. Gottlieb / Library of Congress

På 1930-talet introduceras vinylen som material för skivtillverkning. RCA gör försök men det är först 1948 som Columbia presenterar LP:n. RCA följer året därpå (1949) upp med att presentera vinylsingelskivan. Från och med nu börjar man även använda vinylmaterial för 78-varvsskivor, åtminstone i USA.

Under 1950-talet lever vinylskivan (LP/singlar/EP) parallellt med 78-varvaren, men det nya formatet tar allt mer över. Shellacken är ju ett skörare material än vinylen och sisådär 1958/59 fasas 78-varvsskivan slutligen ut. Åtminstone i västvärlden. Viss utgivning fortgår i andra delar av världen, till exempel på Jamaica och i Indien. Några tappra försök att återlansera 78-varvsformatet i slutet av 1960- och början av 1970-talet leder ingenvart. Vinylen har gått segrande ur striden.

The Beatles första singlar är utgivna i 78-varvsformatet i Indien.

Vad händer i Sverige?

Tidigare har vi talat om utvecklingen under 78-varvsepoken internationellt, och kanske främst i USA som var dominerande. Vad hände i Sverige då? Ja, faktum är att vi var rätt tidigt ute när det gällde grammofoninspelningar. Det som sägs vara den första svenska inspelningen gjordes i Berlin i augusti 1899 och framfördes av Oscar Bergströmslänk till annan webbplats (1874–1931) terzett (Till Österland vill jag faralänk till annan webbplats). Den gavs ut av E. Berliner’s Grammophon och finns i Kungliga bibliotekets samlingar.

Så i början av 1900-talet tar det fart ordentligt med skivutgivningen. Det är från början de stora skivbolagen som dominerar och inspelningarna äger i de flesta fall rum i Berlin eller London. Men det händer även att man reser upp till Stockholm och har med sig inspelningsutrustning. Ännu finns inga inspelningsstudior här i Sverige utan man bokar in sig på hotellsviter eller biograf- och teatersalonger. Många av de utländska skivmärkena etablerar sig nu också i Sverige och registrerar sig hos Patentverket.

Den första skivmogulen

En viktig person som måste nämnas i detta sammanhang är Carl Lindströmlänk till annan webbplats (1869–1932). Han kom ursprungligen från Sverige där han föddes i Södertälje men flyttade tidigt till Tyskland och Berlin. Han var lite av ett tekniskt snille men sägs ha varit totalt okunnig när det kom till det rent musikaliska. Han startar en fabrik i Berlin för tillverkning av fonografer 1896. I början av 1900-talet börjar han i stället tillverka den vinnande grammofonen under namnet Parlophon och efter ett tag även grammofonskivor under detta namn.

År 1907 får Lindströms företag namnet Carl Lindström AG och nu börjar ett intensivt uppköp av skivmärken i Tyskland (Odeon, Beka) och kontakter knyts med bland annat amerikanska skivmärken (till exempel Okeh), Dessutom startades ett märke som var specialinriktat på den svenska marknaden, Ekophonlänk till annan webbplats. Många av hans märken etablerade sig med lokalkontor i Sverige och kom att betyda mycket för den svenska skivutgivningen. 1926 köptes Lindströms företag av Columbia som senare, som vi nämnt ovan, kom att bli en del av EMI.

Röd skivetikett med gul text.

En Parlophoneskiva från 1929, med den svenska sångaren John Wilhelm Hagberg (1897–1970)

Fanns det då några helt inhemska märken under denna tidiga epok? Ja, ett av de mer kända är revyartisten Ernst Rolfs (1891–1932) kortlivade märken Rolf Winner Succès (1918–20) och Rolf Succès (1919–20).

Ekophon använde ibland tyska studiomusiker med påhittade svenska artistnamn för att lättare sälja skivan i Sverige.

Grammofonskivor var vid den här tiden förhållandevis dyra, bland annat beroende på att de i de flesta fall producerades av utländska skivbolag. Det innebar att de drabbades av höga importtullar, även om det gällde skivor inspelade med svenska artister och enbart för den svenska marknaden. Detta i kombination med börskraschen 1929, och den följande depressionen, halverade den svenska skivutgivningen mellan 1929 och 1932.

Sonora – ett svenskt skivbolag

Detta fick generalkonsul Erik Ljungberg att fundera på om man inte skulle starta ett inhemskt svenskt skivbolag för inspelning, pressning och utgivning av grammofonskivor. Så föddes idén till Sonoralänk till annan webbplats som väl är en närmast ikonisk etikett.

1932 sätter man igång verksamheten och framgången blir nästan total från början. Vem känner till exempel inte igen deras kända slogan ”Melodier som bedåra, komma från Sonora”. En annan starkt bidragande orsak till framgången är troligtvis även priset på skivorna. De flesta skivor vid den här tiden såldes för 3:50 kr, medan Sonora sålde sina för först 2 kr och senare 1:65 kr.

Grammofonskivan blev nu var mans egendom och inte bara ett nöje för de högre klasserna i samhället. Flera kända artister kom att spela in sina skivor på Sonora, till exempel Ulla Billquist, Sven-Olof Sandberg, Sigge Fürst, Hilmer Borgeling och Johnny Bode. Man var även tidigt ute (1936) med att spela in jazz och hade en renodlad etikett för denna genre i sin Swing-serie. Bland de internationella artister som gjorde originalinspelningar i Stockholm för etiketten kan nämnas den amerikanske saxofonisten och bandledaren Benny Carter.

Ett foto på skiveketten Sonora

Den ikoniska skivetiketten Sonora. Foto: KB

Efter andra världskriget dyker det, liksom nämnts tidigare när det gäller USA, upp flera nya oberoende etiketter även i vårt land. Flera kommer att liksom Sonora bli ikoniska: Metronome, Karusell, Cupol.

Även i Sverige kommer under 50-talet shellacken och vinylen att leva parallella liv. Men när vi närmar oss slutet av decenniet går även här vinylen segrande ur striden.

Tekniken bakom skivorna

Tidigare har vi gått igenom 78-varvseran ur ett historiskt perspektiv. Nu tänkte jag att vi skulle titta lite på tekniska aspekter kring 78-varvarna. Lite om inspelningstekniker, vad shellack är, varför skivorna är så ömtåliga och hastigheten. Och vad är ett matrisnummer?

Den akustiska och den elektriska perioden

78-varvseran kan delas in i två perioder lite grovt uttryckt, den akustiska och den elektriska. Den akustiska inspelningstekniken sträcker sig fram till cirka 1925–26 då den elektriska inspelningsprocessen tar överhanden.

De akustiska inspelningarna utfördes genom att raververket var kopplat till en stor tratt som tog upp ljudet. En nål graverade in informationen på en vaxskiva. Det här var en komplicerad process då det gällde att allt skulle stämma med instrumenten och eventuell sånginsats. Teknikerna fick placera ut musikerna på lämpliga avstånd så att inget instrument överröstade något av de övriga.

Man lär sig också snart att känna igen en akustiskt inspelad skiva på det tunna och lite ”burkiga” ljudet. Men trots den rudimentära tekniken så måste man medge att dessa inspelningar ännu idag är lyssningsbara.

Från och med början av 1920-talet har vi flera olika tekniker som experimenterar och försöker utveckla en elektrisk mikrofon för ljudupptagning. Som nämnts ovan kommer de första inspelningarna ut 1925–26. Detta kommer att revolutionera tekniken på ett oanat sätt vad gäller inspelningarnas kvalitet. Nu kunde man med fullgott resultat göra upptagningar med till exempel en hel symfoniorkester. Denna teknik har med vidareutveckling levt vidare in i våra dagar.

Den ömtåliga shellacken

Så lite om själva materialet. Om det är något många känner till om 78-varvsskivor är det att de är som porslin och går i tusen bitar om man råkar tappa dem i golvet. Så, varför denna ömtålighet?

Det beror alltså på materialet man använde, shellack. Vad är då detta för typ av material? Shellack är en förädlad produkt av ett harts, som bildas när sköldlöss suger sav ur vissa träd i Ostindien. Vid tillverkningsprocessen av 78-varvsskivor blandade man shellacken proportionerligt med krossad skiffer eller kalksten samt bomullsfibrer. Slutligen blandade man i kol för den svarta färgen (annars hade skivorna fått en grådaskig eller brun färg) samt ett smörjmedel som gjorde att skivan lätt lossnade från skivpressen.

Som en kuriositet kan nämnas att det finns skivor från den akustiska eran där man inte lagt till kolet för svärtan och de då är bruna. Jag har några sådana skivor i min samling från tidigt 1920-tal på märket Vocalion med bland annat bluessångerskan Hazel Meyers.

Som en kuriositet kan nämnas att det finns skivor från den akustiska eran där man inte lagt till kolet för svärtan och de då är bruna. Jag har några sådana skivor i min egen samling från tidigt 1920-tal på märket Vocalion med bland annat bluessångerskan Hazel Meyerslänk till annan webbplats. Ursprungligen hade man dock tillverkat skivorna av ett slags gummimaterial och dessa pressningar lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller återuppspelning. Man hade tidigt även experimenterat med material som inte var lika sköra som shellacken. Ett sådant exempel är det brittiska skivmärket Nicole Recordslänk till annan webbplats som i början av 1900-talet tillverkade skivor där man täckte en rund pappskiva med ett slags plastmaterial. Vi har för övrigt ett antal skivor på detta märke i Kungliga bibliotekets samlingar.

Men shellacken var näst intill allenarådande vid tillverkning av grammofonskivor från tidigt 1900-tal till slutet av 1940-talet då vinylen introduceras på allvar.

Idag används shellack främst som ytbehandlingsmedel för livsmedel. Står det E-904 i innehållsförteckningen kan man känna sig extra musikalisk.

Hastighetsbegränsning och gravering

Så till 78-varvarnas hastighet. De snurrar ju så fort. Standard för 78-varvarna är 78 varv per minut. Att det blev så är faktiskt mest något av en slump. Ursprungligen varierade hastigheten från 60 till 130 varv per minut, men 1925 blir standarden 78. Så här är det väl alltid med tekniska nyheter innan en standard ”sätter sig”.

Variationen i början gällde inte bara hastigheten för skivorna utan även storleken. De tidiga skivorna i slutet av 1800-talet och runt sekelskiftet hade ungefär samma storlek som våra dagars sjutumssinglar innan det vanliga 25-centimetersformatet blir standard. Men parallellt med 25 centimeter har vi även 30-centimetersformatet som användes för utgåvor av symfoniska verk och även en del jazz. Det större formatet medgav längre speltid, cirka 4–5 minuter i jämförelse med standardskivornas cirka 3–3,5 minuter. De tidigast utgivna skivorna är dessutom i många fall endast enkelsidiga. I början finns även skivor som spelas från etiketten ut mot kanten (franska skivmärket Pathé).

Till sist, något om graveringen av skivorna. Från början använde man sig av så kallad vertikalgravering, det vill säga att nålen läser av informationen i spåren som i en berg- och dalbana. Det står i kontrast till den teknik för mekaniska grammofonskivor som gällt från tidigt 1920-tal fram till våra dagar, nämligen horisontalgraveringen. Den innebär att nålen läser av informationen sidledes.

Matrisnumrens mystik

Avslutningsvis i denna lilla historik något om matrisnumrens mystik. Vad är då detta? Man kan helt enkelt kalla det för en inspelnings identitetsnummer. Det består antingen av olika sifferkombinationer eller kombinerade siffer- och bokstavskombinationer.

Ett matrisnummer graverat i shellacken. Foto: KB

Varje inspelning har ett unikt matrisnummer. En melodi kan alltså spelas in i flera olika tagningar men varje tagning får sitt unika nummer. Detta anses vara väldigt viktigt i 78-varvssammanhang då det gäller att identifiera sångare, musiker, inspelningsdatum och ort.

Till hjälp i detta sammanhang finns en uppsjö av olika diskografier, referensverk utgivna antingen i bokform eller på CD-ROM-skivor. På Kungliga biblioteket har vi ett välförsett referensbibliotek med diskografier rörande en uppsjö av olika skivbolag –allt från jättar som Victor och Columbia till de mest obskyra småbolag. För svenska inspelningar är före detta Arkivet för ljud och bild/Statens ljud- och bildarkivs diskografiserie Svenska diskografierlänk till annan webbplats oumbärlig.

78-varvsepoken är verkligen en fascinerande era. Kommer man bara över att ställa om sina ovana öron i början har man mycket nöje av att lyssna på alla musikaliska skatter från denna period.