Kungliga bibliotekets historia

Kungens bibliotek

I Riksarkivet finns spår efter Kungliga bibliotekets ursprung.

Gustav Vasa anskaffade på 1520-talet böcker i historia, naturvetenskap och teologi samt musikalier och kartor till slottet Tre Kronor i Stockholm. Sönerna Erik XIV, Johan III och Karl IX utökade boksamlingarna. År 1587, under Johan III:s tid, inreddes en nära 80 meter lång vindsvåning, kallad Gröna Gången, med öppna bokhyllor.

Vasakungarna köpte i allmänhet sina böcker från utlandet, men när den lutherska läran införts tog de för egen räkning hand om böcker ur de samlingar som beslagtogs i landets katolska kloster. År 1620 donerade Gustav II Adolf böckerna från de svenska medeltida klosterbiblioteken till Uppsala universitet. Därmed lades grunden till universitetsbiblioteket.

Under stormaktstiden flödade böcker in i landet genom de krigsbyten som svenskarna tog under fälttågen utomlands. På order från högsta ort beslagtogs böcker och handskrifter i kloster, domkyrkor och slott i de baltiska länderna, Polen, Tyskland, Böhmen, Mähren och Danmark. Böckerna hamnade främst på Uppsala universitetsbibliotek och på KB. Från Prag hämtades 1648 KB:s mest spektakulära handskrift, den så kallade Djävulsbibeln, Codex gigas, som framställts på 1200-talet. Då svenskarna skickade rapporter från fälttågen, bifogade de ibland lokala tidningar eller flygblad. Genom dessa sällsynta tryckalster har KB kommit att få en särställning i Europas äldsta tidningshistoria.

Pliktleveranser

År 1661 utfärdades en kansliordning som stadgade att alla boktryckare i riket skulle skicka två exemplar av varje skrift de tryckt till Kungl. Maj:ts kansli, innan de spred skriften. Syftet var snarare att övervaka den nyutkomna litteraturen än att bevara den för framtiden. Det ena exemplaret tillföll Kungliga biblioteket och det andra Riksarkivet. År 1707 utsträcktes ordern. Sex arkivexemplar skulle skickas till Riksarkivet, som i sin tur distribuerade vidare till KB och universiteten i Uppsala, Lund, Åbo och Dorpat (Tartu).
Nu för tiden kallas det pliktexemplar. I dag tar, förutom KB, sex universitetsbibliotek emot pliktleveranser av det svenska trycket. Lunds universitets bibliotek har, liksom KB, skyldighet att bevara och tillhandahålla det levererade materialet. 

KB brinner

Fredagen den 7 maj 1697 inträffade den största katastrofen i KB:s historia. Strax före klockan två på dagen utbröt en våldsam eldsvåda i slottets västra länga. Efter ett dygns brand var större delen av slottet Tre Kronor förstörd. Av kanslilängan och KB:s lokaler i nordöstra flygeln återstod då ingenting.

17 386 böcker och 1 103 handskrifter gick förlorade. Det inventarium som upprättades efter branden upptar 6 826 böcker och 283 handskrifter, däribland Djävulsbibeln.

Inte förrän 1768 kunde KB äntligen flytta in i det nya Tessinska slottets nordöstra flygel. Bibliotekets inredning blev dock inte färdig förrän 1796. 

Självständig myndighet och eget hus

Under första hälften av 1800-talet förde biblioteket en förhållandevis tynande tillvaro, även om ansträngningar gjordes att täppa till de betydande luckorna i den svenska samlingen. Besökare förfasade sig över oordningen i KB. Det fanns inga läsutrymmen för allmänheten, och personalen saknade arbetsrum. Men oredan var ändå ursäktlig - tjänstemännen var så dåligt avlönade, att de måste söka inkomster på annat håll.

Överbibliotekarien Gustaf Edvard Klemmings tillträde 1865 blev dock början till en framgångsrik period för biblioteket. 1877 blev KB ett självständigt ämbetsverk, och hösten samma år flyttade biblioteket med sina 20 anställda och cirka 200 000 volymer in i en egen byggnad i Humlegården. Dörrarna öppnades för allmänheten. Då kunde KB äntligen leva upp till sin status som Sveriges nationalbibliotek med förpliktelse att bevara och tillhandahålla allt svenskt tryck.

Klemming ägnade en stor del av sin tid åt litteraturförvärv och bibliografisk verksamhet. KB:s övriga personal kände också ett bibliografiskt ansvar. Elof Tegnér tog initiativet till en gemensam Accessionskatalog över utländsk litteratur anskaffad till Sveriges offentliga bibliotek, AK (utgavs med början 1887).

Den nya byggnaden blev snart alltför trång för det expanderande biblioteket. Erik W. Dahlgren blev chef för biblioteket 1903 (fr.o.m. 1910 med titeln riksbibliotekarie) och lyckades utverka kraftigt höjda anslag till såväl personal som litteraturförvärv. Vid slutet av 1920-talet tillkom två flyglar, som tillfälligt lättade på trycket.

Under Isak Collijn (1916-1940) och Oscar Wieselgren (1940-1952) utvecklades biblioteket inte i samma snabba takt. Framför allt under krigsåren och åren därefter fick KB vidkännas en ekonomisk åtstramning med åtföljande stagnation. Collijns viktigaste insats blev bibliografierna över den svenska utgivningen före 1700.

Willers - en tid av stark utveckling

Med Uno Willers som chef (1952-1977) gick KB in i ytterligare en intensiv utvecklingsperiod.

År 1953 fick KB, genom ett avtal med Stockholms högskola/universitet, rollen av humanistiskt och samhällsvetenskapligt universitetsbibliotek.

Samma år inrättades det s.k. Bibliografiska Institutet, genom vilket ansvaret för nationalbibliografin överfördes från Svenska bokförläggareföreningen till KB.     

År 1958 inleddes den centrala katalogiseringen av det svenska trycket, då KB fått uppgiften att  kostnadsfritt förse pliktleveransbiblioteken med katalogkort (och även, efter särskilt avtal,  andra bibliotek).

År 1958 lades också grunden till en ny avdelning för svenska grammofonskivor och bandupptagningar med den vördnadsbjudande beteckningen Nationalfonoteket.

År 1970 anslöts KB till det under Statskontorets ledning utvecklade Libris (LIBRary Information System), ett datorbaserat system som ursprungligen avsågs innefatta alla grundläggande biblioteksfunktioner men som huvudsakligen kom att utvecklas till en samkatalog. AK utsågs till pilotverksamhet. I och med att man 1975 började övergå till registrering av det nationella trycket i Libris databas upphörde centralkatalogen. (Efter det att alla offentliga forskningsbibliotek vid början av 1980-talet beretts tillfälle att katalogisera sitt förvärv direkt i Libris kunde AK-redaktionen till slut avvecklas 1984.)

Största bekymret för Willers var KB:s utrymmesbrist. En första etapp av KB:s ombyggnad startade 1956. Som sista steg byggde man 1968-1971 invid bibliotekets nordfasad tre underjordiska magasin, vars hisstorn förbands med huvudbyggnaden av en täckt glasgång.  

I Bålsta uppfördes 1962 Statens biblioteksdepå. Denna depå var ett resultat av det samarbete som påbörjats 1949 inom Stockholmsbibliotekens samarbetsnämnd, ett annat var den "bokbil" för låneservice som började cirkulera mellan biblioteken 1953. 

Under Willers’ tid skedde en avsevärd utvidgning av KB:s samlingar. Speciellt märkbart var detta vad gäller handskrifter. Dag Hammarskjölds arkiv införlivades omedelbart efter hans bortgång 1961. Och bara under ett par års tid vid början av 1970-talet fick KB i tur och ordning ta emot Pär Lagerkvists, Erik Lindegrens, Vilhelm Mobergs, Sigfrid Siwertz’ och Östen Undéns efterlämnade handlingar.

Men Willers fick under sina sista tjänsteår också känna på motgångar.  Det nybildade Stockholms universitetsbibliotek skildes 1977 helt ut ur KB:s organisation, och i sökandet efter ett samordnings- och utvecklingsorgan för biblioteken valde regeringen, i stället för att ge KB ansvaret, att 1979 inrätta en ny myndighet, Delegationen för Vetenskaplig och Teknisk Informationsförsörjning, DFI.

När Willers pensionerades i november 1977 stod det också klart att KB:s dagar som s.k. enrådighetsverk var över. Biblioteket skulle ledas av en styrelse med ledamöter utsedda av regeringen. Enligt de nya statuterna, som började gälla 1 juli 1979, förordnades riksbibliotekarien på sex år.

Efter Willers - förnyelsen fortsätter

Sedan KB förlorat rollen som universitetsbibliotek, kunde mer energi ägnas åt primäruppgiften - det svenska trycket.

Vid slutet av 1970-talet inleddes bibliograferingen av den svenska tryckutgivningen mellan 1700-1829, ett projekt som täppte till luckan mellan Isak Collijns bibliografier och Hjalmar Linnströms ”Svenskt boklexikon 1830-1865”. "SB 17", som bibliografin kallades, blev allmänt tillgänglig i mars 1989, men inte i bokform utan som databas.

År 1978 fick biblioteket en ny nationell bevarandeuppgift, att mikrofilma all svensk dagspress. Tidningarnas dåliga papper och stora format gör att de förstörs av lån och läsning. Genom mikrofilmningen kan originalen skyddas och tillgängligheten utökas.

DFI:s saga blev inte lång. En ny statlig utredning tillsattes 1987 för att avgöra DFI:s vidare öde. Resultatet blev att DFI lades ned.

Detta medförde bland annat att KB från budgetårsskiftet den 1 juli 1988 inte bara fick totalansvar för Libris utan också delvis tog över ansvaret för samordning och utveckling av den vetenskapliga informationsförsörjningen från DFI. Uno Willers´ ambitioner att skapa ett kraftfullt KB fullföljdes av hans efterträdare Lars Tynell.

För samordnings- och utvecklingsuppgifterna inrättades en särskild avdelning, Bibsam. Bibsams huvudsakliga målsättning var att de svenska forskningsbibliotekens resurser skulle användas och utvecklas på bästa sätt, samt att den enskilde på rimliga villkor skulle få tillgång till dessa resurser. 

Den kanske viktigaste uppgiften till att börja med blev att, i enlighet med KB:s instruktion, utveckla och förvalta det så kallade ansvarsbibliotekssystemet, som byggde på att ett antal centrala forskningsbibliotek mot viss ekonomisk ersättning tog på sig ett nationellt ansvar för utveckling av informationsförsörjningen till forskning och högre utbildning inom olika ämnesområden.  

Bland övriga uppgifter kan nämnas att Bibsam, inom sitt verksamhetsområde, genomförde utredningar, deltog i och finansierade utvecklingsprojekt (inklusive utarbetande av standarder), anordnade kurser och konferenser, samlade in och bearbetade statistik, samt bevakade sådan lagstiftning som var av intresse för biblioteken.

Det internationella inslaget i verksamheten blev över tiden alltmer framträdande. Nationsgränser förlorade alltmer sin betydelse i biblioteks- och informationspolitiska sammanhang. Bl.a. kan nämnas att Bibsam under en tid fungerade som "National Focal Point" för EU:s s.k. biblioteksprogram, inom vars ramar närmare en halv miljard kronor anslogs till biblioteksutveckling under första hälften av 1990-talet. 

På det nationella planet tog Bibsam initiativ till utökad samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer (”ABM”) samt mellan forsknings- och folkbibliotek (Nationella Bibliotekssamrådet, Nabis). Tanken var att man, inte minst med teknikens hjälp, skulle kunna öppna dörrar mellan dessa sektorer och underlätta för forskare och andra att samsöka information.

Libris hade inledningsvis stora svårigheter med trög teknik och dyr drift, men från början av 1980-talet fick Libris en allt starkare ställning bland biblioteken som nationell samkatalog.

Libris ställning stärktes successivt efter den avgörande uppgradering av systemet som skedde 1980, då i princip alla forskningsbibliotek fick möjlighet att katalogisera direkt i den centrala databasen. Ämnessökning infördes i mitten av 1980-talet, liksom en avancerad fjärrlånerutin.

Om- och utbyggnad

Alla andra förändringar till trots - under Lars Tynells decennium som riksbibliotekarie koncentrerades krafterna främst på planering och förberedelse av den nödvändiga om- och tillbyggnaden.  Tynells efterträdare Birgit Antonsson (riksbibliotekarie 1988-1995) kunde dra nytta av detta arbete när hon till sist lyckades få igång det efterlängtade KB-bygget sommaren 1993.

År 1995 utrymdes, som ett resultat av den pågående om- och tillbyggnaden, KB:s huvudbyggnad. Samlingarna flyttades ned i de två just färdigställda, underjordiska magasinsbyggnaderna. Inte mycket mer än ytterväggar och -tak, och den kulturskyddade stora läsesalen, lämnades orörda i den genomgripande förvandling som följde. Större delen av personalen flyttade tvärs över Humlegårdsgatan till en byggnad som av en lycklig slump just evakuerats.

Återflytten - en nystart

I juni 1997 kunde huvudparten av KB:s verksamhet åter samlas i Humlegården. Invigningen skedde med pukor och trumpeter i dagarna tre - och i närvaro av bland annat kungaparet och utbildningsministern.

Återkomsten kan ses som någon form av startskott för en ganska omfattande reformering av verksamheten som i själva verket redan påbörjats i och med Tomas Lidmans tillträde 1995.

Framför allt tre faktorer bidrog till denna utveckling.

För det första hade KB fått en ny organisation och ett i väsentliga delar nytt chefsgarnityr.

För det andra hade utbildningsdepartementet fått en ledning som aktivt engagerade sig i KB:s angelägenheter. KB sågs bland annat som ett instrument för bedrivande av informations- och bibliotekspolitik.

För det tredje hade om- och tillbyggnaden av konjunkturskäl blivit åtskilligt billigare än beräknat, och KB fick behålla ”överskottet” på mellan 50 och 60 miljoner kr. (Inte illa, med en reguljär årsbudget på 165 miljoner kr.)

År 1997 betecknades i KB:s årsredovisning, och inte utan skäl, som "ett märkesår".

På uppmaning, och med stöd, av regeringen förvandlades Libris från en betaltjänst till en avgiftsfri allmän nyttighet, tillgänglig för alla över internet genom ett särskilt webbgränssnitt, det så kallade Libris webbsök. Dessutom fick även folkbiblioteken möjlighet att registrera sina förvärv i Libris centrala databas.

Samma år inleddes det så kallade Kulturarw3-projektet, som bestod i datorstödd insamling och bevarande av alla allmänt tillgängliga webbsidor med svensk anknytning, ett initiativ som var världsledande i sitt slag.

Vid Bibsam började man att, huvudsakligen för universitetens och högskolornas räkning, sluta centrala avtal med kommersiella förlag om tillgång till vetenskapliga tidskrifter i elektronisk form. (Inom några år skulle papperstidskrifter vara en anomali.)

De närmast följande åren kännetecknades också av många och snabba förändringar:

  • Digitaliseringen av KB:s samlingar påbörjades, om än i liten skala
  • KB förvärvade för lokalt bruk sitt eget biblioteksdatasystem, Regina, huvudsakligen för att underlätta lånehanteringen
  • Genom ett samarbete mellan KB och Bibliotekstjänst AB skapades en virtuell samkatalog för hela det svenska biblioteksväsendet, den så kallade bibliotek.se
  • Ett intranät byggdes upp, Spindeln, till nytta för den interna informationsförmedlingen, samtidigt som en externt riktad webbplats utvecklades
  • Kortkataloger konverterades i snabb takt till digitalt format, och
  • KB:s roll som lokalt kulturforum accentuerades, med stöd i de nya lokalerna.  

Samtidigt blev det alltmer uppenbart att den digitala utvecklingen förde in KB i ett internationellt sammanhang på ett mer påtagligt sätt än tidigare.
Deltagandet i internationellt samarbete intensifierades särskilt i samband med att EU-kommissionen i september 2005 lanserade ett utvecklingsprogram med beteckningen "i2010, Digital Libraries". Huvudsyftet är att skapa en gemensam, flerspråkig ingång, eller portal, till det europeiska kulturarvet som det manifesteras i arkivens, bibliotekens och museernas digitala samlingar, samt att se till att det bevaras för framtiden. KB är så kallad country member för Sverige i det projekt där man arbetar med konstruktionen av portalen, som går under beteckningen Europeana.

År 2004 presenterades en svensk portal för samsökning av digitala dokument, på KB:s initiativ och med Libris-avdelningen som närmast ansvarig. Portalen fick lämpligt nog namnet "Samsök", målgruppen var främst forskare och studenter vid landets universitet och högskolor, och initiativet föranleddes närmast av behovet av att med ett samlat grepp snabbt och enkelt komma åt innehållet i de elektroniska tidskrifter som, i de flesta fall, licensierats genom KB:s försorg.

Samma år inrättades, i samverkan mellan KB, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet, Kulturrådet och Nationalmuseum, ett sekretariat för ABM-frågor, ABM-centrum. Sekretariatet placerades vid KB.

Digitalisering och omorganisation

De närmast följande åren präglades för KB:s del framför allt av en omfattande omorganisation, bland annat dikterad av den snabba digitala utvecklingen. En särskild avdelning, Digitala biblioteket, bildades för insamling, tillgängliggörande och bevarande av digitala publikationer.

Digitaliseringen av tryckta dokument fick 2006 en vitamininjektion genom stöd från det av regeringen initierade Access-programmet, genom vilket totalt ca 700 miljoner kr distribuerades under två år för överföring till digital form av dokumentsamlingar vid olika kulturinstitutioner och -organisationer. KB fick del av detta stöd och kunde inrätta ett 30-tal tillfälliga tjänster för utveckling av metoder och rutiner och för direkt digitalisering av dokument.

Omorganisationen ledde i sin tur till ännu en genomgripande omplanering och ombyggnad av bibliotekets lokaler.    

Förutom omorganisationen präglades åren efter riksbibliotekarieskiftet främst av satsningar på nya, och väsentligt utbyggda, administrativa system och rutiner, samt på personalutveckling,  informationsförmedling och programverksamhet.

Utöver detta måste nämnas den översyn, och förstärkning, av KB:s säkerhetssystem som genomfördes under åren 2004-2007. Insatsen föranleddes av upptäckten att en enhetschef vid KB under ett flertal år ägnat sig åt stöld av äldre, värdefull litteratur.     

Nya verksamheter och utökad pliktlagstiftning

År 1979 bildades Arkivet för ljud och bild med syftet att arkivera teve, radio, film, musik och andra audiovisuella medier. Sedermera bytte myndigheten namn till Statens ljud- och bildarkiv (SLBA). Inom båda institutionerna upplevde man att utvecklingen av digitala kanaler där olika medietyper blandas gjorde att det försvårade för användarna att det fanns två arkivinstitutioner. Regeringen bestämde därför att SLBA:s verksamhet skulle uppgå i KB från och med 2009. Huvuddelen av det som hade varit SLBA blev då avdelningen för audiovisuella medier på KB.

Nästa utökning av verksamheten kom 2010, då KB fick ansvar för att samordna även de offentligt finansierade biblioteken. Tidigare hade KB bara haft ansvar för samordning av forskningsbiblioteken. KB är en statlig myndighet som ligger under utbildningsdepartementet. Folkbiblioteken däremot är och har varit en del av kulturdepartementets ansvarsområde. En del av myndighetens anslag kommer därför nuförtiden från kulturdepartementet, som också ger riktlinjer för den delen av verksamheten. Inom ramen för uppdraget har KB agerat för frågor som rör skolbibliotek och e-böcker på bibliotek. Att göra katalogen Libris tillgänglig för en större mängd bibliotek är också en viktig fråga.

Pliktleveranslagstiftningen är central för KB:s verksamhet som nationalbibliotek. Från 1661 ska allt som trycks i Sverige levereras till KB och ett antal andra bibliotek. Med tiden har lagstiftningen förändrats och utvidgades under 1900-talet till att gälla även audiovisuellt material, som samlades in av SLBA (ALB). Under början av 2000-talet blev det mer och mer uppenbart att det vore önskvärt att utvidga lagen, eftersom den inte täckte digitalt material. Det hade till följd att allt som publicerades på internet inte pliktlevererades till KB och därför inte bevarades till eftervärlden.  Lagen om pliktleverans av digitalt material kom 2012 och bygger på att de som publicerar på nätet även ska leverera materialet till KB för arkivering.

Senast uppdaterad: 2016-04-18
Innehållsansvar: Åsa Edström, e-post: fornamn.efternamn@kb.se

Sveriges nationalbibliotek