Constantinus Africanus och Ars medicinae

Constantinus Africanus föddes troligen i Karthago. Han var, enligt legenden, en kryddhandlare med kunskaper i arabisk farmakologi och medicin. Någon gång på 1070-talet besökte han Salerno i södra Italien, dåtidens främsta medicinska centrum, och fick veta att det saknades latinska läroböcker i medicin. Han återvände då till Afrika för att studera medicin. Omkring 1077 kom han tillbaka till Salerno och lärde sig latin för att kunna översätta medicinsk litteratur från arabiska. Samtidigt konverterade han till katolicismen och blev senare munk i klostret Monte Cassino. Salernos ärkebiskop Alfanus (1058-1085) och abboten i Monte Cassino, Desiderius (från 1058)stödde hans översättningsverksamhet. Constantinus dog i Monte Cassino troligen 1087.

Tre större verk av Constantinus är kända, Liber Pantegni, Viaticum och Megatechne, samt ett antal smärre skrifter. Alla dessa var bearbetningar av arabiska verk vilka i sin tur ofta var baserade på antika texter av den grekiska läkarkonstens fader Hippokrates från Kos (omkr. 460 f.Kr. – omkr. 370f.Kr.), eller av Claudios Galenos (130-200), en berömd grekisk läkare från Pergamon.

Liber Pantegni (efter grekiska pantechne, hela konsten) var indelad i en teoretisk del, Theorica, och en praktisk del, Practica. Båda delarna omfattade tio böcker vardera. Pantegni är en bearbetning av en arabisk traktat, Kitab-al-Maliki, som behandlar hela medicinkonsten. Kitab-al-Malik (också kallad Liber Regalis i latinsk handskriftstradition) var den viktigaste arabiska läroboken i medicin före Avicenna (980-1037). Den skrevs av en berömd persisk läkare, känd i Europa som Haly Abbas (d. 994).

Viaticum var en medicinsk handbok för resenärer, en fri bearbetning av en arabisk förlaga av Ibn al-Ğazzar (d. 1004) och Megatechne var ett kompendium i grekisk-arabisk läkekonst.

Constantinus Africanus roll som översättare av grekisk-arabisk medicinsk litteratur är av stor betydelse. Han blev en viktig introduktör av grekisk-arabisk läkekonst i det medeltida Italien och därifrån senare i hela det latinska Europa och gjorde också insatser inom farmakologi, hans speciella intresseområde. T.ex. var Practicas tionde bok, som behandlar farmakologi en betydligt utvidgad version av det arabiska originalet. 

På 1000-talet började Salernoskolan framträda allt tydligare som ett medicinskt undervisningscentrum Det är inte känt om Constantinus undervisade i Salerno men man vet att hans skrifter användes och kommenterades där. Under första hälften av 1100-talet, när Salernoskolan redan var väl etablerad, använde man som lärobok en textsamling kallad Ars medicinae (medicinens konst). Den bestod av fem texter och innehöll dels en allmänteoretisk introduktion till medicin som vetenskap, dels texter ägnade åt praktisk diagnostik. Samlingens kärna utgjordes av Hippokrates Aforismer, som börjar med den kända sentensen: ”Livet är kort, konsten lång, det rätta tillfället är flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt”.

Den latinska översättning som finns i Ars medicinae är gjord direkt från grekiskan och dateras till början av 1100-talet. Hippokrates Prognostik, som behandlade de akuta sjukdomsfallen, följde efter Aforismer. Prognostik översattes till latin i flera omgångar, men särskilt två av de senare översättningarna fick stor spridning. Den ena var gjord direkt från grekiska av Constantinus Africanus vid slutet av 1000-talet och den andra var gjord från arabiska i mitten av 1100-talet.

Ars medicinae innehöll också två korta traktater med bysantinskt ursprung som båda översattes till latin kort efter 1100. Den ena, De pulsibus, behandlade pulsdiagnostik och har tillskrivits en viss Philaretos, men var i själva verket författad av en anonym författare eller också av Galenos. Den andra, De urinis, var ägnad åt urindiagnostik och författad av Theophilos Protospatharius, bysantinsk läkare (500- eller 600-talet).

Ars medicinae inledes med Isagoge av Hunain ibn Ishaq (808-873), känd som Johannitius i den latinska världen. Hunain ibn Ishaq föddes i närheten av Hira i nuvarande Irak och kom från en kristen familj som tillhörde den nestorianska kyrkan. Han var verksam som läkare i Bagdad men uppnådde även berömmelse som filosof och teolog. Framför allt var han dock en mycket förtjänstfull översättare av Galenos medicinska skrifter. Han översatte oftast från grekiska till syriska och sedan från syriska till arabiska. Vanligtvis förkortade, utvidgade och ändrade han även originaltexterna under översättningen.

Isagoge (av grek. eisagoge’, inledning) var ett kort kompendium i medicinsk teori tänkt som en introduktion till Galenos skrift Tegni, en handbok i läkekonstens allmänna principer samt en sammanfattning av författarens medicinska lära.

Isagoge cirkulerade i tre arabiska versioner. En som var skriven som frågor och svar, mycket populär och översatt till latin på 1200-talet. Den andra var i sin latinska mycket förkortade översättning känd som Isagoge av Johannitius. Den tredje bestod av diagram och tabeller och översattes aldrig till latin.

De två tidigast daterade handskrifterna med Johannitius Isagoge är från södra Italien från slutet av 1000-talet. En av dem kommer troligen från Monte Cassinoklostret. Med tanke på handskrifternas datering och proveniens är Constantinus Africanus textens sannolika översättare. (Marcus av Toledo, en annan latinsk översättare av arabiska medicinska texter, som skulle ha kunnat vara översättaren av Isagoge måste uteslutas, då han var verksam först efter 1190). Isagoge utgör hela innehållet i båda handskrifterna.

Den första kända handskriften med hela Ars medicinae är från början av 1100-talet från södra Italien. Samlingen blev utvidgad under andra hälften av 1100-talet med Galenos Tegni och under 1200-talet med De regimine acutorum (Om regimen vid akuta sjukdomar) av Hippokrates. Denna användes som den första läroboken i medicinundervisningen under hela medeltiden och trycktes i flera upplagor på 1500-talet under namnet Articella (den lilla konsten), men då ytterligare utvidgad med nya skrifter.

Codex Gigas innehåller den tidiga versionen av Ars medicinae bestående av fem skrifter [240ra-243vb].  I handskriften finns dessutom Practica av Constantinus Africanus [243vb-248vb] och hans två andra smärre skrifter Liber graduum [248vb-249ra], en farmakologisk traktat och Liber de oculis [249ra-252ra] som behandlar ögonsjukdomar och är en översättning av ett förlorat verk av Hunein ibn Ishaq, baserat på Galenos skrifter.