Josefus Flavius

118v

Josefus Flavius levde under det första seklet e.Kr. Hans skrifter är idag en viktig källa för vår kunskap om judendomens och judarnas historia för seklerna strax före och efter Kristi födelse, liksom för det antika Palestinas topografi.

Josefus liv

Josefus (hebr. Yosef ben Matitjahu, lat. Flavius Iosefus) var född 37/38 e.Kr. i Jerusalem och kom från en förnäm judisk prästfamilj. Han växte upp i Palestina med arameiska som modersmål men behärskade också grekiska. I sin självbiografi berättar Josefus att han år 64 deltog i en delegation till Rom för att få en fängslad grupp judiska präster frigivna. När han två år senare återvände till Jerusalem hade det judiska upproret redan börjat och hans sändes till Galiléen för att leda försvaret mot romarna. Efter staden Jotapatas fall år 67 försökte han fly och gömma sig men blev tillfångatagen av romarna. För att rädda livhanken spelade han profet och förespådde att både Vespasianus och hans son Titus skulle blir upphöjda till kejsare. Det medförde att han blev skonsamt behandlad under sin tvååriga fångenskap. På Vespasianus uppmaning gifte han sig med en judisk flicka som fanns bland de tillfångatagna. (Sin första fru lämnade han i Jerusalem). När Vespasianus senare blev romersk kejsare, frigav han Josefus och gav honom sitt familjenamn Flavius, som det var brukligt med frigivna slavar. Senare fick Josefus följa med kejsaren till Alexandria, där han gifte om sig.

Vid romarnas belägring av Jerusalem 69-70 fick Josefus uppdraget att övertala stadens judiska invånare att ge upp. Men de betraktade honom som förrädare och försökte i stället ta honom till fånga. Sedan de romerska styrkornas överbefälhavare Titus, Vespasianus son, stormade och besegrade Jerusalem sommaren 70 blev Josefus belönad med ett romerskt medborgarskap, en årlig pension samt en jordlott i Judeen. När Titus återvände till Rom följde Josefus med. Som ett uttryck för kejsaren Vespasianus stora uppskattning fick Josefus bo i ett hus som Vespasianus själv bott i innan han blev kejsare. Resten av sitt liv tillbringade Josefus huvudsakligen i Rom och omkring 72/73 gifte han om sig för fjärde gången. Han ägnade sig huvudsakligen åt litterär verksamhet. Han dog troligen i staden kort efter år 100.

’Om det judiska kriget’

Redan under tiden för Jerusalems belägring började Josefus göra anteckningar för sitt framtida verk om det judiska kriget. Han kände väl till förhållandena på den romerska sidan och genom de judiska överlöparna fick han även information om den andra sidans situation. Han skrev verket på arameiska år 73. Mellan 75-79 publicerade han verket i en omarbetad version på grekiska med titel Peri tou Ioudaikou polemou (Om det judiska kriget, lat. De bello Judaico). Den arameiska versionen är inte bevarad. Texten är indelad i sju böcker och skildrar det judiska upprorets förhistoria och förlopp, från Mackabéernas uppror under andra århundrade f. Kr. till tiden strax efter det avslutade judiska upproret år 70. Den grekiska versionen var framför allt skriven för en romersk-hellenistisk publik och tog ett klart parti mot de judiska revolutionärerna. Trots det är skriften den bästa historiska framställningen av händelserna inte minst därför att den bär en stark prägel av ögonvittnesskildring.

’Judiska fornminnen’

Mellan 93/94 publicerade Josefus sitt mest betydelsefulla arbete Ioudaike archaiologia (Judiska fornminnen, lat. Antiquitates Iudaicorum) i 20 böcker. Josefus avsikt var att prisa det judiska folket inför den grekisk-romerska världen och visa judendomens sanna väsen. Det är en bred skildring från världens skapelse fram till år 66, då det judiska upproret mot den romerske kejsaren Nero (37–68 e.Kr.) bröt ut. De första tolv böckerna sammanfaller med den gammaltestamentliga berättelse men är kompletterade med uppgifter ur de apokryfiska skrifterna och ur muntlig tradition. De återstående böckerna är huvudsakligen baserade på de hellenistiska historikernas arbete. Antiquitates Iudaicorum första bok börjar med exakt samma ordalydelse som den första Moseboken: In principio creavit deus caelum et terram [118v] (I begynnelsen skapade Gud himmel och jord).

Josefus är känd som författare till ytterligare två skrifter: Pros Apiona (Mot Apion), en apologetisk skrift mot judarnas fiender och Iosephou bios (Josefus liv), en självbiografi med en klar proromersk ställning och med en försvarskaraktär där författaren förklarar sitt agerande och sina åsikter.

Josefus betydelse

Josefus Flavius önskan, att uppnå en försoning mellan judendomen och den romersk-hellenistiska världen med sina skrifter, lyckades inte. Av den judiska sidan betraktades han som förrädare, av den romerska blev han officiellt erkänd men utövade aldrig någon inflytande. Han hade däremot en stor betydelse för den kristna historiografin. Av den kristna kyrkan ansågs han som antikens store historiker och var den mest läste antike författare till slutet av 1600-talet. Hans ’Judiska fornminnen’ ansågs som ett komplement till det Gamla Testamentet. Men det var den s.k. Testimonium flavianum (Flavius vittnesmål), en kort passus i den 18:de boken av ’Judiska fornminnen’ som särskilt bidrog till hans popularitet.

Sedan 1600-talet har man diskuterat äktheten av Testimonium och framfört bland flera argument att passusen är alldeles för kristen i sina formuleringar för att vara skriven av en troende jude. Det rör sig om en förfalskning, fast av ett tidigt datum (den finns i alla bevarade grekiska och latinska handskrifter) som nämner Johannes döparen, Jesus broder Jakob och berättar om Kristus passion. [171v] Josefus ansågs därför som ett viktigt, icke kristet vittne till den nytestamentliga berättelse och användes som vapen i propagandan för den kristna tron. Dessutom tolkades ’Det judiska krigets’ skildring av Jerusalems nederlag och andra templets förstörelse såsom guds hämnd på judarna för Jesus korsfästelse och användes emot dem. 

Josefus översätts till latin

På 500-talet översattes på initiativ av kyrkofadern Cassiodorus (ca 485–ca 583) Josephus alla skrifter från grekiska till latin. Detta öppnade vägen för hans triumftåg i den latinska världen. Man ansåg att Josefus borde betraktas på samma sätt som kyrkans författare och hans skrifter skulle bevaras för eftervärlden. Josefus åberopades direkt eller indirekt av många medeltida författare och Antiquitates Iudaicorum och Bellum Iudaicum kopierades mycket flitigt. Det finns ett mycket stort antal handskrifter bevarade. Codex Gigas är ett av vittnesmålen.