Slottsbranden i Stockholm 1697

TreKronorBrinner_HP_C_XI,B60

Fredagen den 7 maj 1697 vid 14-tiden på dagen utbröt en häftig brand på Stockholms slott.

Slottet brinner

Drygt en månad tidigare hade kung Karl XI avlidit och hans lik stod kvar på slottet. När branden utbröt bars liket iväg av några drabanter till stallet på Helgeandsholmen. Dit evakuerades även änkedrottningen, kungen och prinsessorna. Elden spred sig mycket snabbt både till den norra och den östra slottslängan. Kärntornet Tre Kronor fattade eld. Åtta kanoner och en stor kyrklocka störtade ända ner i drottningens vinkällare. Tornspiran med de tre gyllene kronorna försvann i lågorna. Trossbottnarna var dåliga och torra och redan efter en halvtimme brann enligt ett ögonvittne hela slottet. Ämbetsverken fick i all hast tömmas. Krigskollegiets president, Axel Wachtmeister, tog befälet över räddningsarbetet. Han blev senare anklagad för att ha slagit drängarna med käpp för att jaga på dem. Krigsarkivets handlingar transporterades av roddarmadamerna längst Norrström till artillerigården på Ladugårdslandet (nuvarande Armémuseum). Riksarkivets material togs till det kungliga ridhuset på Helgeandsholmen (nuvarande riksdagshuset).

Stora förluster

Men allt gick inte att rädda. Omkring en tredjedel av arkivmaterialet gick förlorat, bl.a. en stor del av medeltidsbreven och alla de brev som skickats hem av generalerna i det trettioåriga kriget.

Bättre tur hade antikvitetsarkivet, som kort tid innan hade flyttats från Uppsala till den byggnad som riksarkivet låg i. Antikvitetsarkivets sekreterare Johan Peringskiöld lyckades rädda sina handlingar. 

Branden i Kungliga biblioteket

Kungliga biblioteket drabbades mycket hårt. Biblioteket låg fyra trappor upp i nordöstra hörnet och skildes från angränsande del av den nyuppförda byggnaden genom en järndörr. Några vakter stannade vid dörren så länge det gick. Under tiden ledde bibliotekarie Johann Jacob Jaches räddningsarbetet. Ett stort antal böcker hade blivit utburna i travar. Men då trapphuset snabbt fylldes med rök började man kasta böckerna ner genom fönstren på strandvallen. Många av dem blev ”illa ställte och slitne, somlige till bladen skadde och defect vordne” enligt den rapport som Johan Peringskiöld och hans bror, kungens censor och senare kunglig bibliotekarie Gustaf Peringer Lilieblad, avlade senare. Djävulsbibeln räddades undan elden genom att kastas ut genom ett fönster. Bladen som saknas i dag, hade då flugit iväg och folianten lär i fallet ha skadat en människa som stod utanför. Detta om man ska tro den tyske kyrkoherden i Stockholm Johann Erichsons, vars berättelse publicerades i Hamburgische Beyträge femtio år senare.

Handskriftens band skadades svårt. Enligt de kataloger som upprättades av bibliotekarie Jaches före branden och året därefter försvann tre fjärdedelar av de omkring 24500 tryckta skrifterna och 1100 av de 1400 handskrifterna i lågorna. Jaches anklagades av somliga för vårdslöshet vid bärgandet av biblioteket. Men när man förstod hur snabbt branden hade spridit sig blev hans insatser uppenbara. Böckerna fördes först till det kungliga stallet på Helgeandsholmen och senare till Storkyrkan. Så småningom forslades de vidare till greve Lillies hus (nuvarande operatomten) där de ställdes i högar på golvet. De blev kvar där ändå till 1714. Johan Peringsköld och Gustaf Peringer Lillieblad kunde bekräfta bokförlusternas omfattning i en ny inventering 1702.
De ämbetsverk som var belägna på slottets västra sida kom relativt lindrigt undan. Av den kungliga familjens dyrbarheter, konstsaker och silver räddades en del. Men ett och annat hade plundrats i samband med räddningsaktionen. 

Redan den 10 maj hölls slottsrätt för att utreda orsakerna till branden. Det hade visat sig att varken slottets brandmästare Sven Lindberg eller hans två knektar som skulle hålla vakt på vinden över rikssalen hade varit på plats. När man upptäckte branden var det redan för sent att släcka den. Det gick inte att få klarhet i vad som vållade den. En av misstankarna var att gammalt skräp som låg uppe på vinden hade antänts av röken från en trasig skorstenspipa, när brandmästaren gjort upp eld i sin kammare. Brandmästaren och en av vaktknektarna dömdes till döden för sina försummelser, den andre knekten till fem gatlopp. Kungen förvandlade dödsdomen till sju gatlopp för var och en följt av straffarbete på Marstrands fästning i sex år. Brandmästaren dog kort efter gatloppet. 

Slottsbrand 
HP C.XI,B60

Slottet Tre kronor

Stockholms slott var på den tiden ett virrvarr av olika hus som hade byggts under loppet av flera århundraden. Det hade successivt förändrats och utvidgats. Det äldsta partiet som låg i sydväst var medeltidsborgen, som började byggas under 1200-talet och som senare kom att inrymma en byggnad där rikssalen fanns på övre våningen. Där brukade riksdagen öppnas. På en angränsande kvadratisk borggård stod ett rundtorn, kärntornet, som påbyggdes i flera omgångar och som blev prytt med tre förgyllda kronor under Johan III:s tid. Mot norr vette en förborg som kallades ”stora borggården”. Dess norra länga lät Johan III bygga om. Mellan tornen i det östra och västra hörnet byggdes en förbindelselänk, en låg vindsvåning. Den kallades ”Gröna gången” på grund av färgen på väggarna och inreddes med öppna bokhyllor för att rymma kungens bibliotek. Den västra slottslängan byggdes också om. Kungavåning låg överst och kungliga kansliet samt kammarkollegium med kammararkivet nederst, senare även Svea hovrätt.

Under drottning Kristinas tid omskapades den östra sidan. Kungliga kansliet fick där nya lokaler, liksom ett nyinrättat krigskollegium och riksarkiv. Biblioteket placerades först i den sydöstra delen, men flyttades senare till den Gröna gången. Man behövde större utrymme för bl. a. den stora boksamling, som anlände från Prag 1649. 1664 flyttades biblioteket igen, nu till nyinredda fyra rum i nordöstra hörnet. Så sent som 1690 byggdes norra längan om.