Rudolf II konstkammare

Rudolf II

Rudolf II:s konstkammare var en av de mest berömda konst- och föremålssamlingarna i Europa.

Rudolf II:s konstkammare

Rudolf (1552-1612) var son till den tysk-romerske kejsare Maximilian II och han blev kung av Ungern 1572 och av Böhmen 1575. Efter sin faders död 1576 blev han även tysk-romersk kejsare och ärkehertig av Österrike. Han fick regera under en orolig tid med stora religionsmotsättningar och med turkarna som ett yttre hot. Politik hörde inte till hans huvudintressen. Han var däremot språkkunnig och intresserad av konst och vetenskap, med alkemi och astrologi som självklara ingredienser, dåtidens modevetenskaper. Även magi och ockultism fängslade honom. Vid slutet av 1590-talet drabbades han av sinnessjukdom och kunde inte styra riket, som då var söndrat av striderna mellan reformation och motreformation. Därför tvangs han 1611 att överlämna den böhmiska kronan till sin bror Mattias. Kort därefter dog han.

En spektakulär kollektion

På sitt huvudresidens, kungaborgen Hradčany i Prag, skapade Rudolf dåtidens Europas mest spektakulära konst- och kuriosakollektion. Den kallades Rudolphinische Kunst- und Wunderkammer och inrymdes i ett speciellt nybyggt galleri. En del saker fick han ärva (samlarintresset var gemensamt för hela familjen), en del fick han i gåvor från olika diplomatiska delegationer och vetenskapsmän, men det mesta hade han skaffat själv. Såsom passionerad och entusiastisk samlare köpte han konstföremål utomlands genom sina agenter. Han inbjöd också konstnärer till Prag och understödde dem. Det var gängse vid denna tid att grupper av konstnärer ambulerade mellan olika hov. Prag var ett självklart mål, då Rudolf II var känd som en stor konstbeskyddare och samlare. Och han sparade ingen möda för att få de saker som han blev fascinerad av. Till dessa hörde Djävulsbibeln. Han lånade den från Broumovklostret 1594 men återlämnade den aldrig. Den tilltalade hans ockultistiska intresse.

Samlingen bestod av konstföremål, konsthantverk, dyrbarheter, naturhistoriska föremål och vetenskapliga instrument. Mångfalden och rikedomen skulle ge ett panorama över den synliga världen. Rudolf var mångfrestare. Högt och lågt, gammalt och nytt, levande såväl som uppstoppade djur – allt blandades. Ambitionen var universell. Det var världen i sin helhet som skulle framställas. Samlingen innehöll uppemot tusen målningar (favoritmålarna var Albrecht Dürer och Pieter Breughel d.ä.) och skulpturer av i synnerhet renässans- och manieristmästare. Där fanns en stor samling mineralier, ”rariteter” i elfenben, korall osv. Rudolf kunde i timtal i djup kontemplation betrakta sina tavlor, skulpturer, naturhistoriska föremål och kuriositeter. Allt detta utgjorde ett mikrokosmos, där jordens, havets och luftens ting (mineraler, växter och djur), naturalia, exponerades tillsammans med de ting som var tillverkade av människan, artificialia. Det fanns även en stor samling scientifica, vetenskapliga instrument, nödvändiga för utforskning av den omgivande världen. Naturalia innehöll många exotiska, udda och fantastiska inslag. Studiet av dessa ansågs vara den bästa ingången till förståelsen av naturens hemligheter. Enhörningshorn, alrunor och drakar fanns i kollektionen, likaså tänder av en noshörning och en tiger samt en klo av en leopard. Trädgård och djurpark hörde också till. De levande djuren skulle vara ett komplement till alla skelett och uppstoppade föremål. Rudolf II hade i sitt stora menageri bl.a. kameleonter, pelikaner, krokodiler, sköldpaddor, paradisfåglar och ett lejon.

Den allomfattande kollektionen skulle också symbolisera kejsarens makt. Kontrollen över samlingens mikrokosmos skulle peka på hans allomfattande makt över sitt rike, dess makrokosmos. Samlingen var en del av den politiska manifestationen. Dess rykte var stort och kejsarens gäster kom ofta till Prag med dyrbara gåvor i hopp om att kunna få se den. Men det var långt ifrån alla som fick tillträde till Kunst- och Wunderkammer under Rudolfs livstid.

Samlingen sprids

Efter Rudolfs död blev samlingens historia turbulent. Efterträdaren Matthias inventerade den snabbt för att bekanta sig med innehållet. Rudolfs vilja var att samlingen skulle stanna kvar i familjen. Men de böhmiska ständerna krävde att den skulle säljas för att täcka Rudolfs enorma skulder. Man lyckades överföra stora delar till Wien (bl.a. verk av Breughel d.ä., Dürer, Tintoretto och Veronese ), dit det kejserliga residenset flyttades tillbaka. Även bröderna Maximilian III och Albrekt VII fick var och en sin del, framför allt i form av juveler och konstobjekt gjorda av ädla metaller, men också målningar av bl.a. Rafael, Michelangelo, Titian och Veronese. Vissa objekt skänktes till den nye kejsarens anhängare.

Först 1619 gick en del av samlingen till ständerna. Det som blev kvar drabbades snart av vidare förluster. Framför allt i början av det trettioåriga kriget, 1620, då Maximilian av Bayern efter segern vid Vita berget tog ett stort krigsbyte och vid krigets slut 1648, då svenskarna plundrade Hradčany. Den svenske fältmarskalken Königsmarck tvingade under hot om tortyr skattmästaren Dionysio Miseroni att lämna över både nycklarna till kammaren och förteckningen, som var uppgjord så sent som 1647. Miseroni fick dock snart göra ett nytt inventarium, eftersom Königsmarck ville försäkra sig om att den gamla förteckningen var korrekt.

Codex Gigas till Stockholm

Kunst- och Wunderkammer plundrades på allt som gick att frakta. Man lämnade bara en del konsthantverk och skadade målningar. Och lejonet fick följa med. En lejonkula byggdes i Stockholms slotts vallgrav med en övertäckt träläktare. Åskådarna fick titta på hur lejonet tampades med andra djur. Men djurens konung kunde inte riktigt uppfylla deras förväntningar. Lejonkulan blev så småningom ombyggd till teater.

Enligt dåtidens vittnesmål blev bytet överväldigande. I Stockholm väntade den unga drottning Kristina, en konstsamlare lika passionerad som Rudolf II. Bara det bästa var gott nog och hon var intresserad av allt. Men när Kristina senare beslutade att avsäga sig den svenska kronan valde hon att behålla bara en relativt liten kollektion av de förnämsta italienska mästarna, som Veronese, Corregio och Titian. Det var bara dessa som, enligt egen utsago, gjorde henne glad. Nästan alla tyska och nederländska tavlor lämnade hon kvar i Sverige. Många förstördes under slottsbranden 1697 och branden i Uppsala 1702.

Imponerande spillror

Rudolf II:s Kunstkammer tycks dock ha varit outtömlig. De ynkliga rester, som efter alla brandskattningar återstod, väckte ändå besökarnas beundran långt in på 1600-talet. Och trots att man hade trott att samlingen till följd av auktioner och transporter till Wien under 1800-talet, hade upphört att existera, så upptäckte man på 1960-talet att drygt 70 tavlor och skulpturer fortfarande fanns kvar på plats.