Handskriften bands sannolikt strax efter det att den skrivits. (För en ingående beskrivning av medeltida bokstrukturer och bindningstekniker, se Szirmai). Läggen häftades fast vid tretton häftstöd, med kedjestygn vid bandets huvud och fot, med omkring 65 mm mellanrum. Häfthål, ett för varje stöd, genom vilka tråden löpte, gjordes med en kniv. Snittet löper inåt omkring 8 mm från ryggvecket i det yttersta bifoliet i varje lägg. Häftstöden utgjordes troligen av band av alungarvat skinn (inget sådant band finns kvar).
Märken av häfttråden i inre ryggvecket i varje lägg visar på en häftteknik där tråden löper hela vägen längs ryggvecket i varje lägg (häftat rakt ut). Man kan också dra slutsatsen att bindningen hade kapitälband vid huvud och fot vars tråd löpte genom kedjestygnen. (Hur läggens hörn vid ryggen varit utformade vet vi inte, eftersom handskriften beskars när den fick ett nytt band på 1800-talet.)
Träpärmarna är nästan säkert från den första inbindningen, alltså från 1200-talet. (På räkningen från ombindning 1819 nämns inga nya pärmar och detta visar att pärmarna måste vara mycket gamla.) De är 12–13 mm tjocka och lätt rundade i ytterkanterna. Båda pärmarna bör från början ha varit plana, men är nu lätt välvda, eftersom de rört sig något med tidens gång. Välvningen på båda pärmarna är konvex och löper parallellt med ryggen. (Välvningen, träets ådring som löper lodrätt och att varje pärm är gjord av en enda bräda antyder att pärmarna var utsågade med stor omsorg.)
Kort beskrivning av bandet som gjordes 1811 av Lorenzo Hammarsköld antyder att den främre pärmen var sprucken. Vissa spår på den främre försättsspegeln (f. 1) skulle kunna tyda på att pärmen varit sprucken i mitten; i så fall blev den troligen lagad 1819.
Häftstöden fortsatte in i tunnlar som skurits från sidan på pärmen, på det sättet som är vanligt på romanska band. (Tunnlarna är tydligt synliga i frampärmen, eftersom pärmen har flyttat sig en aning bort från handskriftens rygg.) Det är dock inte möjligt att avgöra hur slutet av häftstöden är fästa i pärmen, eftersom de nuvarande försättsspeglarna och överdragsmaterialet täcker alla spår på ut- och insidorna av båda pärmarna.
Under något skede försågs detta band med metallbeslag, med säkerhet den bakre pärmen och sannolikt den främre. Tidpunkten för monteringen av beslagen är okänd. På handskriftens sista blad (f. 312v) finns rostmärken från spikar som användes för att fästa beslagen; de visar att det troligen fanns fyra knappar eller beslag på hörnen, och ett mitt på pärmen. Detta blad har också rostmärken i små grupper vid de yttre kanterna, som torde härröra från remmar eller spännen som skulle hålla boken stängd när den inte användes, ett spänne i överkanten, ett i nederkanten och två vid framsnittet. Det troligaste är kanske att dessa spännen är senare tillägg än att de hört till det ursprungliga bandet.
Handskriften bands om 1819 av Samuel Sandman, bokbindare verksam i Stockholm mellan 1813 fram till sin död 1838, och som under många år arbetade för Kungliga biblioteket. Bokbindaren numrerade samtliga lägg med arabiska siffror i röd krita längst ned på de första rectosidorna nära ryggen. I det första lägget (ff. 2–7), som förut haft åtta blad men tappat det första och sista bladet, numrerades emellertid de tre första återstående bladen 2, 3 och 4. Detta tyder på att man hade observerat att de båda yttersta bladen saknades, men också på att de återstående bladen var lösa på samma sätt som nu. Handskriften häftades på nytt fast vid tretton stöd av alungarvat skinn, varvid tråden löpte genom runda hål, två för varje bind. De nya hålen är nära de gamla, och några av de äldre hålen fick ny användning. Åtminstone delvis tycks det vara en häftning med extra omtag. När häftningen var färdig skars de tre snitten, varpå ryggen rundades, limmades och uppfodrades.
De ursprungliga pärmarna användes på nytt och täcktes med tjockt alungarvat skinn, som dekorerades med blindstämplar med ett konstfullt mönster på framsidan, baksidan och ryggen. Mönstret på skinnpärmen är konventionellt – en ram i vilken det finns diagonala linjer med små blindstämplar på ytor mellan linjerna. En särskilt vanlig stämpel är en krona, men denna, och de andra stämplarna har inte påträffats på annat håll.
Båda pärmarna har tjocka metallbeslag med hål, fyra hörnstycken och ett mittstycke, med ett blågrönt papper mellan beslag och pärm. Samtliga beslag har runda upphöjda knappar som lyfter upp pärmen från den yta på vilken boken ligger. På hörnbeslagen finns motställda gripar, medan mittbeslagen inte har några djur eller figurer. Dessutom har den bakre pärmen ytterligare två små runda beslag ovanför och nedanför mittstycket. Beslagen har ett hål i mitten genom vilket en utskjutande järnbit är fäst, också den med ett hål (den närmast bokens nedre kant saknas). Denna kan ha använts tillsammans med en kedja eller något liknande för att fästa boken vid en möbel i ett bibliotek.
De inre hörnbeslagen på båda pärmarna och det yttre nedtill på främre pärmen har fått ett noggrannare utförande än de andra tre, vilket antyder att de sistnämnda kan vara kopior som tillverkats för att ersätta de saknade hörnbeslagen. Att det fanns metallbeslag är tydligt från en kort beskrivning av den inbindning som gjordes 1811 (Hammarsköld) även om beskrivningen inte fullt tydligt anger om alla beslagen fanns kvar eller inte. Bokbindaren Samuel Sandmans faktura för inbindningen anger emellertid tre nya hörnstycken, som måste vara de båda yttre på bakre pärmen och det yttre upptill på den främre. Fakturan bekräftar att resten av beslagen måste vara äldre än 1819 och att de återanvändes. De beslag som bevarades till 1819 är med visshet inte från 1200-talet, och att döma av deras utseende är det troligaste kanske att de monterades vid något tillfälle före det att handskriften kommit till Sverige 1649. Konstigt nog liknar mittbeslagen mera de tre nya än de fem ursprungliga, och därför är det svårt att säga något säkert om dem.
En kopia av Samuel Sandmans faktura finns kvar i Kungliga bibliotekets räkenskaper. Han erhöll 30 riksdaler för att han lagade och rengjorde bladen, täckte bandet med läder och blinddekorerade det på fram- och baksidan och på ryggen. Hans utlägg för det pergament som behövdes och för läderpärmen var 15 riksdaler (leverantör var en garvare som hette Holmberg), och för de tre nya hörnbeslagen 10 riksdaler (de köptes från en klockgjutare vid namn Horner). Sandman fick en riksdaler för nya spikar och för att fästa metallbeslagen, och slutligen 22 riksdaler för ett läderfodral inköpt hos en sadelmakare vid namn Rydholm. Läderfodralet fanns kvar åtminstone 1906. Ett fotografi taget detta år visar något som ser ut som ett läderfodral vid kanten av pärmen och vid ryggen. Detta tycks ha gått från främre kanten på den ena pärmen och runt ryggen till främre kanten på den andra pärmen. Det måste ha funnit hål utskurna i det, så att metallbeslagen kunde sticka fram och dessa hål och metalbeslagen måste ha hjälpt till att hålla fodralet på plats. Eftersom fodralet inte tycks ha varit permanent fäst vid den nuvarande pärmen bör det ha varit lätt att ta bort och sätta tillbaka. (Detta är givetvis förklaringen till att det avlägsnades och kom bort någon gång efter 1906.) Sammanlagt erhöll Sandman 78 riksdaler för sitt arbete med Codex Gigas. (Det är svårt att ange ett motsvarande penningvärde i nuvarande valuta, men 1820 kunde en ko kosta 45 riksdaler, vilket ger ett visst begrepp om värdet på Sandmans arbete.)
