Historien om Suecia...

Denna text är skriven av fil. dr. Magdalena Gram.

Erik Dahlbergh

Erik Dahlbergh, ur band 1:4

Erik Jönsson (1625-1703), adlad Dahlbergh, är det stora namnet bakom Suecian. Han var son till en skolad man av bondestam, blev tidigt föräldralös, utbildades till skrivare och gjorde en snabb karriär som militär strateg och byggare av försvarsanläggningar. Utmärkande för Dahlberghs karaktär var förutom en sällsynt målmedvetenhet också en intellektuell läggning. 1638-40 studerade han i Hamburg och 1641 anställdes han som skrivare hos överkamreraren i Pommern och Mecklenburg, Gert Rehnskiöld. Anställningen varade i sex år och under den perioden lärde sig Dahlbergh grunderna i teckningskonsten. Avgörande för hans anställning som konduktör i fortifikationen var hans förmåga att teckna. I sin nya befattning fördjupade Dahlbergh sin utbildning i de "matematiska vetenskaperna", inklusive byggnadskonst, kart- och perspektivritning.

1650 skickades Dahlbergh till Frankfurt för att driva in en del av det krigsskadestånd som Sverige tillerkänts efter Westfaliska freden. Frankfurt var främst en viktig handelsstad och vid denna tidpunkt även en knutpunkt för svensk diplomati i Tyskland. Under sitt uppehåll i staden kom Dahlbergh i nära kontakt med förlagshuset Merian, som specialiserat sig inom området topografiska planschverk. 1635 hade Matthäus Merian d.ä. startat Theatrum Europaeum, en väldig serie samtidskrönikor som kom att utges fram till 1723. Både detta verk och de berömda topografierna fortsattes efter Mattheus Merian d.ä.:s död 1650 av hans söner och svärsöner. Femte delen av Theatrum Europaeum tillägnades den svenske fältherren Carl Gustaf Wrangel, Skoklosters byggherre, som höll nära kontakt med Merian-förlaget. Matthäus Merian d.y. var inte bara förlagsman utan också en skicklig porträttmålare och utförde för Wrangel ett femtiotal porträtt, såväl familjebilder som porträtt av höga svenska militärer. De senare var avsedda att utnyttjas som förlagor till kopparsticken i ett planerat biografiskt verk om svenska hjältar, Swedisches Heldenbuch. Förhandlingar pågick också mellan Merian och de svenska sändebuden om en eventuell utgivning av Dahlberghs illustrationsföretag, samtidskrönikan om Karl X Gustafs historia och det planerade Suecia-verket.

1654 avslutade Dahlbergh uppdraget i Frankfurt och återvände till hemlandet, där han tog tjänst som informator och följde två unga adelsmän på deras resa till Italien och Frankrike. I Venedig sammanträffade han med den blivande hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl och grundlade med honom en livslång vänskap. På grund av kriget i Polen hemkallades Dahlbergh 1656 och anlände i juli till krigsskådeplatsen. På hösten samma år utnämndes han till generalkvartersmästarlöjtnant vid huvudarmén och deltog i fälttågen i Polen och Danmark fram till fredsslutet 1660. I augusti samma år återkom han till Stockholm, adlades samma höst och utnämndes till överstelöjtnant vid Södermanlands regemente till fots. 1661 flyttade han från Stockholm till Nyköping och våren 1666 till Skenäs i Södermanland. På sommaren samma år ingick han äktenskap och följande år föddes första barnet.

I början av 1660-talet påbörjade Dahlbergh arbetet med "topographien", det vill säga Suecia antiqua et hodierna, och fick den 28 mars 1661 kungligt privilegium för sitt planerade verk om Sverige och de svenska provinserna. Under det följande decenniet tecknade Dahlbergh i första hand i Stockholm och i Mälarlandskapen. 1667-68 vistades han i Paris för att leda arbetet med graveringen av ett stort teckningsmaterial, bland annat till Suecian. Hemkommen från Paris sommaren 1669 utnämndes han till kommendant i Malmö och 1674 till generalkvartersmästare och chef för fortifikationen. 1678 blev Dahlbergh kommendant i Kristianstad och året därpå ingicks freden i Lund.

På grund av kriget mot Danmark kom arbetet med Suecian att ligga nere under en stor del av 1670-talet. Dahlbergh fick under denna period ytterligare sju barn, varav fyra dog vid späd ålder. I början av 1680-talet flyttade familjen till Ströpsta i Turinge socken i Södermanland. Arbetet med Suecian kom igång igen vid mitten av 1680-talet och i slutet av decenniet tillkom ytterligare ett stort antal planscher från Stockholm och Mälarlandskapen. 1687 utnämndes Dahlbergh till landshövding i Jönköpings län och samma år blev han friherre. Han behöll chefskapet över fortifikationen och befordrades till generalmajor. 1693 utnämndes han till kungligt råd och generalguvernör i Bremen-Verden, upphöjdes till grevligt stånd och utnämndes till fältmarskalk. 1696 utnämndes han till generalguvernör i Livland och reste på hösten till Riga.

Arbetet med Suecian sköttes nu per korrespondens. Under 1690-talet utvidgades arbetet till att omfatta resten av Svealand, Götaland och Norrland. När Dahlbergh avled 1703, var verket ofullbordat.

Svea rikes huvudvapen, ur band 1:7

Teckningar

Teckningarna till Suecia antiqua et hodierna förvaras vid Kungl. biblioteket, inte i teckningssamlingen på Nationalmuseum, och skälet är att de ansetts ha främst ett dokumentärt värde, inte ett konstnärligt. Materialet kan givetvis studeras ur flera aspekter och erbjuder mycket bland annat för den som är intresserad av att studera övergångarna mellan olika slags visuella representationer av verkligheten, till exempel kartor, planer, stadsplaner, arkitekturritningar och landskapskonst.

Fortifikationstecknarnas speciella kunnande var en av de viktigaste förutsättningarna för Suecians tillblivelse. De flesta teckningarna utfördes av Erik Dahlbergh, som avslutade sitt arbete strax före 1700. Efterhand fick han hjälp av bland annat Johan Lithén, som varit tecknare vid Antivitetsarkivet innan han kom till fortfikationen. Fem teckningar från Stockholm har signerats av Johannes Aveelen, som också stuckit samma förlagor. Till de renodlat dekorativa planscherna tog Erik Dahlbergh hjälp av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl, som utförde förlagan till titelbladet och de särskilda landskapsvapnen.

Ett omfattande förarbete av teckningar och studier på platsen låg till grund för de graverade planscherna och bevarat originalmaterial gör det möjligt att följa arbetsprocessen. Skisser som gjordes på ort och ställe är utförda med blyerts. Med stöd av dem gjordes sedan utkast till en förlaga, oftast med fjäderpenna och bläck. Denna första förlaga bildade sedan utgångspunkt för den slutliga som i de flesta fall utfördes i blyerts samt laverades i grått.

Steget från skisser till färdig förlaga omfattade flera mellanstadier. De tidiga förlagorna kännetecknas av ett försiktigt och detaljrikt maner, men efterhand lärde sig Dahlbergh att förhålla sig friare. Medveten om att vara en självlärd amatör överlät han i flera fall åt gravören att förbättra och korrigera perspektivet. Kontakten med de franska gravörerna påverkade dessutom både kompositionsprinciperna och hans sätt att teckna.

Ett avgörande problem var tecknandet av ett enhetligt perspektiv. I förlagorna är brott mot centralperspektivets regler inte ovanliga och avvikelserna kunde motiveras med argumentet, att de gynnade överblicken. Stadsvyerna ställde ofta tecknaren inför särskilda svårigheter. I de flesta förlagor utnyttjade Dahlbergh en hög blickpunkt, så kallat fågelperspektiv. Vid tecknandet av slottsanläggningar med vidsträckta utsikter använde han planritningar som med stöd av geometriska konstruktionsmetoder omvandlades till perspektiv, varefter byggnaderna infogades med hjälp av skisser från platsen eller fasadritningar. I det bevarade materialet finns således både konstruktionsritningar och byggnadsritningar.

Gravörer

Under 1600-talet undanträngde kopparstickstekniken alltmera det grövre träsnittet och även bokillustreringen erövrades av den nya metoden, särskilt när det gällde de stora praktverkens titelblad och planscher. Kunskap om kopparstickstekniken fanns inte i Sverige vid denna tid och vid graveringen av plåtarna till Suecian måste hjälp därför inhämtas från utlandet.

Bladen i Suecian ger prov på såväl kopparsticksteknik som etsning och en förening av dem i ett och samma blad. Graveringen av förlagorna utfördes till största delen av fransmän och holländare. Dahlberghs främsta uppgift under parisvistelsen 1667-68 gällde de planscher som skulle illustrera Karl X Gustafs krig och som Samuel Pufendorf senare skrev texterna till. Under vistelsen i den franska huvudstaden fick han även kontrakt med fem olika franska kopparstickare som engagerades för att gravera Suecia-bladen: Jean Le Pautre, Jean Marot, Nicolas och Adam Perelle och F. Campion. Ett sjuttiotal plåtar med bilder från framför allt Stockholm, Uppland och Södermanland utfördes av dem. Det ursprungliga titelbladet till Suecian utfördes av Jean Le Pautre 1668 och verket benämns där Suecia antiqua et moderna. Titeln ändrades senare och det slutgiltiga titelbladet tecknades av David Klöcker Ehrenstrahl samt graverades av Jean Le Pautre.

Titelblad, Suecia Antiqua et Hodierna, ur band 1:1

Så länge som Dahlbergh var kvar i Paris, övervakade han själv arbetet med graveringen. När han 1668 återvände till Sverige, övertog Samuel Agriconius (Åkerhielm) kontrollen av arbetet. Den franska perioden i verkets tillkomsthistoria var i stort sett avslutad 1674, därefter låg arbetet nere ett tiotal år. Avgörande för fortsättningen var Kungl. Maj:ts beslut att själv förlägga och trycka verket. Som kopparstickare engagerades 1686 Herman Padtbrugge, sannolikt en i Sverige bosatt holländare. Padtbrugge hann med att gravera nio planscher innan han avled i början av 1687. Johann Jacob van Sandrart i Nürnberg fick en plåt färdig 1688. Erik Reitz stack 26 plåtar och 15 anfanger, Martin Mijtens tre plåtar.

De två holländska kopparstickarna Willem Swidde och Johannes Aveelen utförde ett stort arbete och tillverkade sammanlagt 223 plåtar. Swidde engagerades 1688 och graverade 1690-96 sammanlagt 84 blad, en karta, 10 landskapsvapen samt ett antal vignetter och dekorativa element. Aveelen anlände från Holland 1698 och arbetade för Suecian till 1715. Han framställde 144 blad samt ett drygt tjugotal dekorativa element och signerade även fem ritningar för Suecian, som han också överförde till plåten. Truls Arwidsson användes för att retuschera vissa plåtar och Johan Hammarson graverade på 1720-talet två då förkomna plåtar. De sista 47 plåtarna graverades 1709-15. Arbetet övervakades då av Elias Brenner i Antikvitetsarkivet, som också bidrog med teckningar till Suecian.

Text

Arbetet med att försöka få till stånd en text till Suecians planscher pågick under en lång tid. Samma dag som privilegiebrevet utfärdades avgick en kunglig befallning till Johannes Loccenius, professor och bibliotekarie vid Uppsala universitet att författa en text till Suecian, och 1662 hade denne avslutat en allmän, inledande del. Loccenius samarbetade nära med Dahlbergh och hans manuskript, som det nu föreligger, torde ha avslutats 1667. Ett decennium senare avled Loccenius. 1690 fick Claudius Arrhenius Örnhjälm uppdraget som rikshistoriograf. Dahlbergh överlämnade då Loccenius text till Örnhjälm, som lade upp verket efter en mera storslagen plan än sin företrädare. Hösten 1694 satte Burchardska tryckeriet upp ett förslag till titelsida i korrektur. När Örnhjälm plötsligt avled, fick professur Petrus Lagerlöf i uppdrag att slutföra texten. I början av 1698 avslutades ett kontrakt med Nicolas Wankijfs änka om tryckning av Suecia-texten i 1 500 exemplar. I september var sidorna 1-88 tryckta. När Lagerlöf 1699 avled, återstod 10 kapitel av den första boken med den allmänna inledningen. Texten trycktes enbart på latin och svenska och arken hade kolumnrubriken Suecia antiqua et nova.

Kanslirådet Olof Hermelin fick nu uppdraget att fullfölja texten. Efter diverse stridigheter tillkom registratorn Bengt Högvall som textförfattare. Problemen löstes emellertid inte och 1710 hade både Hermelin och Högvall interimistiskt ersatts av Samuel Auseen, professor vid akademien i Pernau, som hann författa tre kapitel till Suecian. Vissa senare försök att åstadkomma en text misslyckades och slutligen skrinlades planerna.

Utgivning

Suecian skulle enligt planerna ha karaktären av nationellt monumentalverk och utges på statens bekostnad. Den yttre formen fastställdes på ett tidigt stadium och uppläggningen med kartor, stadsbilder och utsikter påminner enligt Samuel E. Bring framför allt om Merians Topographica Galliæ (1655). Man kan också konstatera, att överstycken och anfanger i detta verk överensstämmer med motsvarande element i de få ark av Suecia-verkets text som befordrades till trycket.

Planscherna var uppdelade i olika format. En del motiv fick fylla hela plåten, i andra fall fick två motiv rymmas på samma plåt. Särskilt viktiga motiv ägnades flera planscher och när ett motiv fördelades på två plåtar klistrades trycken samman till en större plansch - detta gäller bland annat för panoramat över Stockholm. 1693 köptes en särskild koppartryckspress för att de i Stockholm tillverkade plåtarna skulle kunna avtryckas, 1694 köptes erforderligt holländskt papper. Sistnämnda år skrevs ett kontrakt med koppartryckaren Jean Groos de Vries från Amsterdam, som anlände till Stockholm i maj 1694 och stannade där ett år. Samtidigt med de Vries arbetade kopparstickaren Reitz och Ambrosius Hedengran. Enligt Hedengrans förteckning över tillverkade kopparstycken, daterad den 20 december 1697, hade han det gångna året tryckt 70 blad, de flesta i en upplaga på 1 000 exemplar, några i 1 500 exemplar och ett i 2 000 exemplar. Under 1702 avtryckte Hedengran 15 plåtar i vardera 1 900 exemplar. I det fall där man tryckt ett mindre antal än 1 000, kan tilltryckning ha ägt rum. 1716 gav man ut vad som fanns, 353 kopparsticksplanscher motsvarande 488 stick.

Planschernas ordningsföljd fastställdes i ett sent skede. 1705 föreslog Ambrosius Hedengran, att de i enlighet med Dahlberghs intention skulle ordnas alfabetiskt i en följd inom varje band och ett index upprättades 1726 enligt denna princip. Troligtvis hade Dahlbergh avsett, att Suecian skulle bindas i vanligt folioformat, inte det breda tvärfolioformat som blev fallet och som för övrigt knappast var känt på Dahlberghs tid. I färdigt skick omfattade Suecian tre volymer med sammanlagt 353 planscher och det var så verket presenterades i bunden form på 1700- och 1800-talet.

Plåtarna och de färdiga avdragen förvarades under senare hälften av 1600-talet i fortfikationskontoret på Kungl. slottet. Efter slottsbranden 1697 överfördes materialet så småningom till Riksarkivet. Några bundna exemplar med ett mindre antal stick spreds enligt Klemming redan 1710. 1725 gjordes en inventering och av det upprättade inventariet framgår, att avdrag av en del plåtar saknades helt och att andra var skadade eller näst intill förstörda. Johan Hammarsson, Johannes Aveelen och Claude Haton fick gravera, retuschera och laga så gott det gick. Av samtliga plåtar gjordes, där så behövdes, så många avdrag att man fick 300 fullständiga exemplar på två slags papper av alla tre banden, ett arbete som avslutades 1729.

När framställningen av upplagan nalkades sitt slut framkom, att flera exemplar var inkompletta - det hade således inte varit helt lätt att lägga alla de 353 bladen korrekt. Vid mitten av 1740-talet var de flesta banden avyttrade och 1752 beslutades att det resterande lagret skulle bevaras för komplettering av nya exemplar. Uppdraget gick till Daniel Tilas, som 1765 ställde 400 exemplar till förfogande för rikets ständers kontor. 1770 beslutades att 100 exemplar skulle lämnas till kanslikollegium för att finnas där som gåvor till bland annat främmande sändebud. De återstående 300 exemplaren, de lösa avdragen samt kopparplåtarna skulle överföras till Kungl. biblioteket. Själva kopparplåtarna, 416 stycken, överlämnades 1877 av KB till Nationalmuseum där de fortfarande förvaras.

Suecian har sålts i olika repriser och till växlande pris och villkor av bland annat Statsskuldslikvideringskontoret, Kanslikollegium och Kungl. biblioteket. Nya upplagor med nyskriven, kommenterande text och i skilda reproduktionstekniker har utgivits vid ett flertal tillfällen. På Stockholms bokauktionskammare försåldes 1855 ett stort antal lösa och dessa inhandlades av bokhandlare P.A. Huldberg, som lyckades få till stånd en sista grupp av självständiga bildexemplar. 1856 utgav han en komplett upplaga i litografisk reproduktion och mindre format, åtföljd av en fullständig text, utarbetad av kungl. biblioteksamanuensen Carl Ferdinand Lindström. 1899-1900 utkom en nationalupplaga i fotomekaniskt tryck med en kommentar av riksantikvarien Hans Hildebrand. 1920 kom Wahlström & Widstrands Suecia-upplaga, 1924 den populära "nationalupplagan" med kortfattade topografiska kommentarer av Aron Rydfors. Teckningarna publicerades i fyra volymer 1963-1970 och materialet ordnades då topografiskt och i så nära anslutning till gravyrerna som möjligt. Avgörande var bland annat det moderna djuptrycket och Nordisk Rotogravyr, som ställt företagets resurser till förfogande. Bakom initiativet stod främst Sigurd Wallin, som i detta sammanhang även redigerade den lilla volymen Kring Suecia Antiqua (1967). 1974 kom en utgåva med kommentarer av Åke Ohlmarks och 1983 en ny utgåva från Wahlström & Widstrand.

Bildvärld

På Suecians slutgiltiga titelblad tronar Suecia på ett lejon medan Mars, som satt sin ena fot på ett Medusahuvud, till henne överräcker en lagerkrans. Motivet svarar mot den svenska stormaktens självkänsla efter framgångsrika krig men också mot landets önskan om fred och välstånd.

Titelblad, Suecia Antiqua et Hodierna, ur band 1:1

Den första delen av Suecian omfattade framför allt Stockholms-motiven, som föregicks av ett inledningsparti med bland annat titelplanscher, mynt, alfabet och kartor. En fjärde del, som skulle ha omfattat de erövrade provinserna, inklusive Skåne, blev aldrig utfört och utgången av Karl XII:s krig medförde för övrigt att sådana planer förlorade sin aktualitet.

Erik Dahlbergh ville åstadkomma en skildring av Sverige, som stod på samma nivå som Merians arbete med att förhärliga Tyskland. Landet sjöd av bygglust efter fredsslutet och varje fästning, slott och adligt palats skulle vittna om landets storhet och ära. Ägarens rang var viktig liksom de avbildade platsernas historiska betydelse. Enligt Dahlbergh borde utlänningar "få se, huru mycket stort och vackert som finnes inom vårt fädernesland".

Suecians bildvärld omfattar främst slott, byggnader, egendomar, städer samt fornminnen. Motivens dokumentära värde måste bedömas från fall till fall, likaså måste man ta hänsyn till de konventioner som Dahlbergh var bunden av. 150 av plåtarna är stuckna efter Dahlberghs död och är inte granskade av honom. Dahlberghs bildverk var dessutom en partsinlaga, och vision och verklighet stämde många gånger inte överens. Liksom beträffande förebilden Merian var topografisk exakthet inte heller det eftersträvade målet, tvärtom gjorde Dahlbergh ofta våld på verkligheten för att framhäva stadskaraktären i en ofta gles bebyggelse. Hans sätt att behandla motiven styrdes dessutom av hans arkitekturideal, den regelbundna, klassicerande barockarkiteturen.

På 1660-talet författade Erik Dahlbergh en turistguide på tyska där Stockholm prisas som Nordens Venedig. Genom regleringen av Norrmalm genomgick huvudstaden vid denna tid en stor omvandling. Stora delar av Brunkebergsåsen schaktades bort och det moderna gatunätet började växa fram. De första fyra stick Dahlbergh skickade hem från Paris föreställde fyra monumentalbyggnader i huvudstaden: Stockholms slott, Makalös, Wrangelska palatset och Kristinas triumfbåge.

Triumfbåge vid drottning Kristinas kröning, ur band 1:29

De brett upplagda motiven utmärker även de övriga planscherna med motiv från huvudstadens gator, kyrkor, palats och triumfbågar.

Var huvudstadens ära Dahlberghs ena ledmotiv - över hälften av Suecians planscher avbildar Stockholm och Mälarlandskapen - så var förhärligandet av rikets ledande män det andra. De avbildas aldrig som porträtt utan via sina nya palats, vapen och inskriptioner. Efter skildringen av Stockholm fortsatte Dahlbergh ut i landet, där han tecknade slott och herrgårdar, kyrkor och borgarhus. Också på landsbygden var en genomgripande förändring på gång. Adelsmännen bröt ut sina ägor ur bondbyarna, samlade dem till slutna gods och uppförde egna herrgårdar. Flera av dem bodde ännu i enkla hus men Dahlberghs intresse riktades mot de stora stenhus, som liknade dem i utlandet. Ibland anlände han till platsen före byggmästaren och fick då hålla till godo med byggnadsritningar. Det är därför viktigt att i det omfattande materialet kunna skilja mellan planer, förslag och relationer.

Flera landsändar är representerade enbart med ett fåtal planscher och Skåne finns, såsom tidigare nämnts, över huvud taget inte med. Norrland representeras av ett fåtal planscher, huvudsakligen landskaps- och stadsvyer. Dahlbergh själv besökte aldrig de norrländska städerna och när han bearbetade de förlagor han fick sig tillsända, lade han genomgående till en våning på alla hus. Trähus förvandlades dessutom till stenhus och klockstaplar i trä till klocktorn i sten.

 
Umeå och Torneå, ur band 2:71

Den götiska forntiden spelade en viktig roll i stormaktstidens nationella propaganda. Olof Rudbecks Atlantica (1679-1702) hade just kommit ut och liksom så många andra i sin generation hade Dahlbergh gripits av fädernas bragder. Hans ambition var således inte enbart att skildra det samtida Sverige utan också att lyfta fram det gamla fäderneslandets domkyrkor, fästningar och fornminnen. I detta sammanhang frångick han således sitt och de samtida ledande arkitekternas - främst Nicodemus Tessin d.y.:s - klassicistiska ideal och riktade intresset mot medeltidens byggnader. Störst utrymme fick dessa historiska minnesmärken i den del av Suecia-verket som ägnades götalandskapen. Viktiga motiv inom denna krets är den heliga Birgittas kloster i Vadstena och hennes barndomshem i Finstad liksom Sigtuna med dess ruiner och kyrkor.

Vreta kloster, ur band 3:28

Andra historiska sevärdheter som förevigades är Mora stenar, Uppsala högar, kungagravarna i Vreta och Varnhem och Olof den heliges hjälm och sporrar i Stockholms domkyrka.

Olof den heliges hjälm och sporrar, Storkyrkan i Stockholm, ur band 1:28

I den mån människor skildras i Suecian, rör det sig främst om arbetande människor som staffage. Nästan överallt ser man människor i rörelse. På stockholmsbilderna handlar kvinnor i marknadsstånden nere vid Strömmen, en bärstol skymtar i vimlet, båtsfolk och folk på land lossar last och tiggare ber om allmosor. Skildringen av människorna på södra stadshusets gård vid Södermalmstorg är särdeles livfull och ger ett tvärsnitt av huvudstadens befolkning och olika yrkesgrupper.

Stadshuset på Södermalm, (Stockholms stadsmuseum), ur band 1:55

Ute på landsbygden skildras arbetande bönder, fiskare, betjänter, soldater och krogvärdar. Man bör hålla i minne att utförandet av staffaget i allmänhet överlämnades åt gravörerna och att detta enligt det gällande kontraktet skulle "tjäna till verkets anseende och prydnad". Bilderna av arbetande människor utgör därför i första hand kommentarer till skildringen av stormännens bostäder och levnadssätt. Dahlberghs teckningar innehåller i allmänhet enbart enkla antydningar om staffage, som gravören sedan broderat ut. I ett par fall har Dahlberghs anvisningar följts på ett sådant sätt, att man kan misstänka att han haft en bestämd avsikt med staffaget. På bladet med kungsgården Höjentorp avbildas således en trupprevy, som troligen anspelar på Karl XI:s vana att inspektera Västgötaregementet.

Höjentorp, ur band 3:54

Förlagan till Åkerö-bladet med dess detaljerade staffage kan gå tillbaka på ett besök där av änkedrottningen eller drottning Kristina.

Åkerö och Ådö, ur band 2:9

Forskningen kring Suecia antiqua et hodierna

Erik Dahlbergh har efterlämnat ett mycket rikligt skriftligt källmaterial inklusive en dagbok. Materialet är fördelat på Kungl. biblioteket, Riksarkivet, Krigsarkivet, Nationalmuseum samt Uppsala universitetsbibliotek. En utförlig redovisning ger Börje Magnusson i sin avhandling, Att illustrera fäderneslandet (1986).

Flera forskare i äldre generationer har behandlat Suecian och dess tillblivelse, bland annat riksbibliotekarien G.E. Klemming, riksantikvarien Hans Hildebrand, L. W:son Munthe, August Hahr, Nils Östman och Erik Vennberg. Suecians graveringshistoria har utrett framför allt av Klemming, Östman och Vennberg och tack vare deras forskning har de flesta gravyrerna kunnat dateras samt attribueras till bestämda gravörer. Nils Östman har särskilt behandlat stockholmsbilderna (1919, 1920). I början av 1920-talet följde flera viktiga arbeten om Erik Dahlbergh och Suecian och bland monografierna skall särskilt framhållas Erik Vennbergs (1924, 1925). Grundläggande för förståelsen av den planerade texten till Suecian är Samuel E. Brings uppsats "Sueciaverket och dess text" (1937).

Den yngre litteraturen är givetvis mera omfattande och senare forskning har påverkat bland annat attribueringen. Konsthistorikern och museimannen Sigurd Wallin konstaterade 1967, att Suecian var en outtömd forskningsuppgift "med olösta problem av alla slag." Börje Magnusson behandlar främst Dahlberghs verksamhet som tecknare men presenterar dessutom en särskild tabell med uppgifter om de olika teckningarna och planscherna, bland annat titel, gravör, art av teckning (förlaga, kopia, renritning, ritning, skiss, teckning, kalkering), tecknare och datering. Tabellen ger också hänvisningar till materialets placering i olika institutioners samlingar.

Suecians historia är nära förknippad med Kungl. bibliotekets. Nationalbiblioteket härbärgerar också ett stort källmaterial i form av såväl bild som text, inklusive sällsynta korrektur. Mest betydelsefull är den stora teckningssamlingen, - originalskisser, förlagor, arkitekturritningar och lantmäteriarbeten - som omfattar närmare 600 blad.

Plåtar, avdrag och text till Suecian förvarades länge i Riksarkivet. När Dahlberghs teckningar 1880 överlämnades till Kungl. biblioteket, hade redan en del av materialet kommit in via den Nescherska samlingen, som bland annat omfattar en volym med ett åttiotal teckningar till Suecian. Daniel Tilas samling av kopparstick och teckningar innehåller också några teckningar som kan räknas till Suecia-materialet. Tilas samling byggdes upp vid mitten av 1700-talet, inköptes av Gustaf III, införlivades med Kongl. Museum 1792 och överfördes 1858 till Kungl. biblioteket.

Tillsammans med teckningarna förvarar KB också några avdrag "avant la lettre", det vill säga provtryck som gjordes innan texten ingraverades. De 91 bladen i denna kollektion är i flera fall försedda med påskriften "första proofwet" och uppvisar även flera rättelser.

1884 makulerades en stor del av den ofullbordade tryckta texten och återstoden överlämnades till Kungl. biblioteket.

Nedan följer en enkel tablå över det viktigaste och mest unika källmaterialet på nationalbiblioteket.

Enheten för kartor, bilder, musiktryck och affischer
Sueciasamlingen (Dahlb. I-XI)
Neschers samling av handritade utsikter
Erik Dahlbergs vignetter till Suecian (bunden volym i Neschers samling)
Handskriftsenheten
Handlingar rörande Suecia antiqua
Antikvitetsarkivets handlingar
Riksbibliotekarie G.E. Klemming genomförde en avgörande forskningsinsats genom att utnyttja de handskrivna listor på levererade gravyrer som upprättades med jämna mellanrum. Tanken på att publicera Suecia-teckningarna aktualiserades sedan Carl Björkbom, föreståndare för Kungl. bibliotekets dåvarande kart- och planschavdelning, katalogiserat materialet. Behovet av att reproducera teckningarna framträdde också särskilt tydligt mot bakgrund av den hotade säkerheten under Andra världskriget. Till trehundraårsdagen av det kungliga privilegiet på Suecians utgivande arrangerade Kungl. biblioteket 1961 en utställning med de främsta proven på de teckningar som låg till grund för gravyrerna i Suecian.

Källor och litteratur

Nedan anges i korthet de källor och den litteratur som utnyttjats för presentationen. För övrigt hänvisas till LIBRIS samt till Börje Magnussons avhandling.

Björnstierna, Johan, Berättelse om arbetet med det så kallade Sveciae-verket, eller det i koppar stuckna verket Svecia antiqua & hodierna, samt den därtill ämnade historiska och topografiska beskrifningen, efter authentike handlingar därom. - [Stockholm] [1808].

Bring, Samuel E., "Sueciaverket och dess text", Lychnos, 1937, s. [1]-67.

Ericsson, Ernst & Erik Vennberg, Erik Dahlberg : hans levnad och verksamhet : till 300-årsminnet 1625-1925. - Uppsala 1925.

Dahlberg, Erik, Teckningarna till Svecia antiqua et hodierna. - 1-4. Red. Sigurd Wallin. - Stockholm 1963-1970.

Hedvall, Anders, "Suecia antiqua", Svenska Dagbladet 1961-03-26.

Klemming, G.E., "Om kopparsticken i Suecia antiqva et hodierna", Samlaren, 6, 1885, s. [4]-24.

- Ur en antecknares samlingar, 4, Stockholm 1870, s. 135-136.

Kring Svecia antiqua : studier, utgivna av Sigurd Wallin. - Stockholm 1867. - (Svenska humanistiska förbundet ; 77)

Magnusson, Börje, Att illustrera fäderneslandet : en studie i Erik Dahlbergs verksamhet som tecknare. - Uppsala 1986. Diss.

Ohlmarks, Åke, "Förord", Erik Dahlberg, Svecia antiqua & hodierna , bearb. och kompletterad upplaga försedd med kommentarer huvudsakligen hämtade ut äldre källor, Stockholm 1965, s. 7-14.

Stormaktstid : Erik Dahlberg och bilden av Sverige, [redaktion: Leif Jonsson]. - Lidköping 1992.

Vennberg, Erik, "Erik Dahlberg : några ord till trehundraårsminnet av hans födelse", Ord & Bild, 34, 1925, s. 561-575.

Åberg, Alf, "Adlig prakt och folklig möda", Karolinska förbundets årsbok, 1981-1982,s. [7]-14.