Bibelns översättningar

269v

Bakgrund

Den hebreiska bibeln kallas Tanakh. Den motsvarar till stor del Gamla Testamentet i den kristna bibeln (se Bibelböckernas ordning). De flesta skrifterna skrevs på hebreiska i olika omgångar under århundradena före Kristi födelse. Det fanns troligtvis olika textversioner av en och samma bok och så småningom blev vissa versioner dominerande. De äldsta hebreiska bibelhandskrifterna är från 100 f. Kr. och hittades i Qumran vid Döda Havet (Dödahavsrullarna). De återspeglar en ganska stor textvariation. Under första århundradet efter Kristi födelse utkristalliserades en bibeltext som fick stor genomslagskraft och slutligen erkändes som den rätta texten. Omkring 100 e.Kr. var den hebreiska bibelns sammansättning slutgiltigt bestämd. Merparten av de bevarade handskrifterna kommer dock från en senare tid, slutet av 1100-talet och framåt.

Den grekiska översättningen

På 200-talet f.Kr. översattes den hebreiska Tora (de fem Moseböckerna) till grekiska på initiativ av den grekisktalande församlingen i Alexandria. Den översättningen kallas Septuaginta (lat. sjuttio), till minne av de sjuttio (egentligen 72) skriftlärda från Jerusalem som enligt legenden ombesörjde översättningen. Översättningen av resten av de gammaltestamentliga skrifterna avslutades troligen någon gång under 100-talet e.Kr. Namnet Septuaginta fick med tiden beteckna den grekiska översättningen av hela Gamla Testamentet. Septuaginta skiljer sig från den hebreiska bibeln dels genom att den omfattar ett antal böcker som inte ingår i den hebreiska bibeln, som de deuterokanoniska och de apokryfiska böckerna, dels genom att vissa böcker (Ester, Hieremias, Daniel) har texttillägg. Ett mycket stort antal Septuaginta-handskriter finns bevarade. De bästa, Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus, är från 300-talet. Septuaginta används fortfarande av den grekisk-ortodoxa kyrkan.

Det Nya testamentet var skrivet på grekiska, inte på klassisk grekiska utan på koine´, den hellenistiska världens gemensamma språk.

Den grekiska texten översätts till latin

De äldsta latinska bibelöversättningarna kom till i norra Afrika i mitten av 100-talet e.Kr. De omfattade bara enstaka böcker eller grupper av böcker. Septuaginta låg till grund för översättningarna av Gamla Testamentet. De allra tidigaste versionerna har endast bevarats i form av citat, framför allt i kyrkofädernas skrifter. De flesta citaten är ur Psaltaren och Nya Testamentet och de är ibland mycket långa.

Upphovet till de latinska bibelöversättningarna kan man möjligen söka i bruket av latinet som liturgiskt språk. Det användes först tillsammans med grekiska, men från mitten av 200-talet fick latinet en helt dominerande ställning i den västliga kyrkan.

Utvecklingen både när det gäller översättningen och den språkliga gestaltningen gick mycket snabbt och okontrollerat. Källorna visar en mycket stor textvariation som kan indelas i två regionala huvudgrupper, en afrikansk och en europeisk, vilket inte alltid har med handskriftens tillkomstplats att göra. Samma böcker översattes ett flertal gånger och av olika översättare. De äldsta bevarade handskrifterna är från 300-talet. Flera av dem innehåller de nytestamentliga skrifterna, men ingen handskrift innehåller hela Nya Testamentet.

Många handskrifter är fragmentariska eller palimpsester (deras text har bortskrapats och ersatts med ny). Den viktigaste är Codex Bobiensis från 300-talet som har skrivits i Afrika. Den förvaras i Biblioteca Nazionale Universitaria i Torino och skadades delvis vid en brand i biblioteket i början av 1900-talet. Codex Bobiensis innehåller delar av Markus- och Matteusevangelierna i en gammal översättning av afrikansk typ, som kan dateras till slutet av 200-talet, men har troligen rötter i ett original från 100-talet.

De äldsta översättningarna, d.v.s. de som kom till före Hieronymus bibelöversättning (se nedan), kallas Vetus Latina (Gammalt latin, eng. Old Latin). Vetus Latina har en stor betydelse såsom de latinska kyrkofädernas bibeltexter. Vetus Latina är av stort intresse även för studiet av de grekiska kyrkofädernas bibel, Septuaginta och dess historia.

Hieronymus uppdrag

År 383 kallade påven Damasus (366-384) Hieronymus till Rom och gav honom uppdraget att översätta de fyra evangelierna av apostlarna Matteus och Johannes samt apostlaeleverna Lukas och Markus till latin. Påven ansåg att de existerande handskrifterna till följd av ständigt kopierande inte längre representerade någon korrekt text. Hieronymus delade påvens åsikt och accepterade uppdraget. Han reviderade lätt evangelieböckerna genom att jämföra olika Vetus Latina-versioner med grekiska handskrifter. Vid den här tiden lär Hieronymus också ha arbetat med en översättning av Psaltaren, men förutom hans egen uppgift har vi inga säkra bevis för detta. Det kan hända att det rör sig om den psaltarversion som numera kallas den romerska Psaltaren.

Hieronymus och Origenes

Efter påvens död flyttade Hieronymus till Betlehem och återupptog år 386 sitt arbete med den latinska bibeln. Han hade till sitt förfogande den numera förlorade bibelhandskriften Hexapla (grek. sexfaldig) som sammanställts av den österländska kyrkans mest betydande teolog Origenes (omkr. 185-254). Origenes ambition var att revidera och standardisera Septuagintas text utifrån judarnas erkända version. Hexapla innehöll sex olika texter av det gamla Testamentet synoptiskt sammanställda i sex spalter: en hebreisk text, en hebreisk text translittererad till ett grekiskt alfabet, tre olika ordagranna grekiska översättningar samt en kritisk utgåva av Septuaginta gjord av Origenes.

Hieronymus tog sig an Psaltaren igen och reviderade den genom att jämföra de gamla latinska översättningarna med Hexapla-versionerna. Resultatet av detta arbete har kallats den gallikanska Psaltaren. (Denna psaltarversion användes först i liturgin i de områden som under romartiden kallades Gallien - nuvarande norra Italien och Frankrike och spreds sedan till stora delar av den latinska kristna världen). Sedan fortsatte Hieronymus att arbeta enligt samma metod med översättningar av Job, Ordspråksboken, Höga visan, Predikaren och Krönikeböckerna.

Så småningom ville Hieronymus att översättningarna skulle vara mera trogna mot det hebreiska originalet. Eftersom han inte kunde hebreiska tillräckligt bra, använde han sig av Hexaplas ordagranna grekiska översättningar. Arbetet, som han bedrev mellan 390-405/406, började han troligen med Samuels- och Kungaböckerna, fortsatte sedan med Psaltaren (versionen fick namnet den hebreiska Psaltaren), Profeterna inklusive Daniel, vidare med Job, Esra-Nehemja, Krönikeböckerna, Predikaren, Höga visan och de 5 Moseböckerna. Han avslutade översättningen av den hebreiska bibeln med Ester, Josua, Domarboken och Rut. Han reviderade också mycket summariskt Vetus Latina-versioner av två två deuterokanoniska böckerna, Tobit och Judit.

Motstånd mot Hieronymus

Hieronymus översättning mötte starkt motstånd i början. Vetus Latina-versionerna visade sig vara seglivade. Men på 700-talet var den allmänt spridd. Karl den stores reformer vid slutet av 700-talet, som syftade till att producera bra, korrekta och enhetliga böcker för undervisningens och liturgins behov, styrkte ytterligare dess position som bibelns standardöversättning. Men vissa av bibelböckerna användes länge i Vetus Latina-versioner, i synnerhet Ester, de deuterokanoniska böckerna och Apostlagärningarna. Versionerna användes även i handskrifter som för övrigt innehöll bibeltexten i Hieronymus översättning. Till och med i en och samma bibelbok kunde man ha en blandad text.

Vulgataversion

Hieronymus översättning fick på 1500-talet namnet Vulgata (allmän). Men Vulgata är i själva verket en samling av olikartade texter. Den innehåller dels böcker som översattes av Hieronymus under åren 390-405 samt en gallikansk Psaltare, dels gammaltestamentliga böcker som Hieronymus inte översatte, utan var i Vetus Latina-versioner (Salomos vishet, Jesus Syraks vishet och Mackabeerböckerna) och slutligen Nya Testamentet, där endast evangelierna delvis reviderats av honom, men för övrigt förelåg i Vetus Latina-versioner.
Den moderna utgåvan av den latinska bibeln är en Vulgata-version.

Codex Gigas

Codex Gigas hör till en grupp om tre sena handskrifter från andra hälften av 1100-talet och första hälften av 1200-talet som fortfarande innehåller vissa böcker i Vetus Latina-översättning. För Codex Gigas del är det Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken. Båda böckerna är mycket viktiga källor för den europeiska texttraditionen. Texten till Apostlagärningarna är näst intill identisk med den version, som Lucifer, biskop i Cagliari på Sardinien, citerar i sina skrifter. Hans citat omfattar mer än en åttondel av Apostlagärningarna. Då Lucifers skrifter är författade mellan 355-362, kan Codex Gigas text dateras till omkring mitten av 300-talet. Apostlagärningarna i denna handskrift hör alltså till de äldsta och bäst bevarade textkällorna.

Uppenbarelseboken i Vetus Latina-version finns bevarad endast i sju handskrifter. Av dem är Codex Gigas den bästa textkällan för den europeiska texttraditionen. Texten har daterats med hjälp av citat till andra hälften av 300-talet. Både evangelieböckerna och Paulus brev har vissa inslag av Vetus Latina-versioner. Brevens text är karaktäristisk för en regional tradition från östra Bavarien och Böhmen. Intressant nog är Psaltaren i Codex Gigas den hebreiska versionen.