Isidorus av Sevilla

201v

Ärkebiskop Isidorus av Sevilla (f. ca 560 - d. 636) kallades den ”siste kyrkofadern i västern”.

Bakgrund

Isidorus kom från en förnäm romersk-spansk familj från Cartagena i Sydostspanien, som flyttade till Sevilla. Efter brodern Leanders död efterträdde Isidorus honom på biskopsstolen i Sevilla och gjorde stora insatser för den spanska kyrkans uppbyggnad efter västgoternas övergång från ariansk till katolsk tro. Han stödde prästutbildningen, liksom grundandet av nya bibliotek och skriptorier och var engagerad i tillblivelsen av flera biskopsskolor, alla försedda med rika bibliotek. Även i sin litterära verksamhet hade han en klar undervisningsambition, framför allt som förmedlare av det antika vetandet. Hans skrifter behandlade skilda ämnen såsom historia, grammatik, naturvetenskap och teologi, och de nådde en snabb och vidsträckt spridning. På Irland lästes en av hans skrifter redan omkring 650 och en annan skrift översattes till högtyska så tidigt som på 700-talet. Hans popularitet under medeltiden var mycket stor och det finns över tusen handskrifter med Isidorus texter bevarade samt talrika tidiga tryck.

En tidig encyklopedi

Till hans viktigaste verk hör Etymologiae (’Etymologier’). Det är en sammanställning av dåtidens vetande i 20 böcker, en samling baserad på utdrag ur ett stort antal antika och kristna källor. Etymologiae är den första encyklopedin som utarbetats av en kristen författare utifrån förebilder i den antika latinska litteraturen. Isidorus arbetade med skriften under många år och den blev i princip avslutad innan han dog 636. Man vet att verkets olika delar cirkulerade separat innan helheten blev klar. Arbetet tillägnades Isidorus elev och vän Braulio, som indelade Etymologiae i 20 böcker och fick göra dess slutredigering. Etymologiae, som också har kallats Origenes ('Ursprung'), var ett försök att härleda och förklara tingens väsen utifrån deras namn. Läran om ordens härstamning och ursprungliga betydelse, etymologi, hade antika rötter och hörde till grammatikens och retorikens grunder. Den blev övertagen av de kristna författarna och Jesus ord till apostel Petrus framhölls som ett stöd: ”Och jag säger till dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan ska jag bygga min kyrka” (Mt 16,18). Härvid förs apostelns namn tillbaka på ordet pétrā som betyder ”klippa” på grekiska.

Introduktion av antikens vetande

Isidorus tillämpade den etymologiska metoden på allt vetande och gav förklaringar till en omfattande samling av termer inom ett stort antal områden. Han härleder t.ex. namn på olika sjukdomar, dock utan att beskriva hur dessa ska behandlas. Informationen är till stora delar hämtad ur icke-kristna källor. Isidorus avsikt var att introducera antikens vetande, undervisa de nya kristna, västgoterna och frankerna, och visa hur den antika världen hade lett till den romerska kyrkans tillkomst. Med tanke på alla originalarbeten från antiken som har förkommit, blev Isidorus insatser ovärderliga, inte bara för de nya kristna.

Böckerna är ordnade dels efter ämnen dels alfabetiskt. De första tre böckerna är ägnade åt de sju fria konsterna (lat. septem artes liberales) som består av grammatik, retorik och dialektik (lat. trivium), vilka följs av aritmetik, musik, geometri och astronomi (lat. quadrivium). Fjärde boken sysslar med medicin och de återstående sexton böckerna med allt från rättsvetenskap, tideräkning, teologi, filosofi, samhällslära och naturvetenskap till teater, underhållning och kläder. Isidorus behandlar också hela världshistorien som, liksom hos Augustinus, indelas i sex tidsåldrar, vilka sträcker sig från Adams skapelse fram till Jesu ankomst på jorden och världens annalkande undergång. Hela den antika historien, kulturen och litteraturen skildras i en synkroniserad översikt där det judiska folkets insatser får en dominerande ställning.

Etymologiae fick en mycket stor spridning och betydelse under medeltiden. Isidorus betraktades som en avgörande auktoritet och Etymologiae ingick i medeltidens skolundervisning i synnerhet under karolingisk tid. Omkring 950 handskrifter av detta verk finns bevarade, de äldsta redan från 600-talet. Etymologiae betraktas idag ofta som ett osjälvständigt och kompilatoriskt verk, men man ska komma ihåg att kompilationer redan under antiken var en omtyckt och etablerad litterär genre och Isidorus ambition var endast att bringa samman och uppordna det excerperade materialet i undervisningssyfte.

Övriga verk av Isidorus

Isidorus var också en betydande teologisk skiftställare. Till hans främsta verk hör Sententiarum libri III (Sentenserna i tre böcker). Dessutom är han känd som författare till ett par smärre didaktiska skrifter: De natura rerum (Om tingens väsen) som handlar såväl om himmelska som jordiska företeelser och Differentiarium libri II (Två böcker om olikheter), ett lexikon över termer som har olika betydelse i kyrkligt och världsligt språk. Bland hans historiska arbeten finns en världskrönika, Chronica maior, och en skrift som är viktig för vår kunskap om goternas historia fram till 625. Den heter De origine Gothorum et regno Sueborum et Vandalorum (Om goternas ursprung och swebernas och vandalernas kungarike). Även hans samlingar biografier över 500- och 600-talens främsta afrikanska och spanska författare, med titeln De viris illustribus (Om berömda män), var mycket populär.

Det går inte att överskatta Isidorus betydelse. Han var en tidig introduktör av kyrkofädernas teologi och bibelvetenskap och en viktig brobyggare mellan den antika och den medeltida världen, där de sju fria konsterna, en grund för hela skolväsendet, fick sin självklara plats.