Kalendariet

307v

Det medeltida kalenderiet hade flera funktioner. Dels användes det till att hålla ordning på datum och dels för att veta vilka dagar som var kyrkliga festdagar. Datumräkningen skedde på ett annat sätt än idag. Under varje månad inträffade tre huvuddagar. Övriga dagar under månaden benämndes utifrån hur många dagar det var kvar till nästa huvuddag.

 

Datumnumrering

Den medeltida datumnumreringen hade sina rötter i antikens Rom. Den utgick från tre huvuddagar i varje månad: Kalendae, Nonae och Idus. Kalendae inföll alltid den 1:a i varje månad (härav namnet kalendarium, kalender), Nonae inföll den 5:e i alla månader utom i mars, maj, juli och oktober då den inföll på den 7:e dagen. Idus inföll den 13:e i alla månader utom i mars, maj, juli och oktober då den inföll på den 15:e dagen. De övriga dagarna i månaden numrerades genom att räkna bakåt i tiden från närmaste huvuddag.

Efter månadens första dag Kalendae började man räkna bakåt från Nonae, så att den 2:a i varje månad beskrevs som fyra (eller sex, beroende på månad) dagar före Nonae (IV ante nonas), den 3:e som tre dagar före Nonae (III ante nonas) och så vidare. Efter Nonae fortsatte man nedräkning till Idus och sedan till Kalendae. Sista dagen i månaden beskrevs som två eller en dag före Kalendae. (II ante Kalendas eller Pridie Kalendas).

I kalendariet står de romerska siffrorna som räknar ner till nästa huvuddag i en kolumn till vänster om förkortningarna för huvuddagarna, där KL eller K står för Kalendae, N för Nonae, ID för Idus. Varje ny månadssida påbörjas med ett stort KL, ofta ornamenterat. Sidorna kan ibland också vara utsmyckade med djurkretsbilder.

Festdagar

I den tredje kolumnen återfinns olika festdagar som katolska kyrkan firade under den aktuella månaden. Eftersom det medeltida kalendariet skulle användas ett obegränsat antal år rörde det sig alltid om festdagar som firades på ett fast datum. Fester som firades vid olika datum under olika år, som till exempel påsk och påskrelaterade helger, togs inte med. Till festdagar räknades ett antal helgondagar och vissa av kyrkoårets helgdagar, som jul och Trettondedagen (lat. Nativitas domini [311r], lat. Epiphania [305v]).

Helgonfester

Helgonlängden skiljde sig åt beroende på kalendariets ursprung och tillkomsttid. Med åren tillkom nya helgon eller förlorade i betydelse och försvann. Kärnan som alltid fanns med bestod av kyrkans universella helgonfester. Till dem hörde Mariafester, då man skulle minnas viktiga händelsen i hennes liv, till exempel födelsedagen, reningen och bebådelsen. (Nativitas Mariae 8 september [309v], Purificatio Mariae 2 februari [306r] och Annuntiatio Mariae 25 mars [306v].)

Apostlarnas, evangelisternas och kyrkans martyrers dödsdagar var andra universella festdagar. Till exempel Petrus och Paulus fest 29 juni, Johannes döparens 24 juni, [308r] eller Laurentius fest 10 augusti [309r] Helgonens dödsdagar räknades av kyrkan som deras egentliga födelsedagar, det vill säga deras himmelska födelsedagar.

Nästan lika utbredd som de tidigaste universella helgonfesterna var kulten av helgon från missionstiden och av de helgon som introducerades av benediktinerorden, som utövade ett stort inflyttande under tidig medeltid. Kulten av till exempel Tysklands apostel Bonifatius, 5 juni, [308r] eller Benedictus, stiftare av benediktinerorden, 21 mars [306v] sträckte sig över flera kyrkoprovinser. Även helgon som fick ett stort uppsving under korstågen, såsom Nikolaus av Myra, 6 dec, [311r] och de senare religiösa ordnarnas helgon fick med tiden en mycket stark ställning i hela den katolska kyrkan.

Lokalhelgon

Kulten av lokala helgon kunde vara begränsad till en kyrkoprovins, biskopsdöme, socken eller i sällsynta fall en enskild kyrka. Kulten kretsade ofta kring innehavet av helgonets kvarlevor - heliga reliker. I och med att kulten av dessa helgon var geografiskt begränsad är de mycket intressanta. Erik och Birgitta räknas t.ex. till de svenska lokalhelgonen. I Djävulsbibeln förekommer flera böhmiska lokalhelgon. Vaclav, hertig av Böhmen som dog martyrdöden år 929 (lat. Wenceslaus) är inskriven i handskriftens kalendarium på tre olika ställen: På hans dödsdag den 28 september, [309v] den 5 oktober [310r] när dödsdagens oktav inföll (d.v.s. åtta dagar efter dödsdagen) samt den 4 mars [306v] på hans translationsdag då man överförde hans reliker till Prag, troligen år 932. Allt detta tyder på den utomordentliga stora betydelse som Vaclavs kult hade i Böhmen under den tid som Djävulsbibeln kom till. Dessutom är alla tre festerna skrivna med rött bläck, vilket påvisar den högsta firningsgraden.

Bläckets Färg

I medeltida kalendarier hade man ett speciellt sätt att ange helgonets betydelse. Namnen på de flesta helgonen var skrivna med svart eller brunt bläck, medan namnen på de viktigaste var införda i röd, ibland blå eller grön färg, och ibland till och med i guld.
Informationen om firningsgraden kunde ytterligare preciseras, i synnerhet i gudtjänstböckerna med beteckningar som duplex (sv. dubbel), simplex (sv. enkel), semiduplex (festgrad mellan duplex och simplex) och angivelse om längden på läsningarna under de dagliga bönestunderna före gryningen.

Förekomsten av ett visst helgon i kalendariet kan hjälpa till att datera en handskrift. Så är t.ex. fallet med den helige Prokop (lat. Procopius), stiftare och abbot av Sazava kloster i Böhmen som dog 1053. Hans namn finns inskrivet i Djävulsbibeln den 4 juli. [308v] I och med att han helgonförklarades 1204, är han det ”färskaste” helgonet i hela Codex Gigas. Det betyder i princip att handskriften inte kan ha varit skriven före det året.

Övrig information i Kalendariet

Till vänster om huvuddagarnas beteckningar finns en kolumn med så kallade gyllenetal och en annan med en serie av bokstäver A – G, så kallade söndagsbokstäver, vilka upprepas ett antal gånger. Båda var viktiga för att bestämma datum för påsken under det aktuella året. Enligt ett beslut från år 325 e.Kr. skulle påsken infalla den första söndagen efter den fullmåne som inträffar efter vårdagjämningen.


Gyllenetalen löper från I–XIX, fast inte i följd och med luckor mellan siffrorna, och visar datum för nymåne för varje månad. De sju söndagsbokstäverna står för veckans dagar, där en bokstav motsvarar en veckodag genom hela året. Både gyllenetal och söndagsbokstäverna beräknades varje år enligt ett särskilt system.

Man anger också antalet kalenderdagar och månens beräknade omloppstid från nymåne till nymåne uttryckt i jämnt antal dagar. I Codex Gigas finns de inskrivna högst upp på varje månadssida.

I själva kalendertexten finns dessutom ett antal notiser av olika karaktär, till exempel om årstidernas begynnelsedagar (veris initium, 7 februari, vårens början, tidpunkten för solens inträde i zodiakens tecken (sol in pisces, 16 februari, sol i fiskarna)[306r] eller angivandet av fasta datum för händelser i den heliga historien, såsom världens skapelse (Primus dies seculi, 17 mars) [306v]. Även notiser som berättade om tidens viktigaste händelser kunde vara införda i kalendariet.


Djävulsbibeln innehåller dessutom en rad dödsnotiser, så kallade nekrologienotiser. De omfattar huvudsakligen namn på avlidna medlemmar av klostersamfundet, klostrets välgörare och namn på vissa viktiga historiska personer, som skulle minnas av klostret på deras dödsdagar.


Det medeltida kalendariet var i högsta grad en levande materia – man skrev till nya helgon, ibland tog man bort vissa, man gjorde anteckningar; samma kalendarium användes inte bara under flera år utan ibland under flera århundraden. Därför är det överraskande att Djävulsbibelns kalendarium har ett obetydligt antal medeltida tillägg.