Krigsbyte

Belägringen av Prag 1648, Teatrum Europeum, Bd VI, sign. HP Chr. B110-113

Plundring i Prag

Tidigt på morgonen den 16 juli 1648, i trettioåriga krigets allra sista skede, klättrade en svensk styrka på hundra man över stadsmuren vid Prags Lillsida (Malá Strana) på den västra Moldaustranden. Den leddes av den kejserlige överlöparen Ernst Odowalsky. Soldaterna lyckades överrumpla vakterna och tog sig igenom Strahovporten. Strax därefter kunde 3000 man strömma in i Prags Lillsida under den svenske generalen Hans Kristofer von Königsmarcks befäl. Pragborgen och en rad adelspalats, där såväl kejsaren som den österrikisk-böhmiska adeln hade samlat mängder av värdesaker, låg öppna för soldaternas plundring. Den pågick i två dagar efter en detaljerad plan som Königsmarck hade gjort upp tillsammans med Odowalsky. Bytet blev mycket rikt. I den kejserliga konst- och skattkammaren förvarades utom en mängd oskattbara konstföremål en rad värdefulla planschverk och sällsynta handskrifter. Inventariet som upprättades vid erövringen nämner ”100 an allerhand Kunstbüchern” (hundra konsttböcker av alla slag), bland dessa två världsberömda handskrifter Codex Gigas och Codex argenteus (Silverbibeln, idag i Carolina Rediviva i Uppsala). Även kejsarens bibliotek som huvudsakligen var från Rudolf II:s tid, utsattes för rov, liksom den furstliga Ursini-Rosenbergska boksamlingen, som var en av samtidens allra förnämsta och som hade flyttats till slottet bara ett år tidigare. Även premonstratensklostret på Strahov, jesuitkollegiet och flera adelspalats plundrades svårt.

Codex Gigas transporteras till Sverige

Hela bytet blev snabbt inventerat. Böckerna packades i 30 stora kistor. Enligt drottning Kristinas instruktioner skeppades dessa under hösten utför Elbe till Östersjökusten. Man hade bråttom. Vid underhandlingarna i Osnabrück bestämdes nämligen att allt byte, som vid krigsslutet inte var bortfört, skulle återlämnas. Fredsfördraget undertecknades i Münster i mitten av oktober 1648. Bytet fick övervintra i gränsfästningen Dömitz i Mecklenburg och i slutet av maj 1649 nådde det Stockholm via Wismar. Drottningen väntade otåligt. Hon hade planer på att bygga ut slottet för att göra plats åt de nya skatterna. Isaac Vossius, drottning Kristinas bibliotekarie, fick i uppdrag att ordna Pragbytets böcker. Han avslutade arbetet i mars 1651 och hade då hunnit katalogisera en del av böckerna och alla handskrifter. Codex Gigas inleder hans katalog.

Det mesta av bokskatten hamnade på slottsbiblioteket, men en del kom i privat ägo hos de svenska och utländska officerarna. En del skänktes till Kristinas gunstlingar och som ersättningar åt hennes bibliotekarier. En del gick till de svenska universitets- och gymnasiebiblioteken, troligen även Dorpats universitet. De dyrbaraste handskrifterna och böckerna förde drottningen så småningom med sig ut ur landet. De flesta finns idag i Vatikanbiblioteket. Mycket av krigsbytet som stannade i Sverige förstördes senare i olika eldsvådor, annat såldes på bokauktioner på 1700-talet. Men en del har bevarats och finns idag framför allt i Kungliga Biblioteket och i Uppsala samt Lunds universitetsbibliotek.
Det kungliga arkivet, som Königsmarck efter regeringens särskilda instruktioner lade beslag på, införlivades 1653 i Riksarkivet i Stockholm. Av det finns bara en liten del kvar, då handlingarna delvis återlämnades och delvis förstördes i slottsbranden 1697.

Krigsbyte som förvärvsmetod

Drottning Kristina var en passionerad boksamlare som förvärvade ett stort antal böcker genom köp, men tack vare krigsbytet utvidgades hennes bibliotek avsevärt. Krigsbyte som förvärvsmetod var välkänd för dåtiden och hade med framgång prövats av Kristinas fader, Gustav II Adolf. Han utnyttjade fälttågen 1621-32 för att berika svenska bibliotek och i synnerhet Uppsala universitetsbibliotek. Sverige saknade medel för nya förvärv och man hade en begränsad tillgång till nyutkommen litteratur. För det nyinrättade universitetsbiblioteket blev dessa byten ett ansenligt tillskott. Plundringar av jesuiternas boksamlingar ansågs dessutom som ett legitimt medel i kampen med den katolska motreformationen.

Under förmyndarregeringen, 1632-44, gav Axel Oxenstierna utförliga instruktioner till svenska befälhavare att lägga beslag på fina bibliotek. De skulle skickas till Sverige, helst i sin helhet. Han uppmanade särskilt fältkanslierna att lägga beslag på handskrifter. Både Karl X Gustav och Karl XII, drottning Kristinas efterföljare på den svenska tronen, fortsatte att ta litterära krigsbyten under sina fälttåg.

Allt detta skedde under politiska, konfessionella och krasst ekonomiska förtecken. Krigsbytenas böcker representerade ett brett spektrum av ämnen från klassiska författare och juridisk litteratur, inklusive kanonisk rätt, till medicinska verk. Häri ingick många verk med rent katolsk prägel, medan arbeten av protestantiska författare var fåtaliga.
Polen, Tyskland, Baltikum och Danmark drabbades mycket hårt av svenskarnas härjningar, men Böhmen och Mähren fick lämna de kanske allra viktigaste bidragen.

Rätten till krigsbyte

Frågan om krigsbyten väcker många känslor. De får stå som symbol för svenskarnas härjningar på kontinenten under 1600-talet. Minnena från kriget har bleknat för länge sedan, men den djupa erfarenheten av det långvariga, skoningslösa plundrandet har etsat sig fast hos de drabbade. Men svenskarna var ingalunda ensamma om sin framfart. Ett mycket känt exempel från dåtiden är plundringen av kurfurstens Fredrik av Pfalz bibliotek i Heidelberg. Stora delar av det finns i dag i Vatikanbiblioteket. Plundringar och rov hörde till kriget och man hade rätt till krigsbyten.

Hugo Grotius (1583-1645), som kodifierade folkrätten och placerade kriget i ett rättssystem, hävdade i sitt grundläggande verk De iure belli ac pacis (Om krigets och fredens rätt) att varje krigförande land kunde göra anspråk på krigsbyten under förutsättning att de hade varit i segrarens ägo under 24 timmar. Och äganderätten till lös egendom övergick till segraren först när föremålet hade förts över till dennes territorium. Erövraren hade även rätt till den egendom som tagits från fiendens undersåtar. Grotius noterade dessutom att krigsbyten brukade användas som ersättning till de allierade staterna eller soldaterna. Dessa principer var ledande för de kringförande länderna under 1600-talet, inklusive Sverige.

Plundring förbjuds

Synen på plundring av privat egendom höll dock på att långsamt förändras på 1700-talet. Man började betrakta den som olaglig. Men behovet av ett mera detaljerat regelsystem kom först på 1800-talet. Den direkta orsaken var det mycket omfattande bortförandet av konstföremål under Napoleonkrigen och förstörelsen av olika historiska byggnader, bl.a. katedralen i Strasbourg. Från 1860-talet etablerades vissa grundregler. Vid två fredskonferenser i Haag, 1899 och 1907, blev all plundring och konfiskering av kulturföremål förbjuden såväl av statlig som privat egendom. Ytterligare reglering kom genom 1954 års Haag-konvention som kompletterades 1977. Arkiven intog tidigt en särställning. Sedan 1600-talet har man i olika fredsöverenskommelser fastställt att arkiven skulle återlämnas i samband med gränsdragningar. Det var inte alltid som dessa beslut efterlevdes.

Återlämning?

Vid slutet av 1700-talet återlämnades från Sverige 133 böhmiska urkunder och 1878 lämnades som gåva 21 handskrifter på tjeckiska till Landesarchiv i Brünn (Brno) i dåvarande Österrike-Ungern, numera i Státní Archiv i Brno. KB fick i utbyte 32 praktverk. Det ingick i Gustaf Klemmings livliga ”bytesverksamhet” och skedde genom förmedling av Beda Dudik, som 1852 gav ut en katalog över tjeckiska handskrifter i svenska bibliotek.

Frågan om återlämnandet av svenska krigsbyten har väckts några gånger. Enligt grundläggande juridiska principer ska en handling bedömas enligt lagen vid den tidpunkt då handlingen företogs. Det vore alltså lagstridigt att tillämpa nutida rättsregler retroaktivt på 1600-tals gärningar. De gamla ”brotten” är preskriberade. Uppfattningar om rätt och fel har skiftat under århundraden och det som vi i dag uppfattar som ett klart brott, har inte alltid setts så i det förflutna. Europeiska bibliotek och museer är fulla av föremål som har tagits som krigsbyte under den tid då detta ansågs vara i enlighet med gällande folkrätt. Föremålen har fått en ny hemvist, där de i vissa fall sedan har förvarats mycket längre än på de tidigare platserna. Att återlämna de forna krigsbytena skulle skapa kaos med oanade rättsliga konsekvenser. Det som vi däremot bör göra är att på bästa sätt vårda föremålen och göra dem tillgängliga. De har blivit vårt gemensamma kulturarv.