Boksamlingar i Böhmen

289v

Kyrkans framväxt

Den tjeckiska nationens skriftkultur börjar under slutet av 800-talet, men först den tid som följde på grundandet av det oberoende biskopsstiftet i Prag är av större betydelse (omkring 975). På 1060-talet knöts biskopsstiftet i viss grad till det återupprättade stiftet Olomouc i Mähren; exakt hur de förhöll sig till varandra är dock inte klarlagt. På tiohundratalet lades de första grunderna till en kyrklig administration och organisation. Den tog sin form i slottskyrkor och till dem knutna stora församlingskyrkor.

Parallellt växte även kollegiatkyrkorna och deras prästerskap i betydelse, mest framträdande av dessa blev de båda domkapitlen. Så vitt vi i dag känner till var ordenskapitlen av ganska marginell betydelse, till skillnad från i grannländerna, givetvis med undantag av kapitlet i Vyšehrad (grundat på 1080-talet) och i viss mån även de i Litoměřice (grundat 1057) och Stará Boleslav (grundat omkring 1045).

Kristnande av de tjeckiska områdena

Innan biskopstiftet Prag tillkom hade de tjeckiska områdena kristnats från två håll. Den ena formen av kristendom kom från Gamla Mähren, ibland också kallat Stormähren. Dess liturgi och skriftliga kultur var slavisk. Stormährens roll och inflytande brukar dock ofta få för stark betoning, och i de tjeckiska områdena assimilierades det skriftliga arvet nästan helt under senare utveckling. Den andra formen kom västerifrån.

Inte heller den latinska kristenheten, under den tid då tjeckerna lydde under stiftet Regensburg lämnade efter sig några spår av bokkultur. Böcker måste ha förts in, inte minst i samband med att de första biskoparna tillsattes i Prag. Biskoparna kom från viktiga kloster i Tyskland (t.ex. Prags förste biskop, Thietmar, och den tredje, Theddag, hade båda från början varit munkar i det berömda klostret i Corvey). Den andre biskopen, den helige Adalbert, var tjeck och på sin tid en av Europas främsta intellektuella. Han hade också litterära intressen.

Slutligen vet vi att under första hälften av 1000-talet skrev en munk från Sankt Emmerans kloster i Regensburg ett flertal liturgiska böcker för vänner i det tjeckiska området.

Kloster i tjeckiska områden

De liturgiska böckerna var först i bruk, men snart kom även böcker i andra kategorier. Dessutom innehöll de liturgiska böckerna ofta olika icke-liturgiska texter, som annalistiska och nekrologiska anteckningar, eller texterna av homiletisk eller hagiografisk karaktär. 

De viktigaste användarna av dessa handskrifter fanns bland munkarna i klostren, framför allt inom benediktinorden. Det äldsta tjeckiska klostret var benediktinnunnornas Sankt Georgsklostret vid borgen i Prag. Det grundades omkring 972, och följdes av en hel rad andra kloster – Břevnov (993), Ostrov (999), Sázava (1034) och Opatovice (omkring 1086–1087) i Böhmen; Rajhrad (1054) och Hradisko (omkring 1078) i Mähren. Utöver dessa grundades klostret i Třebíč i Mähren 1101, och följdes av Vilémov (omkring 1121) och Želiv i östra Böhmen (omkring 1145); det senare blev ett premonstratenskloster så tidigt som 1149. Kort därefter upprättades även ett nunnekloster i Teplice (1160-7).

Från mitten av 1100-talet till början av 1200-talet ser vi en hel rad nya kloster tillhörande Västeuropas reformordnar, cistercienserna och premonstratenserna, som kommit till Böhmen uteslutande från Tyskland. Dessa var cisterciensklostren i Sedlec (omkring 1142), Plasy (1144), Pomuk (omkring 1145), Hradiště nad Jizerou (någon gång mellan 1175 och 1200) and Osek (omkring 1197-9). Premonstratensklostren var Litomyšl (1141), Strahov (omkring 1142) (kopplat till ett nunnekloster i Doksany, grundat omkring 1142), det ovannämnda klostret i Želiv (med ett nunnekloster i Louňovice, grundat kort efter 1150), Milevsko (omkring 1184) and Teplá (1193), med ett nunnekloster i Chotěšov grundat i början av 1200-talet.

I Mähren fanns cistercienserna i Velehrad (1205) och Žďár nad Sázavou (1252). I Hradisko ersatte premonstratenser 1151 benediktinerna, som blivit fördrivna och tagit sin tillflykt till Opatovice i östra Böhmen. Det fanns också kloster i Louka (kort efter 1190) och Zábrdovice (strax efter 1209), och slutligen nunneklostret i Dolní Kounice (1181). Kloster tillhörande andra ordnar, i synnerhet riddarordnarna, kommer på grund av sin annorlunda inriktning inte att behandlas här.

Klostret i Podlažice

Någon gång efter mitten av 1100-talet grundades ännu ett benediktinkloster, i Podlažice i östra Böhmen, som emellertid knappt nämns i de bevarade källorna. I motsats till flertalet tidigare nämnda kloster är det inte känt när och varifrån det grundades. Klostret i Podlažice omtalas först i dokument från 1160, när dess abbot Hugo tillsammans med många andra representanter från tjeckiska kloster anges som vittnen i ett dokument som utfärdades i Prag av kungen (tidigare hertigen) av Böhmen, Vladislav II. I detta bekräftar kungen de egendomar som innehades av det mähriska klostret Hradisko. Abbot Hugo är nämnd som det åttonde av tio vittnen.

Klostren som intellektuella miljöer

Medan de dussintals stora församlingskyrkorna begränsade sitt behov av böcker till de grundläggande liturgiska texterna var läget ett helt annat i domkapitlen och klostren. Redan från början strävade man efter att främja studier av lärda skrifter. Man gjorde stora ansträngningar att skapa ett intellektuellt liv genom att grunda klosterskolor eller på annat sätt.

Vad gällde högkulturell miljö var det ett fåtal institutioner som utmärkte sig. På tiohundratalet var det framför allt de båda domkapitlen i Prag och Olomouc. Av benediktinklostren var det främst klostren i Břevnov och Sázava (ursprungligen slaviskt) samt Rajhrad. Under de följande seklen anslöt sig det reformerade klostret i Strahov, premonstratensklostren Milevsko och Teplá samt cisterciensklostren Sedlec och Pomuk.

Trots att flertalet av de ovan nämnda institutionerna finns kvar, har deras kulturella kvarlåtenskap inte bevarats intakt. Detta gäller i synnerhet handskrifterna, då olika katastrofer och olyckor har lett till att bara ynkliga fragment – om ens något alls – har bevarats.

Litterära kvarlåtenskaper

Litet mer vet vi endast om två eller tre av de ovan nämnda institutionerna, främst Břevnov på tiohundratalet och domkapitlet Olomouc. Olomouc är känt till stor del tack vare dess biskop Jindřik Zdík (1126-1150) som ansåg att idén om en fristående kyrka var av stor betydelse. Dessutom var klostret i Strahov nära förknippat med Zdík.

Utöver de skrivna litterära formerna växte även andra former fram i den tjeckiska miljön, särskilt legenderna. Dessutom bör man komma ihåg att de texter som finns bevarade idag, eller åtminstone de vi idag känner till, måste ha haft förlagor. Slutligen får vi inte förbise de kontakter som de tjeckiska institutionerna hade, inte bara med varandra, utan också med utländska motsvarigheter.

Bibliotek i klostret i Břevnov

Vad klostret i Břevnov beträffar förfogar vi över ett flertal dokument, som delvis innehåller olika hänvisningar till klostrets boksamling, delvis kan knytas till samlingens volymer. Fast bibliotekts innehåll bara kan rekonstueras fragmentariskt, kan vi likväl med ledning av olika omnämnanden och upplysningar om klostrets skola, som åtnjöt gott rykte i utlandet, dra slutsatsen att i Brevnov fanns troligen ett relativt omfattande och varierat bibliotek, och även ett skriptorium. (Trots att vittnesmål om skolans rykte i utlandet härrör från en något senare tid kan man tänka sig att en liknande situation gällde åtminstone från slutet av tiohundratalet.)

Så tidigt som i slutet av tiohundratalet täckte klostrets bokproduktion inte bara dess egna behov utan försåg också klostret i Sázava med böcker, när man där övergick från den slaviska till den romersk-katolska liturgin. Det är möjligt att detta bibliotek på 1120-talet försåg Kosmas, domprosten i Prag, med källor för hans Chronica Bohemorum. I dedikationen av den andra boken av detta viktiga litterära och historiska arbete erinrar sig Kosmas vad abboten i Břevnov uträttade härvidlag. Vidare innehåller vissa av klostrets handskrifter från denna period en rad arbeten av författare från Karl den stores Schola palatina. Av detta sammantaget kan vi anta att biblioteket i Břevnov måste ha haft en ganska omfattande boksamling, både vad gäller ämnesinnehåll och antal volymer.

Den kulturella betydelsen av Břevnov är också viktig i fråga om klostret i Podlažice och Codex Gigas. Handskriftens texter måste ha baserats på lokala förlagor och benediktinernas viktigaste kloster i Böhmen var det som låg i Břevnov. Dessutom framgår banden mellan Podlažice och Břevnov av tidigare nämnda diplom från hertig Vladislav II, i vilket de båda klostrens abbotar står som vittnen omedelbart intill varandra.

Ett bibliotek i en volym

Kulturella aktiviteter förekom även vid domkapitlet i Prag. Också vid domkapitlet i Olomouc ägde bevisligen kulturella, i synnerhet litterära, aktiviteter rum från cirka 1125–1150, under ledning av biskop Jindřik Zdík. Därifrån har vi, utöver ett antal teologiska och juridiska handskrifter av hög kvalitet, också diverse fragment vars skrivare kan knytas till Olomouc. Sett till kvantiteten saknar denna produktion något motstycke i Böhmen fram till slutet av 1200-talet. Sett till kvalitet och variation i ämnen saknas någon motsvarighet fram till 1300-talet, då huset Luxemburg besteg tronen.

Codex Gigas är det enda undantaget. Den är häpnadsväckande inte bara för sin storlek, utan också för sin innehållsliga bredd. Denna enda volym rymmer bokstavligen ett helt bibliotek av utomordentligt varierat och betydelsefullt material.

Övriga kloster

Vi kan dock anta att viktiga lärdomscentra fanns även i de övriga klostren. I synnerhet finns det tydliga belägg för klostret i Strahov, som hade ett nära samarbete med domkapitlet i Olomouc, men även för de premonstratenskloster som grundades senare, i Želiv och i synnerhet klostret Milevsko i södra Böhmen.

En handskrift från Milevsko med abbot Jarlochs (Gerlachs) annaler har bevarats i en volym som också innehåller det enda bevarade exemplaret av biskopen i Prags, Daniels I Vicencias (1148–1167) annaler. Denna handskrift ger oss unik historisk information, och är också en av de båda handskrifter som innehåller en redogörelse, av en viss Ansbert, för kejsar Fredrik Barbarossas expedition under Tredje korståget.

Under senare perioder – dynastin Přemysl, dvs. Otakar I (1197–1230), Václav I (1230–1253), Otakar II (1253–1278), Václav II (1283–1305) och dennes son Václav III (1305–1306) samt dynastin Luxemburg – utvecklades det kulturella livet, och med det en bokkultur. De nya tiggarordnarna, dominikanerna och franciskanerna, blev mycket betydelsefulla, särskilt i städerna. Under några få årtionden växte antalet kloster i Böhmen och Mähren till nästan femtio. Under andra hälften av 1200-talet tillkom ytterligare tre cistercienskloster, två i södra Böhmen (Vyšši Brod och Zlatá Koruna) samt det viktiga klostret Zbraslav i centrala Böhmen som Václav II grundlade 1290.

Den världsliga litteraturen

Augustinereremiternas kloster (1285), även det grundat av kungen Václav II i Nya staden i Prag – som den då kallades – var lika viktigt och blev snart ett betydelsefullt intellektuellt centrum. (När Karl IV 1348 grundlade Nya staden på högra stranden fick denna stadsdel namnet Menši Město – eller Malá Straná, det nuvarande nam¬net.) Eftersom Václav II avsåg att grunda ett universitet i Prag kunde detta kloster, tillsammans med det i Zbraslav, ha blivit dess främsta stöd. Universitetet grundades emellertid aldrig, på grund av motstånd från den böhmiska adeln.

Det är inte förrän på 1200-talet som vi blir underrättade om betydelsen av den världsliga kulturen för bokkulturen. Detta inflytande är framför allt förknippat med hovet i Prag eftersom detta under Václav I:s regering, och ännu mera under hans efterträdare, blev ett betydelsefullt centrum för den tyska Minnesången. Hovet i Prag tog emot några av de mest framstående företrädarna för denna, som Walter von der Vogelweide, Reinmar von der Zweter, Ulrich von dem Türlin med flera.

De första litterära insatserna i Böhmen förknippas med det äldsta böhmiska klostret, benediktinnunnornas Sankt Georgkloster vid slottet i Prag, där de tidigaste tjeckiska passionsmysterierna framfördes och där även ridderliga ämnen behandlades, som sagan om Alexander den store. Den var alldeles tydligt avsedd att anspela på kung Otakar II Přemysl.

Dynastin Luxemburg

Dynastin Luxemburg (1310-1419), framför allt Karl IV (1346-1419), innebar en ny era i den tjeckiska skriftkulturen. Inte nog med att Karl såg till att biskopsstiftet Prag upphöjdes till ärkestift (1344), han grundade också ett universitet (1348) som spelade en enastående roll i kulturlivet i hela Centraleuropa, framför allt under andra hälften av 1300-talet. Det hade ett djupgående inflytande på utvecklingen av det intellektuella livet i den tjeckiska nationen, där kyrkans roll successivt minskade.

Behovet av böcker växte mycket snabbt. Tusentals handskrifter fanns inte bara vid kyrkorna och universiteteten, utan också utanför de båda institutionerna. Vàclav IV:s bibliotek blev under denna tid en av de främsta mindre boksamlingarna, åtminstone i Centraleuropa. Det finns kvar ett ett antal bokförteckningar från denna period. Utbildningens inriktning blir mer sekulär, vilket innebär att antalet böcker av brukskaraktär ökade.