Codex Gigas historia

1v, detalj

Codex Gigas tillkomst

Codex Gigas har tillkommit i det medeltida Böhmen. Böhmiska helgon finns i handskriftens kalendarium och dess nekrologium innehåller ett stort antal tjeckiska namn på såväl historiskt kända som på okända personer. Att Böhmens krönika av Kosmas av Prag finns med bland handskriftens texter, bekräftar ytterligare dess böhmiska ursprung.

Handskriften har daterats till åren 1204-30. Dateringen grundar sig på följande indicier. Böhmens helgon Prokop (Procopius), som kanoniserades år 1204, förekommer under den 4 juli i kalendariet. Det betyder i princip att handskriften inte kunde ha varit skriven före det året.

Samtidigt måste handskriften ha skrivits efter år 1223, eftersom Pragbiskopen Andreas (1214-1223) förekommer under den 30 juli i nekrologiet. Han dog nämligen 1223 och är den siste i raden av ett antal historiskt identifierbara personer från slutet av 900-talet till början av 1200-talet, vars namn återfinns i nekrologiet. Däremot saknas namnet på kungen av Böhmen, Ottokar I av Přemysl-ätten. Eftersom han dog 1230, skulle detta innebära att Codex Gigas har skrivits färdigt någon gång mellan 1224 och 1230.

Genom en anteckning på Codex Gigas första blad vet man att ett böhmiskt benediktinkloster i Podlažice nära Chrudim var handskriftens första kända ägare. Benediktinerna i Podlažice pantsatte den nämligen hos cistercienserna i Sedlec på grund av sitt eget klosters stora fattigdom. Anteckningen berättar vidare att Codex Gigas år 1295 återköptes till benediktinordern av Bavor, Břevnoklostrets abbot (1289-1332), på initiativ av biskopen i Prag Gregorius (1296-1301). Handskriften ansågs då som ett av världens underverk. Men om detta köp verkligen skedde år 1295 vet man inte säkert, eftersom Gregorius faktiskt blev vald till biskop i Prag först år 1296. 1295 kan möjligen vara en felskrivning för 1296.

Att den jättelika boken har skrivits i Podlažice, är dock föga troligt. Klostret var för litet och för fattigt för att kunna genomföra ett så kvalificerat företag som krävde omfattande mänskliga och materiella resurser. Och så vitt vi vet, finns det heller ingen annan medeltida handskrift bevarad, som producerats i klostret.

Codex Gigas skrivare är okänd. Man har spekulerat om att det skulle ha varit munken Herman, vars namn med beteckningen inclusus, innestängd (Hermanus monachus inclusus) står i handskriftens nekrologium den 10 november. Man kopplade ihop beteckningen inclusus med legenden om den syndige, inmurade munken som med djävulens hjälp skulle ha skrivit hela Codex Gigas under en enda natt. Men termen inclusus(-a) eller reclusus(-a) betecknar egentligen en person, oftast knuten till ett kloster, som lever isolerad i en cell av religiösa, asketiska skäl eller, mer sällan, på grund av botgöring. Efter en försöksperiod på minst ett år kunde en sådan person bli inlåst i en cell av en biskop, som förseglade celldörren med sitt sigill. Ibland murades cellen igen och man sjöng en dödsmässa för reclusus, som skulle symbolisera en begravning. Denna levnadsform var inte ovanlig bland benediktinerna och cistercienserna. Beteckningen reclusus är inte ovanlig i de medeltida nekrologierna.

Man har också föreslagit att skrivaren hette Sobisslaus. Detta namn finns i en bön till Jungfru Maria som är tillskriven i marginalen på blad 273r. Men denna bön är i själva verket skriven av en annan hand än handskriften i övrigt och är tillagd senare under 1200-talet.


Codex Gigas under 1400-talet

Handskriftens vidare öden är omväxlande. När husitkrigen bröt ut 1420, evakuerades Břevnovklostret till sitt dotterkloster i Broumov. Där sågs handskriften av en viss M. Johannes Frauenberg från Görlitz. Frauenberg deltog nämligen år 1477 i ett möte i Broumov med de församlade schlesiska furstarna och ständerna av Ober- och Niederlausitz. Därifrån skickade han ett brev i vilket han kort beskrev handskriften.

Codex Gigas under 1500-talet

På 1500-talet fungerade Codex Gigas såsom en sorts stam- och minnesbok. Olika kyrkomän från Prag och det angränsande Schlesien, och även icke kyrkliga personer skrev in sina namn i handskriften när de besökte Broumovklostret. En av dem, Christopher Schlichtig, anhängare till den schweiziske mystikern, alkemisten och läkaren Paracelsus (egentligen Theophrastus Bombastus von Hohenheim, 1493-1541), vistades i klostret den 26 september 1590. Schlichtig var, enligt notisen, doktor i iatrokemisk filosofi och medicin samt rådgivare och läkare till Bavariens furste Wilhelm V. Iatrokemi var en blandning av alkemi, medicin och kemi som praktiserades av Paracelsus efterföljare under 15- och 1600-talet. Schlichtigs notis avslutas i sann paracelsisk anda med Azoth virescit (Azoth spirar upp).

Broumovklostrets abbot Johannes III Chotovsky de Chotov (1553-75) lät anteckna i handskriften att den romerske kejsaren och kungen av Böhmen Ferdinand I (1503-64) hade övernattat i klostretr år 1527. Ferdinand var på väg till Prag från Wroclaw, där han hade hyllats som nyvald kung. Innan han anlände till Broumov, hade han stannat i Schweidnitz (Świdnica) och där, enligt notisen, lät han ”hänga en upprorisk predikant . . . i en snara i ett päronträd utanför staden”. Den ”upproriske predikanten” var prästen Johann Reichel från Striegau (Strzegom) i Schlesien. Han kallades Eilffinger och var anhängare till den radikale, schlesiske reformator Kaspar von Schwenckfelds (1489-1561) och därmed var han en religiös motståndare till den katolske kejsaren. Att han straffades på ett särskilt förnedrande sätt, genom att hängas med huvudet nedåt, vet man från andra källor.

Den romerske kejsaren och kungen av Böhmen, Rudolf II (1576-1612) blev intresserad av Djävulsbibeln och ville låna den till Prag. Två av hans rådsherrar Daniel Printz och Paul Hanniwald samt Pauls brorson Adam Hanniwald antecknade sina namn i handskriften. De ingick i en beskickning som år 1590 var på väg från Polen. Rudolf var en av tidens största boksamlare och känd för sina ockulta intressen. Då handskriften fortfarande räknades som Břevnovklostrets egendom, fick enligt en av notiserna klostrets abbot Martin (1575-1602) ge sitt tillstånd för utlån. Albertus Wnesconius, Broumovklostrets prior, ombersörjde själva flytten. Han anlitade polismästaren Mathias från Dorndorff och Biskupov för transporten. Polismästaren kände till handskriften från tidigare, då han enligt en annan notis hade sett den redan 1587. Resan gick den 4 mars 1594 mot Prag. Vi vet genom en anteckning att handskriften "övernattade" den 6 mars i Nachod hos stadens tjänsteman Hanuš Buchlovecký från Křižkovic och kom den 16 mars till Nymburk. Där var det flera som skrev in sina namn. Då Nymburk bara ligger 50 kilometer från Prag, måste handskriften ha anlänt till Prag strax efteråt.

I Prag användes Codex Gigas flitigt. Rudolfs sekreterare, Jan Huberus Pontanus antecknade 1597 att han ”. . . granskade med högsta iver denna väldiga bok och avskrev mycket ur densamma för hans kejserliga majestät . . . ”.
Den utnyttjades också av en tysk historiker och utgivare av historiska källor Marquard Freher (1565-1614) för hans andra fullständiga utgåva av Kosmas krönika 1607.
Djävulsbibeln kom aldrig tillbaka till Broumov. Och det var inte det enda klosterlån som aldrig återlämnades av Rudolf.

Codex Gigas under 1600-talet

Handskriften blev registrerad i flera förteckningar över Rudolfs skatt- och konstkammare oftast med anspelning på den legend som var förknippad med dess tillblivelse. I ett inventarium från 1635 heter det att djävulen själv skulle ha varit behjälplig vid införskaffandet av pergament och nödiga skrivutensilier åt en munk fången i ”Branau”, och i ett annat inventarium som uppgjordes av skattmästaren Dionysio Miseroni 1647, beskrivs Codex Gigas som en stor bok skriven av en inmurad munk i Prauna. Och i ännu en annan förteckning av samme Miseroni, som gjordes strax efter svenskarnas erövring av Prag, kallas handskriften för en stor bok som djävulen hade med sig till en inmurad munk.

I Stockholm år 1649

1649 anlände Codex Gigas till Stockholm tillsammans med andra böcker och handskrifter, som hade erövrats i Prag. I Isaak Vossius katalog över handskrifterna från omkring 1560 (KB, sign. U 202:1, publ. av Callmer) är Codex Gigas förtecknad som nummer ett. Då katalogen var uppställd efter handskrifternas format, intog naturligtvis Jätten förstaplats. Men tyckte inte drottning Kristina att Codex Gigas var intressant nog? Hon lämnade den nämligen kvar på slottet, när hon efter sin abdikation reste till Rom med ett stort antal handskrifter och böcker.

Vid slottsbranden 1697 lyckades man rädda Gigas genom att kasta ned den genom fönstret. En person, som stod nedanför fönstret, lär ha skadats. Man kan betvivla att historien är sann men det som är säkert är att bokbandet blev allvarligt skadat. I en katalog upprättad strax efter branden av bibliotekarie Johan Jacob Jaches (c. 1650-1709) är handskriften förtecknad bland tryckta böcker i regalformat: ”das grosse, sogenante Schwartzbuch, bei nahe sieben quarter lang, ist ein msc”, den stora, så kallade svartboken, nästan sju kvarter lång (omkring 90 cm), är en handskrift. (Post 49 i illustrationen Jaches katalog)

Handskriftens ryktbarhet minskade ingalunda och nya namn blev inskrivna. Magnus von Celse (1709-84) har påpekat i sin historik över Kungliga biblioteket utgiven 1751 att ” . . . de utlänningar som kastat några flyktiga blickar på Kungliga Biblioteket och omtala det i de resedagböcker och beskrivningar de utgivit, anföra knappast något minnesvärt utom ett exemplar av bibeln, som bär spår av Luthers egna händer, samt denna volym från Prag”. Det har för övrigt visat sig att den s.k. Lutherbibeln aldrig har ägts av Luther.

Den första mer ingående beskrivningen av handskriften gjordes av Josef Dobrowský (1753-1829), medlem av Kungliga vetenskapssällskapet (Königl. Gesellschaft der Wissenschaften) i Prag och slavistikens grundare. Han skickades till Sverige sommaren 1792 för att undersöka material som var av intresse för tjeckisk historia och litteratur. I sin rapport publicerad 1796 påpekade Dobrowský att Codex Gigas hade betydelsefulla tjeckiska inslag. Josef Pečirka (1818 – 1870), tjeckisk författare och översättare, företog en liknande resa femtio år senare och utgav sin reseberättelse 1851. Även hans rapport innehöll en utförlig beskrivning av Codex Gigas. 1811 publicerade Kungliga bibliotekets amanuens Lorenzo Hammarsköld (1785-1827) den första utförliga handskriftsbeskrivningen på svenska. Senare har avgörande insatser gjorts av benediktinpater Beda Dudik (1819-90), professor i allmän historia vid universitetet i Brno och utnämnd till Mährens Landeshistoriograph. Han kom till Sverige i juni 1851 och stannade till september samma år för att ägna sig åt en genomgång av de handskrifter som var av intresse för Mährens historia. Resultatet av sitt arbete publicerade han 1852 i Forschungen in Schweden für Mährens Geschichte. Det är ett grundläggande studium som även omfattar handskrifter från Böhmen och en del tryckta böcker, och Djävulsbibeln undersöks grundligt.

Johannes Belsheim (1829-1909), norsk teolog och bibelforskare, arbetade med Codex Gigas under vintern 1877-78. Han hade tidigare ägnat sig åt en annan berömd KB-handskrift, Codex aureus. Ny illustrerad tidning publicerade i sitt decembernummer 1877 under rubriken ”Det Stockholm som går” ett kort reportage och en bild från det ”kungliga allmänna” bibliotekets läsesal, som då fortfarande fanns på slottet. Tidningen berättade hur bland bibliotekets tjänstemän och forskare ”Framstupa öfver själfva djefvulsbibeln ligger en norsk forskare; han tar upp ofantligt stor plats af det lilla rummet, men ”när sämjan är god” går allting bra, och ingen af dem, som studera mindre korpulenta skrifter, gör anspråk på att vara ”lige beretiget” i afseende på plats”. Man kan fråga sig om det verkligen var den långe och spinkige Belsheim, som tog plats, eller om det inte snarare var hans forskningsobjekt. Elof Tegnér har i sina Minnen och silhouetter : Anteckningar nedskrifna under sommarvistelser vid Arild på 1890-talet kompletterat bilden på följande sätt: ”Men intet - icke ens Djäfvulsbibeln och dess uttolkare – hindrade samtalen i dess omedelbara närhet mellan tjänstemännen och de besökande och emellan dessa inbördes. Det var en slags sällskapslokal, spartanskt enkel i jämförelse med andra klubbar, en litterär hållstuga, om man så vill, snarare än en plats för studier.”
Belsheim lyckades dock trots de svåra arbetsförhållandena att nå fram till intressanta resultat i sin undersökning. Han kunde nämligen konstatera att såväl Johannes uppenbarelse som  Apostlagärningarna förelåg i versioner som var äldre än Vulgatas. Han publicerade båda texterna 1879.

I senare tid har handskriften behandlats ur olika aspekter av forskare som Josef Plaček, Antonín Friedl, Maria Wojciechowska, Carl Nordenfalk, Sten. G. Lindberg, Jaroslav Kolár och Ivan Hlaváček (se bibliografi).