En stockholmsk hedersmedborgare

Axel Henrik Eliasson föddes den 16 februari 1868 i Stockholm, där han sedermera även avled 1932. Under sina blott 64 levnadsår hann Eliasson bli en mycket uppskattad person, framför allt i hemstaden. I tidskriften Idun den 17 februari 1918 påpekas, i samband med hans 50-årsdag, att när en "numera afsomnad daglig hufvudstadstidning" ordnade en omröstning om vilken stockholmare läsarna skulle vilja utse till hedersmedborgare fick Axel Eliasson överlägset flest röster. Tack vare honom hade tusentals barn fått gratis skolmat, vård och möjlighet att fira somrarna på Barnens ö i Stockholms skärgård.

Axel Eliasson härstammade från en judisk släkt som anlände till Sverige i samband med att Gustav III år 1775 gav Aaron Isaac (1730–1816) och hans följe tillåtelse att starta den första judiska församlingen i Sverige. Isaac blev därmed den förste juden att kunna bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen.

Några år senare, 1790, anlände familjen Eliasson till Sverige. Joseph Elias (även kallad Elias Joseph, Elias Eliasson eller Elijjo Malchin) var född omkring 1734 i Malchin i tyska Mecklenburg och levde i Stockholm fram till sin död 1811. Joseph Elias hustru Hendels Sissel (även kallad Hedda Sissel och Hanna Eliasson), född omkring 1751 i Berlin, ankom till Sverige 1793 och dog i Stockholm 1807.

KB avslutar det judiska jubileumsåret genom att här uppmärksamma Axel Eliasson, som har gjort stora avtryck i bibliotekets samlingar – både genom den omfattande vykortsproduktion som till stora delar finns bevarad i KB:s bildsamling och som en framträdande gestalt i den svenska offentligheten, framför allt i Stockholm, vid förra sekelskiftet och 1900-talets första årtionden.

Först två år efter Axel Eliassons födelse, det vill säga år 1870, fick de svenska judarna fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige. Perioden från 1870 fram till 1930 präglades av assimilation och framgång för liberala förändringar i den judiska församlingen. Axel Eliasson var engagerad i judiska traditioner, bland annat var han verksam som en av föreståndarna för Mosaiska församlingen under 18 år. Så här uttryckte sig församlingsmedlemmen Max Hüttner på begravningen:

Han var en blygsam man med stark respekt för andras uppfattning, och hans försynta och koncilianta väsen gjorde hans insats i samarbetet för Mosaiska församlingen betydelsefull.
(Svenska Dagbladet 28 januari 1932)

Vykortsfabrikören

Släkten Eliasson hade drivit affärsrörelser i flera generationer och Axel Eliassons far, klädhandlaren Meyer Joseph (även M.I.) Eliasson (1820–1883) var en välkänd och framstående Stockholmsprofil.

Axel Eliasson var 22 år gammal då han 1890, efter handelsstudier i Stockholm och Berlin, startade företaget Axel Eliassons konstförlag. Till att börja med sysslade förlaget framför allt med pappersvaror, men 1891 lanserades en samling ”brefkort” med vyer från Stockholm och Göteborg. Innan begreppet vykort började användas, kallade man det vid denna tid för ”brefkort med vyer”.

Eliasson fick med sig idén om vykortsutgivning från sina studier i Berlin. Med sitt företag introducerade han vykortet i Sverige. Den nya formen för kommunikation slog inte igenom direkt hos svenskarna, som verkade behöva tid att vänja sig. Därför gjorde företaget ett nytt försök 1895, men fick ordentlig framgång först i samband med lanseringen av tecknade jul- och nyårskort. Mer om varför Eliasson även var pionjär med införandet av julkorten nedan, men först först förtjänar hans insatser för Stockholms barn några fler rader.

Barnens hjälte

Den första Barnens dag-festen i Sverige anordnades 1905, efter en idé från utlandet. Barnens dags förening bildades 1909 men stod utan direktör redan året därpå, då Axel Eliasson övertalades att åta sig uppdraget. För tidskriften Veckojournalen berättar han i ett nummer från 1915 att han först varit tveksam till att ta över och hade bestämt sig för att han skulle tacka nej efter att ha sovit på saken. Men morgonen därpå vaknade han till nyheten i alla tidningar att han var ”mannen, som skulle göra Barnens dag”. Han kunde inte dra sig ur och skriver att hans uppmaning till sig själv var: ”Jag gör så gott jag kan”.

Det visade sig vara mer än gott nog och Eliasson hyllades stort för sina filantropiska insatser. Under hans paroll "för barn, genom barn" bytte Barnens dag karaktär från karnevalsupptåg och böss-skramlande till att erbjuda allmänheten valuta för de pengar den lade ut på de olika Barnens dag-evenemangen, som lockade mängder med folk. Från 1912 förlades Barnens dag varje år till slutet av september månad, då Eliasson hade bättre förutsättningar att ta ledigt från sin affärsverksamhet och kunde arbeta ideellt med förberedelserna till festspelen. Dessa förlades 1912 till den då nyuppförda Stadion, där Stockholmsolympiaden hade gått av stapeln ett par månader tidigare.

På journalfilmer som visar festspelen skymtar Axel Eliasson bland paradorkestrar och dansande barn, scouter som tävlar i cykling, flickor som rullar tunnband och en massa annat – här nedan dyker han upp på Stadion i en film från 1915.

Under Axel Eliassons 20 år som ledare för Barnens dag samlades sammanlagt sex miljoner kronor in till organisationen, och redan intäkterna från Barnens dag 1910 räckte till inköpet av det som skulle bli Barnens ö i Väddö socken i Stockholms norra skärgård. En plats vars stugor och kolonigårdar fortfarande lockar Stockholms barn och ungdomar på sommarkollo över hundra år senare.

Populär som få bland många vänner hör Axel Eliasson till de goda och glada människor, som i den stundom ganska jämmerliga jordedalen skapa små grönskande oaser, där tillvaron kan förefalla värd att lefva

(Idun Årg. 31, nr 7 1918)

Vykortspappan möter tomtens mamma

Det första kommersiella julkortet producerades i England 1843. I Sverige fick genren spridning först på 1880-talet. Jenny Nyström (1854–1946) hade under en resa i Paris inspirerats att ta med vy- och julkortstraditionen till Sverige. Hon presenterade först idén för Albert Bonnier, men han trodde inte på den. Det gjorde däremot Axel Eliasson, som 1894 anlitade Jenny Nyström för att leverera de första handritade originalen till sitt företags julkortsproduktion – något som inte passerade obemärkt i dagspressen:

En samling svenska julkort, som helt säkert komma att tillvinna sig allmänhetens sympati och som också höra till de vackraste som i denna väg sett dagen, har i dagarna utkommit i bokhandeln på Axel Eliassons förlag. Det är illustrationer till en del svenska sagor, på ett mästerligt sätt återgifna i färgtryck med inte mindre än 17 färger efter målningar av Jenny Nyström, i hvilka den flitiga konstnärinnan visar sin talang från bästa sida.
(Svenska Dagbladet 18 december 1894)

Det var vid denna tid som Jenny Nyströms karriär som "tomtens mamma" formades, och hon fortsatte att skapa julkortsmotiv åt Axel Eliassons konstförlag ända fram till sin död 1946. Enligt ett kontrakt från 1911 fick Jenny Nyström 100 kronor per original och i avtalet stod det skrivet att hon skulle leverera 35 nya original varje jul.

Julkort som konstverk

Från 1898 blev det allt vanligare med julkortsmotiv som var signerade av etablerade konstnärer. En av dessa var Isaac Grünewald, som för eftervärlden kanske är mer förknippad med sin judiska identitet än vad Axel Eliasson är. Varje år när julen närmade sig gick Eliasson upp till Stockholms tidningsredaktioner och presenterade årets kollektion av julkort. I dagstidningarna från den tiden förstår man att det var en stor händelse. Här är några exempel på hur det mottogs:

Hela svenska folkets barnensdagsfarbror och jultomte, grosshandlare Eliasson, kom upp till Namn och nytt i går med famnen full av julkort och nyårskort och julbrev. – Ja, nu är det så dags igen, sa’ han, och här har redaktörn en hel hög kort att titta på. Jag trycker inte mindre än 300 olika kort i år. [---] I år har jag flera nya julkortstecknare. En av debutanterna heter Isaac Grünewald, han är ju bekant [---] Han har ritat både mästerkockar och mammor med barn och en julottefärd vid fackelsken, och jag tycker att det är trevliga och flotta saker.

(Dagens Nyheter 12 december 1929)

Farbror Eliasson översvämmade i går i sin välvilja Namn och nytt-redaktörens bord med sina nya jul- och nyårskort. Kollektionen har aldrig varit så omfattande. Den är helt igenom ritad och målad av svenska konstnärer med de två julkortschampionerna Isaac Grünewald och Jenny Nyström i spetsen samt tryckta i Sverge (sic).

(Dagens Nyheter 10 december 1931)

Eliassonska julkorten ha kommit. Det är så dags, ty de har varit efterlängtade. För det vet man ju sedan gammalt att de äro de bästa [...] både i fråga om konstnärlighet och material och reproduktionsteknik står på höjden av vad som kan åstadkommas inom branschen.

(Aftonbladet 14 december 1929)

Stockholm sörjer

Axel Eliasson led av hjärtfel och gick bort den 23 januari 1932. Han begravdes i kapellet på Mosaiska begravningsplatsen den 27 januari med överrabbinen Ehrenpreis som officiant. Begravningen hade både traditionellt judiska och kristna inslag.

Processionen till begravningen beskrivs i tidningen som en statsbegravning och Eliassons död uppmärksammades med flaggor på halv stång på Stockholms alla skolor och på Stadshuset. Hyllningsorden var många, ett av dem stod flickskolekoloniernas representant Fru C. Cederblom för på begravningen: "ett sista innerligt tack för solsken, så rikligt strött av Dig över barnens stig” (Svenska Dagbladet 28 januari 1932).

I samband med hans begravning skriver Nya Dagligt Allehanda:

Sorgestämningen sprider sig till tiotusentals hem, fattiga och mindre bemedlade hem i huvudstaden, vilkas barn, en del ännu små, en del redan män och kvinnor ute i livet, fått hämta vederkvickelse under somrarna på den fagra ön i nordskärgården, sorgestämningen breder sig ut över alla dem, som på ett eller annat sätt varit med om att bidraga till utformandet och utförandet av alla de senaste 21 Barnens dagsfestligheterna i huvudstaden (Nya Dagligt Allehanda 23 januari 1932)

I det tämligen samstämmiga eftermälet beskrivs Axel Eliasson som någon som fanns till för de som hade hamnat på livets skuggsida, och som inte drevs av eget gagn utan av ett varmt hjärta och ideella syften. ”Han tänkte alltid mer på andra än sig själv” skriver Gerda Marcus i ett minnesord i Stockholmstidningen den 24 januari 1932. Hon hävdar även att Eliasson var "avgudad av alla” och att ett av hans mest utmärkande drag var hans anspråkslöshet:

Han hyste en nästan panisk förskräckelse för att på något sätt draga uppmärksamheten till sin egen person. För honom var gärningen, vare sig den var förlagt till Barnens-dagsarbetet, mosaiska församlingen eller Odd Fellow eller familjen, huvudintresset.

(Gerda Marcus i Stockholmstidningen 24 januari 1932)