Från Halmstad till Vasastan

Klara Johanson (1875–1948) föddes och växte upp i Halmstad, där hon blev den första kvinnan som tog studentexamen 1894. Strax därefter började hon studera vid Uppsala universitet, där hon tog en filosofie kandidatexamen 1897. Klara Johanson gjorde ett stort intryck i lärdomsstaden genom sin personlighet och sin framtoning, och hon deltog gärna i spex och andra upptåg.

1899 började Klara Johanson arbeta som redaktionssekreterare och litteraturkritiker i Fredrika Bremer-förbundets tidning Dagny. Ett uppdrag hon hade samtidigt som hon var litteraturkritiker och krönikör i Stockholms Dagblad, där hon stannade till 1912.

Samma år flyttade Johanson ihop med Ellen Kleman, redaktör för Dagny och kvinnan som skulle bli hennes livskamrat, i en lägenhet på Valhallavägen i Stockholm.

Klara Johanson var under flera årtionden aktiv som litteraturkritiker och på 1920-talet kom hon närmast att bli en litterär kändis, då hon erhöll pris från både Samfundet De Nio och Svenska Akademien. Hon skrev och översatte även under pseudonymen Huck Leber.

1937 flyttade Johanson och Ellen Kleman igen, denna gång till en lägenhet på Drottningholmsvägen på Kungsholmen. Där levde de ihop fram till Klemans bortgång 1943. När Johanson efter detta var tvungen att byta bostad, ordnade den ideella föreningen Blomsterfonden en lägenhet åt henne på Rödabergsgatan i Vasastan. Där avled hon 1948.

Klara Johansons papper

För drygt 70 år sedan, 1951, inkom det första arkivmaterialet efter Klara Johanson till KB:s handskriftssamling via "Nämnden för Klara Johansons litterära kvarlåtenskap". Det finns ett tjugotal K.J.- accessioner, de omfattar såväl accessioner som förts till hennes personarkiv (signum HS L2) Länk till annan webbplats. liksom sådana där Klara Johanson förekommer i andras samlingar. Den senaste K.J.-accessionen inkom till KB 2006.

Innehållet i personarkivet, som omfattar ca fyra hyllmeter fördelade på 60 enheter, löper över 120 år: 1845–1965. Samlingen omfattar brev till och från Klara Johanson, brev från Fredrika Bremer till diverse personer, dagböcker, manuskript, anteckningsböcker, excerpter, tryck, fotografier med mera.

Emellertid var delar av accessionen spärrad fram till oktober 1973, 25 år efter K.J:s död. I depositionsliggaren har förste bibliotekarien och dåvarande handskriftschefen Nils Afzelius noterat det spärrade materialet, vilket införts såsom Dep. 148.

På andra håll i handskriftssamlingen finns Klara Johanson representerad i bland annat skulptrisen Sigrid Fridmans brevsamling Länk till annan webbplats. (HS Ep. F 12). I denna finns en omfattande korrespondens mellan K.J. och Fridman, vilka hade en långvarig relation från 1920-talet och framåt. I Handskriftsavdelningens dagbok (1959–1963) finns en notering den 26 januari 1963, som syftar på accessionen:

Dr Nils Afzelius meddelade att han fått besked från advokaten (Dalin?) för Sigrid Fridmans sterbhus, att enligt S.F:s testamente skulle hennes brev, bl.a. från Klara Johanson, överlämnas till KB.

Klara Johanson och Selma Lagerlöf

Här framhåller K.J. den viktiga roll som den nya läseboken spelar för barns inlärning:

I motsats till hvarje annan nutidsdiktare, behöfver hon inte underkasta sig den ringaste språkliga anpassning när hon vänder sig direkt till de små. Hennes ordförråd är så enkelt och så sofradt [sovrat] svenskt, hennes satsbyggnad så konstlöst klar, att väl ingen rad hon offentliggjort formellt öfverskrider en sexårings fattningsgåfva.

K. J. ser Lagerlöfs läsebok som något nydanande på flera plan och avslutar sin recension med att konstatera:

Många nya ordningar kunna framgå ur det undret, att en världsberömd diktare slösat alla sin fantasis och sin konstnärlighets tillgångar på en småbarnsskolbok. K.J.

Med en liten biljett (poststämplad 4 december 1906) tackar Selma Lagerlöf för denna välvilliga anmälan av läseboken:

Tack kära Fröken för Er präktiga anmälan. Den var glad och lättläst och det lyckades Er att just gripa det, som jag själf tror vara bokens styrka.

Det var ett godt handtag för den, som har vågat sig på att skrifva för folkskolan.

Er tillgifna Selma Lagerlöf

Klara Johanson blir mycket glad åt Lagerlöfs tack och svarar henne med ett långt brev ‒ nästan med vändande post:

Tillåt mig att uttala min tacksamma glädje över de första rader jag erhållit av er hand.

Ni har varit mig kär alltsedan den barndomsstund, då ett kapitel ur Gösta Berling, meddeladt av Idun, kollrade bort mig. Jag måtte nämligen redan då ha varit en säkrare kritiker än somliga, som den tiden dömde i bladen.

Ni skulle sett mig den kvällen, då jag i ett sträck studerade igenom Nils Holgerssons resa – då hade Ni fått skåda ett anlete lysande av barnslig förtjusning, ett sådant som alla svenska bytingar framdeles kommer att uppvisa under skolans modersmålstimmar.

Inte nog med att K.J. i sitt brev lyckas ge en känga till de (manliga) kritiker som många år tidigare avfärdat Gösta Berlings saga, hon avslöjar även att hon flera år tidigare stulit Selma Lagerlöfs manuskript ”Bröderna”. Lagerlöf-novellen trycktes i Dagny år 1899 ‒ alltså under samma tid som K.J. var verksam på tidskriften innan hon sökte sig vidare till Stockholms dagblad 1899. I brevet biktar hon sig för Selma Lagerlöf, samtidigt som hon medger att hon inte ångrar sitt tilltag:

Eftersom jag nu tagit mig en någorlunda osökt anledning att skriva till Er, vill jag passa på och bekänna något, som jag dock inte ångrar.

För flera år sedan stal jag manuskriptet till Er berättelse ’Bröderna’, vilket jag alltjämt väl förvarar med undantag av ett blad, som jag ädelmodigt avstod åt min autografsamlande vän Marika Cederström.

Er innerligt tacksamma

Klara Johanson

U. K. och I. S. om K. J.

Klara Johansons samling har genom åren utnyttjats flitigt av forskningen och givit upphov till såväl en biografi Länk till annan webbplats. som en nyutkommen utgåva av hennes dagböcker Länk till annan webbplats.. Den 12 april samtalar Ulrika Knutson, journalist och författare, och Ingrid Svensson, tidigare förste bibliotekarie vid KB, om Klara Johansons dagböcker i föreläsningsserien Berättelser från KB. Välkommen!