Den sista bödeln

Här fortsätter vi vår resa bland gamla löpsedlar från Stockholmstidningen. Idag ska ni få läsa om hemska mordhistorier, dödsstraffet i Sverige och så landets sista bödel.

Vit text på svart bakgrund. Text: Stockholmstidningen

Löpsedlar från Stockholmstidningen

Några av er kanske har läst mitt förra inlägg om löpsedlar från Stockholmstidningen och den historia de berättar. Om inte så får ni gärna gör det, men nu går vi vidare till den här veckans ämne. Som ni kan se på den svarta bilden från Stockholmstidningen ovan så kommer det inrymma en hel del tragik. Nämligen mord och dödsstraff.

Tragedin i Hörja

Vi börjar den här veckans resa bland Stockholmstidningens löpsedlar med ett hemskt dåd som inträffade den 31 mars 1900, även känt som "Giftmorden i Hörja". Folkskollärare Frans Oscar Bergstrand – tillika sekreterare på ortens sparbank – hade förskingrat pengar och var på god väg att avslöjas. Den ohyggliga konsekvensen av detta blev att Bergstrand gav vätecyanid till sju av sina nio barn och sedan själv tog giftet. Folkskolläraren och fyra av barnen dog, allt detta bara för att inte behöva uppleva skammen att avslöjas som en förskingrare. En lika ofattbar tragedi då för 120 år sedan som den är idag.

Gul löpsedel med svart text. Text: Ohyggligt familjedrama

Tragedin i Hörja

Bergstrands sista skakande ord uttalade till hushållerskan som upptäckt de döda barnen ska ha varit: "Var inte rädd! Det är inte farligt. Vi skola endast dö allihopa." Strax därefter dog han själv. De stackars överlevande barnen togs senare omhand av sin moster Ida Lindblad, modern hade avlidit året innan. En skildring av det hemska dådet kan läsas här i Stockholmstidningen från 3 april 1900 Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..

Gul löpsedel Text: Morddramat på MälarenFörstora bilden

Mord på Mälaren

Filip Nordlunds illdåd på Mälaren

Bara en dryg månad senare – den 17 maj 1900 – inträffar nästa tragiska och uppmärksammade dåd. Som ni kan se på löpsedeln från den 18 maj pågår samtidigt Boerkriget, men vi håller oss kvar i Sverige. Närmare bestämt på ångaren "Prins Carl" som påbörjat sin resa från Arboga till Stockholm med kapten Olof Rönngren. Ombord finns 25 personer, en av dem den från fängelset nyligen frigivne Filip Nordlund. Vad ingen annan känner till är att Filip tagit med en kniv och två revolvrar på resan, han vet precis vad de ska användas till. Alla på fartyget ska mördas och för rånbytet tänker Nordlund – i folkmun senare känd som "Mordlund" eller "Svarte-Filip" – köpa en egen båt.

Kaptenen är den förste som faller offer för mördaren, och efter det går Nordlund systematiskt runt för att ta livet av alla andra på fartyget. Hans mordiska plan går dock inte riktigt i lås, flera passagerare och besättningsmän lyckas låsa in sig i relativ säkerhet och så småningom kommer ångaren "Köping" som en räddande ängel. Nordlund tvingas fly i en av livbåtarna med ungefär 800 kronor i byte. På "Prins Carl" lämnar han efter sig fem döda och åtta sårade.

Svartvit teckning på ångaren Prins Carl

Ångaren "Prins Carl". Ur Fäderneslandet 1900-05-19

Flykten varar till nästa dag då han grips av polis på Skogstorps järnvägsstation, fortfarande beväpnad till tänderna. Den 10 december möter Nordlund sitt slut för riksskarprättare Anders Gustaf Dalmans hand eller snarare bila. För den som är nyfiken på vad som skrivits om dådet och missdådaren finns mer material att hitta i libris Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. och skillingtryckskatalogen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Hela historien finns dessutom fritt tillgänglig här i Stockholmstidningen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. från den 18/5 1900.

Gulnat tidningsklipp med bild av en bödelsyxa. Text: Hu! Om jag aldrig förr närmare eftersinnat den lutherska katekesens ord om "öfverheten och svärdet".

Hemma hos bödeln, ur reportaget "Hos mästermannen"

Skarprättaren Dalman

Den 4 juli 1900 har Anders Gustaf Dalman anlänt till Karlskronas länsfängelse och pustar ut i ett besöksrum, han vet vad som måste göras när mörkret börjar falla. Sonen Gustav Albert är med som assistent åt fadern, det är sju år sedan någon sist avrättades i Sverige och över 40 år sedan i Blekinge. Den som 1893 mist huvudet för mordet på två poliser var Per Johan Pettersson, Dalman hade låtit blodet vara kvar på bilan efteråt då han trott att detta skulle bli Sveriges allra sista avrättning.

Detta berättar skarprättaren i en intervju publicerad i Fäderneslandet den 4 februari 1899, ett klipp ur artikeln komplett med illustration av bödelns bila ser ni ovan. För er som är nyfikna på hela artikeln om skarprättaren finns den att läsa i sin helhet här Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. via KB:s digitaliserade dagstidningar.

Gul löpsedel Text: Mordet vid Johanneshus.Förstora bilden

Johannishusmördaren

Theodor Sallrot och Johannishusmordet

Vi håller oss kvar vid året 1899, nämligen den 7 oktober och riktar blicken mot en ung man vid namn Theodor Sallrot. Ynglingen lever över sina tillgångar och vill inte fråga sina föräldrar om pengar, istället kommer han på ett annat sätt. Rån och mord. Kollegan och vännen Ernst Cederberg på järnvägsstationen i Johannishus blir hans måltavla. För mordet har Theodor medfört en sten inlindad i sin näsduk, en pistol och två knivar. Han och kamraten sitter först och dricker tillsammans innan Sallrot tar modet till sig och överfaller sitt tilltänkta offer.

Det blir ett blodigt dåd, den svårt skadade Ernst försöker fly men mördaren kommer ikapp och avslutar det han påbörjat. 330 kronor blir bytet ur kassaskåpet, en stor missräkning för den skuldsatte Sallrot. Han försöker misstänkliggöra en påhittad person men vecklar in sig i krångliga förklaringar, grips till slut och erkänner. Den första domen på livstids straffarbete överklagas av kronolänsman Halldin och omvandlas i hovrätten till dödsstraff.

Gulnat tidningsklipp. Text: Sallrot dömd att mista lifvet.

Domen omvandlas för Sallrot. Ur Västerviks Veckoblad 1899-12-30

Den gråtande bödeln

Nu är vi tillbaka i Kalmar länsfängelse – även känt som "Vita briggen" – år 1900 där Dalman och hans son i skydd av mörkret gör allt i ordning för morgonens avrättning, detta för att fångarna med fönster ut mot gården inte ska kunna se vad som händer. Dessutom är det hett och lättare att arbeta i mörkrets svalka. Sallrot är omtyckt på fängelset och verkar bittert ha ångrat sitt brott, men det hjälper inte och i soluppgången den 5 juli möter han sitt slut. Fast som ni kan se i tidningsklippet nedan är inte ens bödeln oberörd av 21-åringens öde utan brister i gråt. Mot reglerna tillåter sedan fängelsedirektören Ulrik Leander att mördarens föräldrar får begrava hans kropp hemma i Fjälkinge.

Gulnat tidningsklipp Text: Sallroths afrättning. Sista natten.

En rörd bödel. Ur Stockholmstidningen 1900-07-07

Fängelsedirektörens samvete

Det beslutet kommer att figurera i tidningarna och även generera kritik från justitiekanslern, men vid det här laget är fängelsedirektör Leander motståndare till dödsstraffet och ångrar inte sitt beslut. I hans memoarer En fängelsedirektörs minnen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. kan man läsa om tiden i fängelset och vänskapen med Sallrot, klicka på länken ovan för att ta del av boken digitalt. Leander kände för övrigt väl till även mördaren Filip Nordlund och Yngsjömörderskans son Per Nilsson efter att ha arbetat som lärare på Långholmen under flera års tid. Händelser och personer vävs samman detta nådens år 1900. Ytterligare ett exempel på det är att Sallrot som tioåring sett den dödsdömda Yngsjömörderskan Anna Månsdotter genom Fjälkinge häradshäktes gallerfönster. Kvinnan vars liv avslutades av samma bödel som han själv skulle få möta tio år senare.

År 1900 – dödsstraffets återkomst

Ytterligare två avrättningar äger rum detta år, i augusti möter Lars Nilsson – även känd som Löderupsmördaren – sitt öde och som ni redan vet mister Nordlund livet i december. Om Frans Oscar Bergstrand överlevt det gift han tagit är det inte osannolikt att han också avrättats under året. En händelserik tid för skarprättaren som trodde sig ha pensionerats från sin syssla redan sju år tidigare. För det här var i en tid då många ansåg att dödsstraffet var historia, kungen Oscar II hade regelmässigt benådat alla dödsdömda sedan 1893.

Det utdöende dödsstraffet

På 1700-talet började synen på straff att ändras mycket tack vare den banbrytande italienaren Cesare Beccaria som med sin Om brott och straff Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. fick stort inflytande. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat boken, klicka på länken ovan för att läsa. Han och andra upplysningsfilosofer motsatte sig tortyr och dödsstraff vilket så småningom skulle ge resultat. Användandet av dödstraffet minskade i många länder, så även i Sverige. Redan 1865 lägger statsminister Louis de Geer fram ett förslag om avskaffande av dödsstraffet men får inte igenom det. Med åren växer motståndet alltmer och utdelas i färre och färre av fallen. Trots den plötsliga återkomsten år 1900 är dödsstraffet på utdöende och ska bara utdelas en gång till i Sverige.

I KB:s samlingar finns det ett flertal broschyrer – många digitaliserade och möjliga att ladda ner – både för och emot dödsstraffet. Några exempel från 1800- och 1900-talet är Kainsmärket, eller dödsstraffet belyst af den h. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. skrift Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., Om dödsstraff och fångvård Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. och Bör Gyllenpalms brott försonas med dödsstraff? : eller är en revision av religions- och rättslärorna av behovet påkallad?  Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.Fler digitaliserade broschyrer om dödsstraffet finns i litteraturlistan längst ner på sidan.

Dalmans sista uppgift

Nu har vi flyttat fram tio år i tiden och återser vår gamla bekant riksskarprättare Dalman. På löpsedeln ni ser här har han precis gjort sin allra sista insats som bödel, denna gång med ett helt nytt avrättningsinstrument som väl mest är känt från revolutionens Frankrike. Giljotinen – uppkallad efter läkaren Joseph Guillotin – kom bara att användas en gång i vårt land. Alfred Ander dömdes till döden efter att ha slagit ihjäl kassörskan Viktoria Hellsten under ett rån den 5 januari 1910, han skulle aldrig erkänna dådet men övertygande bevisning fick honom fälld. Bland annat hittade man hans koffert på hotell Temperance innehållande delar av rånbytet, Anders personbevis samt ett foto av honom själv. Den 23 november klockan 8 avrättades Ander och fick då den tvivelaktiga äran att vara den sist avrättade i Sverige.

Löpsedel i vitt, rött och svart. Text: Anders afrättning

Sveriges sista avrättning

Bödelns och straffets död

1920 dör Dalman i sviterna efter en olycka två år tidigare som gjort honom allt svagare, under sina 25 år som bödel avrättade han sex personer men försörjde sig mestadels som vicevärd. Hans son lät 1934 ge ut biografin Sveriges siste skarprättare A.G. Dalman över sin far som finns att läsa på KB. Den 30 juni 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid formellt under regeringen von Sydow – ett beslut som förre fängelsedirektören Ulrik Leander var med om att rösta igenom i riksdagens andra kammare – och 1973 avskaffades det även i krigstid. Dödsstraffets epok var över, både bödel och straff hädangångna nästan samtidigt.