Du är här: Biblioteket
Gå till:
Samverkan och utveckling
fullskärmsbild

Barn­för­bjud­na barn­böc­ker

En barnbok. Tänker du då på harmoni, glada äventyr och picknickar? Glöm allt sånt i det här inlägget. Vi pratar våld och grymheter. Välkommen till de mer barnförbjudna barnböckerna i KB:s samlingar.

Ung kvinna med lysande dödskalle i handen, i mörk skog framför ett hus som står på kycklingfötter.

Vi gör ett försök att kasta lite ljus över några av KB:s barnböcker

Kungliga biblioteket har som bekant en stor samling böcker i sina magasin, flera miljoner till och med. Nästan allt som trycks i Sverige kommer hit, såväl böcker för vuxna som för barn. Här ska vi fokusera på böcker som getts ut för barn, närmare bestämt de mer barnförbjudna sådana. Det som förr ansågs vara passande för barnen kanske ter sig något mindre så idag. Vi går tillbaka i tiden.

Sex rövare i färgglada kläder och kroksablar i händerna hinner upp Kassim utanför grottan.

Stackars Kassim valde fel dag för att besöka grottan

Tusen och en natt

Den här sagosamlingen är en klassiker som till stor del härstammar från Indien, och sedan fann sin väg via Bagdad till Kairo. Den fick sin nutida utformning under senmedeltiden, och mellan åren 1704 och 1717 översatte Antoine Galland verket till franska. På svenska kom en version för barn 1828. Det ocensurerade originalet är givetvis värst med mord och sexskildringar, men även en upplaga från 1872 inriktad specifikt till ungdomar har många grymma detaljer.

Ali Baba och de 40 rövarna

Vi kan börja med "Ali Baba och de 40 rövarna". Ni känner säkert till sagan, Ali Baba hittar rövarnas grotta och tar sig in med hjälp av de magiska orden “Sesam öppna dig”. Så långt är allt väl. Tyvärr får hans bror Kassim också reda på hemligheten, går dit men ertappas och mördas av rövarna som styckar liket och hänger upp det i grottan. Redan där ganska magstarkt men sagan är inte slut än. Nej, rövarna ska hämnas och gömmer sig i oljetunnor för att kunna överrumpla Ali Baba under natten. Den listiga tjänsteflickan Morgane upptäcker dem dock och dräper nästan hela rövarbandet med kokande olja. Rövarhövdingen möter sitt slut med tjänaren Abdallahs dolk i hjärtat, efteråt lever Ali Baba och de två tjänarna som en lycklig familj.

Tre män i turbaner firar ner Sinbad genom ett hål i berget. Fem andra män ser på.

Sinbad sänks ner i Dödsberget

Sinbad sjöfararen

I en annan saga begravs den otursförföljde Sinbad levande med sin döda fru i en stor gravkammare – passande nog placerad i Dödsberget – full av liken från naturligt avlidna och deras äkta hälfter. De senare inte lika naturligt avlidna, seden i landet är nämligen att den överlevande maken eller makan följer sin äkta hälft i graven. Något hårt kan tyckas. Vissa likheter ska finnas med berättelsen om Aristomenes som kastas ner i Ceadas grottor av spartanerna. Sinbad har tur och hittar en väg ut tack vare ett djur som han följer efter. I originalet slår han dessutom ihjäl flera levande som också sänkts ner i gravkammaren, detta för att stjäla deras vatten och bröd. Den delen utelämnas dock i barnbearbetningen från 1872, och det är nog lika bra.

En enögd jätte med turban grillar kaptenen på ett spett över elden. Fem människor i turban vädjar förtvivlat till jätten.

Sinbad på jättarnas ö

Sinbads irrfärder är många och ständigt lider han någon form av skeppsbrott. Under sin tredje resa kastas han och besättningen överbord av vildsinta dvärgar och tvingas simma i land på jättarnas ö. Ja de är tydligen grannar med varandra. Här begår de skeppsbrutna ett misstag. Ett stort. De stjäl mat från en jätte som sedan tämligen enkelt fångar dem efter att ha utropat “Jag luktar menniskokött!”. Ganska olycksbådande. Än värre blir det när jätten börjar äta upp kaptenen. Så här går det till:

“Han tog dervid ett stekspett, som stod i vrån och var så stort som en vagnsstång, samt spetsade derpå den arme kaptenen, liksom en liten lärka. Skrik och klagorop gagnade till intet. Då upptände menniskoätaren en stor eld, tog spettet, stekte den hederlige kaptenen efter alla konstens reglor och slog flitigt smör öfver honom, tills han blef alldeles brun och blank som en nystekt gås. Sedan tog han honom från elden, lät honom stå och svalna en liten stund och slukade honom sedan med hull och hår; han lemnade inte qvar en enda benknota, och vi sågo på hans belåtna min, att steken smakat honom riktigt delikat.”

“Han tog dervid ett stekspett, som stod i vrån och var så stort som en vagnsstång, samt spetsade derpå den arme kaptenen, liksom en liten lärka."

Precis som Odysseus spetsar dock Sinbad och de andra jättens enda öga när han sover och kan fly från ön. Oturligt nog dör dock de flesta besättningsmännen i flykten, jättens vänner kastar nämligen stenar på dem. Men Sinbad överlever och hamnar så småningom i nya äventyr och bekymmer. Där lämnar vi tusen och en natt för att gå vidare till nästa sagosamling.

Bröderna Grimms sagor

Från Tyskland hämtar vi nu ett bidrag till avdelningen “barnlitteratur som är ganska läskig”. Samlingen som rymmer dessa nedtecknade sagor är inte fullt så gammal som Tusen och en natt, men nog så grym den också. Bröderna Grimm lät samla in folksagor som man sedan tryckte i böcker. De allra äldsta versionerna som kom ut 1812 hade gott om sex och våld, de var dock nedtyngda av en tämligen stor notapparat och flera olika versioner av samma saga. Succén kom först när berättelserna polerats en aning och blivit mer anpassade för barn. De var nämligen inte alls avsedda för den målgruppen ursprungligen, det är mer idag som man ser på sagorna som barnberättelser. Sagor var ofta något för de vuxna eller en sak som man engagerade hela familjen i.

Man med randig toppluva flyr nerför en trappa där många avhuggna huvuden ligger. Högst upp står djävulen och skrattar.

Faddern visar sig vara av ett mer ondskefullt slag

En man svingar sitt svärd i en stor sal, alla andras huvuden blir då avhuggna.

Kungen har hittat ett mycket användbart svärd

I den version från 1895 som jag hämtat bokillustrationerna ifrån har sagorna tvättats rena från det sexuella, men våldet kvarstår. Bland annat får Askungens styvsystrar sina ögon utpickade av duvor, och Snövits elaka styvmor tvingas dansa i glödheta järnskor tills hon dör som straff för sina onda dåd. I en annan rikt illustrerad saga – som ni kan se tidigare i inlägget – möter huvudpersonen sin fadder i ett hus med avhuggna huvuden och inser att det är djävulen. Skulle inte detta vara nog så finns en berättelse där huvudpersonen får ett magiskt svärd, ett svärd som gör att han kan hugga huvudet av alla i ett rum. Rätt praktiskt.

Mörk skog där sex barn står under ett dött träd där en sjunde klättrat upp för att spana på omgivningarna.

Tumme-liten och hans bröder i skogen

Charles Perrault

Går vi tillbaka i tiden på nytt så var Charles Perrault tidigare ute än bröderna Grimm, de tog till och med en del av hans sagor till sin egen samling utan att ange källa. Perraults sagobok "Gåsmors sagor" – inspirerad av muntligt traderade sagor – kom ut redan 1697. Officiellt var boken utgiven av hans son Pierre, att ge ut sagoböcker passade sig nämligen inte för en ledamot av Franska akademien.

Flera kända sagor förekommer i boken, bland annat "Rödluvan och vargen" (ursprungligen "Den lilla rödhättan"), "Törnrosa" ("Prinsessan i den sovande skogen") och "Tumme-liten". I "Den lilla rödhättan" äter vargen upp mormodern och barnet, sedan slutar sagan där. Översättaren Julius Humble tog sig rätten att ändra slutet till ett mer lyckligt och barnvänligt i sin version från 1873, boken finns digitaliserad. Illustrationerna har jag tagit från Humbles volym.

Sagan "Tumme-liten" i samma bok är en osedvanligt blodig och inte särskilt barnvänlig historia, där jätten luras att skära halsen av sina egna sovande barn som ni kan se nedan. I rättvisans namn ska sägas att jätten skulle dödat och ätit upp Tumme-liten och hans bröder om han inte blivit lurad. Men ändå.

Jätte med kniv i handen och mord i blicken som står böjd över en säng med fem sovande jätteflickor. Kycklingben på täcket.

En ondskefull men närsynt jätte

Sagor brukar trots allt ha en formel av att allt ser illa ut men ändå ordnar upp sig till slut. En trygghet för barnet som vet att allting ändå kommer bli bra, trots allt hemskt som händer på vägen till det lyckliga slutet. Psykoanalytikern Bruno Bettelheim ansåg att man inte skulle undvika berättelser med mörka och onda inslag, de gav enligt honom barnen möjlighet att bearbeta livets svårigheter. De böcker vi nu ska titta på har inte den tryggheten. Här går inte alls saker bra. Nej, lyckliga slut är inte dessa böckers styrka.

Heinrich Hoffmann

Hoffmann var en tysk läkare som föddes 1809 och räknas som en av pionjärerna inom bilderbokens historia. Det sägs att han 1844 försökte hitta en bilderbok till sin son, misslyckades och bestämde sig för att göra en själv. Sagt och gjort, 1845 kom boken ut, så småningom med titeln “Der Struwwelpeter”. På svenska utgiven 1849 under titeln “Julbocken eller Den svenske Drummelpelle”, senare som “Pelle Snusk”. I boken finns olika sedelärande berättelser där barn som felat straffas hårt av ödet. Elaka Lisa och Stygge Erik blir här träffade av blixten och dör i en upplaga från 1901. Berättelsen ingår inte i Hoffmanns original utan är ett senare tillägg.

Pojke och flicka retar äldre och blir slagna av blixten. Sista bilden visar deras gravar.

Elaka barn får sina straff

Pojke får sina tummar avklippta av en lång skräddares sax

Skräddaren syr inte bara kläder

Originalet från 1849 som finns digitaliserad och läsbar via Libris, är strået vassare än senare versioner. Stackars Emma leker med elddonet och brinner upp, tumslickaren Conrad får sina tummar avklippta av skräddaren som uppenbarligen inte bara syr kläder, Kaspar som vägrar äta sin soppa svälter helt sonika ihjäl och Robert som ger sig ut i ruskvädret med sitt paraply sveps bort av vindarna för att aldrig mer ses till igen. På svenska finns boken i många olika upplagor och med varierande titelnamn.

Flicka i röd klänning brinner upp till två katters förtvivlan. De gråter sedan över hennes aska.

Stackars Emma och katterna

I början av 1900-talet när barnpsykologin växte fram riktades kritik mot boken, den ansågs kunna framkalla ångest hos barnen. Så vitt jag kan se mildras också innehållet vid ungefär den tiden.

Wilhelm Busch

Vi stannar kvar i Tyskland och går vidare till Wilhelm Busch. Busch som föddes 1832 var en tysk tecknare och författare, det verk han blivit mest känd för är “Max och Moritz” utkommen 1865. Boken har varit omåttligt populär och ska ha sålt i minst 30 miljoner exemplar världen över. På svenska kom den ut först 1902 och i litteraturlistan finns en länk till digitaliserat exemplar.

Mjölnare i vitt vräker ner två pojkar i sin kvarn, en bonde klädd i blått står bredvid och ser nöjd ut. På sista bilden kommer pojkarna ut som säd.

Slutet för Max och Moritz

Max och Moritz är två mer än lovligt busiga pojkar, de inleder boken med att strypa stackars fru Billes hönor, äter upp dem och låter en oskyldig hund få skulden för dådet. Mäster Bock blir sedan nästan dränkt, de försöker spränga magister Lämpel i bitar och fyller onkel Fritz säng med ollonborrar. Nu börjar saker gå snett för ligisterna, de gör ett misslyckat försök att stjäla konditorns sockerkringlor men ramlar själva ner i degen. Vad gör då konditorn när han upptäcker detta? Jo han bestämmer sig för att baka dem till sockerkaka i ugnen, ett något strängt straff kan tyckas. Mot alla odds överlever pojkarna, äter sig ut ur sockerkakan och är redo för nya illdåd.

Nu bråkar de med bonden, vilket är ett stort misstag. Han slänger helt sonika ner dem i säckar, åker till mjölnaren och maler ner dem i dennes kvarn. De nermalda pojkarna äts upp av gäss på sista sidan. Återigen kan man undra över om straffet stod i proportion till brottet.

De till säd nedmalda pojkarna Max och Moritz äts upp av två vita gäss. Säden bildar pojkarnas konturer.

Gässen avslutar jobbet

Men visst, för att vara ärlig så är både Hoffmanns och Buschs böcker egentligen drifter med moraliserande uppfostringsböcker. Underhållande sådana också, fulla av humor och överdrifter. Så när Max och Moritz slutade så grymt är det kanske passande att även blogginlägget närmar sig slutet. Inte alls lika grymt men likafullt ett slut. För den som är nyfiken på att läsa mer grymheter finns som sagt flera av de nämnda verken digitaliserade och lätt tillgängliga för alla. Läs, förfasas och njut.

TAGGAR