Svenska folk-wisor från forntiden

Sida ur Svenska folk-wisor. Foto: Jonas Hållstrand Martinsson

År 1814 utgavs den allra första svenska folkvisesamlingen, Svenska folk-wisor från forntiden, redigerad av Arvid August Afzelius och försedd med ett förord av Erik Gustaf Geijer.

Samlingen har sedan den kom ut haft en enorm betydelse för tonsättare, såväl svenska som utländska (till exempel Franz Berwald och Felix Mendelssohn-Bartholdy), musiker, pedagoger och forskare.

Originalmanuskripten med brev och papper rörande Svenska folkvisor och dess utgivning, brev från Erik Gustaf Geijer och Johann Christian Friedrich Haeffner till Arvid August Afzelius, melodiuppteckningar, textredaktion med mera finns i Kungl. bibliotekets handskriftssamling (signum Vs. 126 och Vs. 126 a).

Noter ur Svenska folk-wisor.

Noter ur Svenska folk-wisor. Foto: Jonas Hållstrand Martinsson.

Svensk samling inspirerade

För att belysa utgåvans tillkomst och inflytande arrangerade Svenskt visarkiv och Samfundet för visforskning i samarbete med Kungl. Gustav Adolfs Akademien ett seminarium med bidrag från svenska, danska, finländska och norska forskare. Den svenska samlingen gav nämligen inspiration till insamling och utgivning av liknande samlingar i de övriga nordiska länderna.

Talarna vid seminariet ingår i Nordiska nätverket för folkmusikforskning och folkmusikdokumentation. Bland dessa talare fanns bland andra Märta Ramsten, docent, f.d. chef för Svenskt visarkiv, Margareta Jersild, f.d. 1:e arkivarie, också hon från Svenskt visarkiv, Jens Henrik Koudal, seniorforskare vid Dansk folkemindessamling, Ann-Mari Häggman, tidigare professor vid Finlands svenska folkmusikinstitut i Vasa, samt Astrid Ressem, musikansvarig vid Norsk visearkiv.

"Sorgen är tung", text med noter ur Svenska folk-wisor. Foto: Jonas Hållstrand Martinsson.

"Sorgen är tung", text ur Svenska folk-wisor med notanvisningen "Målligt fort". Foto: Jonas Hållstrand Martinsson.

Nationell identitet och "nordiskt svårmod"

Tanken på att samla in svenska folkvisor hade sin upprinnelse i behovet av att enas kring en gemensam nationell identitet. Kring sekelskiftet 1800 ansågs att melodi, språk och natur återspeglades i karaktärsdragen hos ett lands befolkning. Kulturbärarna för dessa "folkets rötter" stod att finna hos allmogen, och det var där man kunde finna den nationella musikens ursprung. Företrädare för tankarna fanns i den tyska nationalromantiken och i Götiska förbundet, där både Geijer och Afzelius var aktiva. Förebilden för dessa herrars arbete var också Percys och Jamesons utgåva av engelska ballader. Man talade om "nationalmusik" och länders speciella särart men också om att det fanns en stor likhet mellan de nordiska länderna med ett speciellt "nordiskt svårmod" i melodierna, (ett begrepp som levt kvar länge), liksom om en speciell nordisk skala, som bland annat saknar dur-molltonalitet. Senare använde sig ett antal kompositörer (som Gade, Schumann och Stravinskij) av dessa stilistiska grepp för att skapa en "nordisk känsla" i sina konstmusikaliska kompositioner.

Text och noter till Staffan stalledräng, ur Svenska folk-wisor. Foto: Jonas Hållstrand Martinsson.

Text och noter till Staffan stalledräng (Staffansvisan), ur Svenska folk-wisor. Foto: Jonas Hållstrand Martinsson.

Arvid August Afzelius upptecknade visorna, Johann Christian Friedrich Haeffner arrangerade dem och Erik Gustaf Geijer stöttade sina kolleger och bidrog med förordet till utgåvan.

Samlingen uppmärksammades genast både inom Sverige och utomlands och kom att utges tre gånger. Ett stort antal av visorna i utgåvan ingår i Sveriges medeltida ballader.

Den handskrivna texten "Liten Karin" (detalj) ur Svenska folk-wisor. Foto: Jonas Hållstrand Martinsson.

Snabb spridning

Många av visorna fick snabbt allmän spridning och blev kända kort efter det att samlingen utkom. Redan på 1830-talet ingick flera av de visor vi fortfarande sjunger, som Staffansvisan och Liten Karin, i olika sångböcker som trycktes för att användas i hem och skolor.

Handskriven titel, anteckning och text till "Liten Karin", ur Svenska folk-wisor". Foto: Jonas Hållstrand Martinsson.

Mellan titel och text till Liten Karin finns en anteckning nedskriven: "Sjunges nästan i alla landsorter, och sällan får man höra den på två ställen lika. – Äfven melodien är på olika ställen olika. Den här anförda är upptecknad i Westergötland, och den utförligare förändringen tillika med melodien från Upland." Foto: Jonas Hållstrand Martinsson.

Det var en mycket lärorik, spännande och inspirerande dag i Uppsala och jag är glad över att jag hade förmånen att närvara vid seminariet – och stolt över att arbeta på Kungl. bibliotekets handskriftssamling, där originalmanuskripten till allt detta material finns.

Christina Koch

Musikbibliotekarie

Senast uppdaterad: 2014-11-26
Innehållsansvar: Christina Koch, e-post: fornamn.efternamn@kb.se

Sveriges nationalbibliotek