Syndabekännelse

Som synd betecknas inte bara något moraliskt orätt utan främst ett brott mot Guds vilja, som innebär en förlust av gemenskapen med Gud. Det finns ett stort antal verksynder. Katolicism skiljer mellan en huvudsynd och en venialsynd. Huvudsynd är en avsiktlig och medveten synd mot Gud och medför förlusten av nåden men kan försonas genom bikten, venialsynd däremot behöver inte biktas.

Påven Gregorius den store (ca 540-604), som utövade ett starkt inflytande på medeltidens synduppfattning, räknade sju huvudsynder till de mest farliga. De ger nämligen upphov till andra synder och laster. Till huvudsynderna räknas högmod (lat. inanis gloria), avund (lat. invidia), vrede (lat. ira), bedrövelse (lat. tristitia), girighet (lat. avaritia), frosseri (lat. ventris ingluvies) och (sexuell) vällust (lat. luxuria). De sju huvudsynderna är ibland utökade med leda, (lat. acedia).

Utformning av formen för syndabekännelse har inom den katolska liturgin inspirerats av den judiska gudstjänsten. Det finns ingen helt färdig mall för hur en syndabekännelse ska se ut, utan den kan ha varierande längd och struktur. Vissa fasta element återkommer alltid i en syndabekännelse, såsom bekännelse inför Gud (helgon och kyrkan), uppräkning av synder begångna i handling, tal och tanke samt önskan om förlåtelse.

Många av de bevarade medeltida bekännelserna innehåller varken de synder som nämns i Nya Testamentet, t.ex. i Matteusevangeliet (Mt 15,19) och i Paulusbreven (Rm 1,29-31, Gal 5,19-26.) eller de brott som kan begås mot dekalogens tio budord. 

Särskilt under den tidiga medeltiden kunde syndalistorna vara mycket långa - riktiga syndakataloger, en blandning av diverse laster med stora och små synder. Innehållsmässigt gick de tillbaka på de uppräkningar som fanns i kyrkofädernas skrifter eller som omfattades av de tidiga kyrkomötenas bestämmelser. Genom syndernas stora antal skulle människans svaghet betonas. På det sättet skapade man rädsla för att begå ogärningar. Genom bikten erkände man människans litenhet och fick hopp om nåd. Någon enhetligt straffsystem för de begångna synderna hade inte funnits.

Codex Gigas syndabekännelse är fem sidor lång (fol. 286v-288v). Den finns strax före bilduppslaget med den himmelska Jerusalem och djävulen och är skriven med stora bokstäver på brunfärgad bakgrund. Av innehållet framgår att det är en kyrkans man som bekänner sina synder, begångna i handling, tal och tanke. Efter de inledande fraserna riktade till Gud, Jesus, änglarna, patriarkerna, profeterna, apostlarna och hela helgonskaran kommer en lång uppräkning av de brott syndaren begått mot det prästerliga uppdraget, mot sexuell och kroppslig återhållsamhet samt därtill en uppradning av alla huvudsynder med sina många utlöpare som han också hänfallit åt. Bekännelsen avslutas med bön om förlåtelse och nåd. Bland många helgon som åberopas finns också den helige Adalbert och Václav – båda Böhmens skyddspatroner.