Biografier

Adalbert (Vojtěch) av Prag (d. 997), helgon, ”preussarnas apostel”, 982 biskop i Prag; tillbringade mycket tid i Rom missnöjd med de kyrkliga förhållandena i Prag; led martyrdöden vid ett försök att kristna de baltiska preussarna; begravdes först i Gniezno (Polen), men hans kvarlevor överfördes till Prag 1039. Kulten av honom var mycket stark i Böhmen, Polen, Ungern, Tyskland och Kiev; firad den 23 april.

Albrekt VII, ärkehertig av Österrike (1559-1612), son till kejsar Maximilian II; ståthållare i Nederländerna 1596, där han fick utkämpa strider mot de med upproriska nederländska provinserna och Frankrike.

Alfanus (1015-1085) ärkebiskop i Salerno, helgon. Alfanus var benediktinermunk i klostret Monte Cassino då han 1058 blev vald till ärkebiskop i Salerno. Han stödde aktivt medicinundervisning i Salerno och översatte själv några medicinska skrifter från grekiska.

Alkuin (omkr. 735-804), anglosachsisk kyrkoman och vetenskapsman; från 796 abbot i Toursklostret; samarbetade med Karl den store och på hans uppdrag reviderade han den latinska bibeln.

Augustinus, Aurelius (354-430), latinsk kyrkofader, biskop i Hippo Regius i Nordafrika, helgon, fornkyrkans mest betydande teolog. Hans lära om arvsynden och människans förutbestämmelse vållade långa kontroverser inom kyrkan; författare till Om gudsstaten (De civitate dei), där mänsklighetens historia framställs såsom en strid mellan guds- och djävulens stat.

Avicenna, eg. Ibn Sina (ca 980-1037), persiskspråkig filosof och läkare; författare till Canon medicinæ, som var en sammanställning av dåtidens medicinska vetande. Avicenna hade ett stort inflytande på västerländsk medicin och västerländskt tänkande.

Bavor från Nečtin, nittonde abbot i det äldsta böhmiska munkklostret Břevnov (1289-1333); han var den som utövade sitt ämbete längst; spelade en viktig roll i det politiska och kulturella livet i den böhmiska staten; på initiativet av Gregor (tj. Řehoř), biskop av Prag återköpte han 1295 Codex Gigas från klostret i Sedlec, där den var pantsatt.

Belsheim, Johannes (1829-1909), norsk präst, vetenskapsman, bibelforskare; utgav 1878 en utgåva av Codex aureus, en latinsk evangeliehandskrift från mitten av 700-talet som förvaras på KB och 1879 Apostlagärningar och Uppenbarelseboken ur Codex Gigas.

Braulio av Saragossa (ca 590-651), biskop i Saragossa, helgon; hör till de mest betydelsefulla och inflytelserika gestalterna i det västgotiska Spanien; elev och nära vän till Isidorus av Sevilla, som dedicerade Etymologiae till honom. Braulio fick slutredigera verket; författare till hagiografiska arbeten; hans brevsamling upptäcktes så sent som på 1700-talet.

Břetislav I, böhmisk hertig från 1034-1055, annekterade Mähren, organiserade ett fälttåg mot Gniezno i Polen, varifrån han förde St. Adalberts kvarlevor till Prag. Genom att bli vasall till den tysk-romerske kungen Henrik III konsoliderade den tjeckiska staten.

Cassiodorus (ca 485-ca 583), romersk ämbetsman och skriftställare; grundade 555 klostret Vivarium i södra Italien, som snabbt blev ett viktigt bildningscentrum med dåtidens största bibliotek. Författare till bl.a. Institutiones (Anvisningar) som skulle förberedda munkarna för studier i teologi och annan vetenskap och där han manade dem till bokliga studier och avskrivarverksamhet. 

Celse, Magnus von (1709-84), rikshistoriograf och kansliråd; tjänstgjorde i KB från 1729, amanuens 1740, chef 1750; författare till en avhandling om bibliotekets historia Bibliothecæ Regiae Stockholmensis historia brevis et succincta, 1751.

Desiderius (1027-1087), abbot i benediktinerklostret Monte Cassino från 1058, som upplevde en blomstringsperiod under hans tid; påve Viktor III 1086, efter att först ha avböjt.

Divisius (Diviš) I, abbot i klostret i Břevnov (1360-66), skrev möjligen in det glagolitiska abecedarium i Codex Gigas.

Dobrovský, Josef (1753-1829), “slavistikens fader”, den tjeckiska filologins grundare; talrika skrifter i tjeckisk och slavisk språkvetenskap; besökte Sverige 1792 för att spåra upp handskrifter bortförda från Prag 1648.

Damasus I (ca 305-384), påve från 366, helgon. Under hans ämbetstid övergick den romerska kyrkan slutgiltigt från grekiska till latin som gudstjänstspråk.

Dudik, Beda Franz (1819-90), benediktinermunk, mährisk historiograf; bedrev vidsträckta historiska forskningar bl.a. i Sverige; utgav 1852 Forschungen in Schweden für Mährens Geschichte, där han beskriver Codex Gigas och 1879 Schweden in Böhmen und Mähren 1640-1650.

Elers, Johan (1730-1813), skald, författare och topograf. 1751 amanuens i Kungliga biblioteket; författare till Glada qväden och det historisk-topografiska verket Stockholm.

Eusebius av Cesarea (ca 260-ca. 339), biskop, historiker, författare till den kristna kyrkans historia; införde ett speciellt system för att kunna jämföra samma episoder i Jesu liv beskrivna i de fyra evangelierna, s.k. kanontavlor.

Felix de Linda (-1593) ärkedjäkne 1580-87, prost i Vyšehrad och Boleslavec.

Ferdinand I (1503-64), kung av Böhmen och Ungern från 1526, tysk-romersk kejsare från 1556; grundare av Habsburgarnas österrikiska linje och den österrikiska monarkin; stark motståndare till protestantismen.

Fredrik I Barbarossa (ca 1123-1190), tysk-romersk kejsare från 1152, skapade fred i det oroliga Tyskland men hans vägran att erkänna påven Alexander III och tillsättning av motpåve, Viktor IV ledde till en långvarig konflikt som berörde hela Västerlandet; företog flera krigståg mot Italien; omkom under tredje korståget. 

Fredrik III av Pfalz, den fromme, (1515-1576), kurfurste av Pfalz-Simmern 1559-1576; införde kalvinismen i sitt kurfurstendöme.

Freher, Marquard (1565-1614), tysk historieskrivare, professor i juridik i Heidelberg, utgivare av källor för Tysklands och Tjeckiens historia, bl.a. Kosmas krönika.

Galenos, Klaudios (ca 130-ca 200), grekisk läkare och filosof, författare till en rad skrifter i synnerhet inom anatomi. Galenos var verksam först i Alexandria, senare i Rom; hans främsta auktoritet var Hippokrates, men han blev också starkt påverkad av den alexandrinska medicinen; har utövat ett mycket stort inflyttande på arabisk och europeisk läkekonst; hans verk finns i talrika översättningar till syriska, arabiska och latin.

Giotto (1266 el. 1267-1337), italiensk (florentinsk) målare och arkitekt, vars konst utgör övergång mellan gotiken och renässansen.

Gregorius I, Gregorius den store (ca 540-604), påve från 590, kyrkolärare, helgon, en av den romersk-katolska kyrkans främsta gestalter, skicklig diplomat och organisatör, framstående teolog; främjade munkväsendet och missionen, förnyade liturgin..

Gregorius (tj. Řehoř) från Valdek, tjugosjätte biskop i Prag (1296-1301); enligt en anteckning i Codex Gigas återköptes på hans initiativ handskriften till benediktinordern från cistercienserna i Sedlec 1295. Detta år överensstämmer dock inte med det året Gregorius blev vald till biskop (1296).

Grotius, Hugo, eg. Huig de Groot, (1583-1645), holländsk rättslärd, teolog och historiker; kallas för ”folkrättens fader” för sitt verk Om krigets och fredens rätt, 1625.

Gustav II Adolf (1594-1632), kung av Sverige från 1611, far till Kristina; grundade Sveriges stormaktsvälde genom sin inblandning i trettioåriga kriget; reformerade den svenska förvaltningen, rättskipning, krigsmakten, utbildning och det svenska näringslivet; öppnade åter Uppsala universitet.

Haly Abbas (‘Alī íbn al-‘Abbās al Mağūsī) (-994), persisk läkare, författare till Kitāb-al-Malakī (Kungliga boken) som redan under hans samtid betraktades som den bästa medicinska läroboken. Den innehåller både en teoretisk och praktisk del; översattes till latin två gånger, den ena översättningen är av Constantinus Africanus.

Hammarskiöld, Lorenzo (1785-1827), litteraturkritiker, bibliotekarie; tjänstgjorde på Kungliga Biblioteket från 1806, förste amanuens 1812, kongl. bibliotekarie 1826; skrev ett större litteraturhistoriskt verk, Svenska vitterheten och de första användbara svenska översiktsverken inom konst- och filosofihistoria.

Hanniwaldt (Hannewaldt), Adam (1566-1621), medlem i staden Wrocławs råd, de schlesiska biskoparnas, furstarnas och habsburgska kurfurstarnas råd; bror till Andreas
Hanniwaldt som var diplomat hos Rudolf II. Adam Hanniwaldt lyckades genom broderns kontakter skaffa betydande konstverk till kyrkan i Zórawina (ty. Rothsürben, nära Wrocław), som han byggde om; lutheran till skillnad från sin bror Andreas; gift med Catharina von Schweidinger (d. 1608). 
 
Hanniwaldt (Hannewaldt), Paul, schlesisk adelsman, bror till Adams och Andreas far Simon.

Hieronymus (ca 347-419), latinsk kyrkofader, helgon; var mellan 382 och 385 sekreterare till den romerske påven Damasus I, på vars uppdrag han påbörjade en revision och en översättning av den latinska bibeln. Från 386 i Betlehem, där han avslutade sin bibelöversättning, Vulgata (Versio vulgata).

Hippokrates (ca 460-370), grekisk läkare, kallad ”läkekonstens fader”; författade en rad skrifter som publicerades efter hans död under titeln Corpus Hippocraticum (72 böcker).

Horatius (Quintus Horatius Flaccus) (65-8 f. Kr.), romersk skald, författare till satirer, epistlar, oden och en poetik (Ars poetica). Hans lyriska dikter är mästerliga i formen; anses som antika Roms största skald.

Ibn al-Ğazzar (Abū Ğa‘far Ahmad b. Ibrahīm b. abī Halīd al Ğazzār) (-ca 1004), läkare i staden Kairouan i nuvarande norra Tunisien; författare till en rad medicinska skrifter; den mest kända var Kitāb Zād al-musāfir (Den resandes proviant) som översattes till latin av Constantinus Africanus under titel Viaticum peregrinatis.

Isidorus av Sevilla (ca 560-636), spansk teolog, biskop av Sevilla, helgon; skrev ett stort encyklopediskt verk Etymologiae, som var mycket spritt och utövade ett stort inflytande under medeltiden.

Jaches, Johan Jacob (c. 1650-1709), anställd på KB 1687-1702. Efter studier i Wittenberg kom han 1679 till Stockholm som direktör för den tyska skolan; 1687 utnämnd till amanuens på Kungliga biblioteket, 1694 till kunglig bibliotekarie; upprättade vid sitt tillträde en beståndskatalog; efter slottsbranden 1697 fick han åter förteckna bibliotekets samlingar; efter entledigande från tjänsten på KB rådsherre i staden Kolberg. 

Johan III (1537-92), kung av Sverige från 1569 efter uppror mot brodern Erik XIV; erövrade delar av Ingermanland, sökte inflyttande i Polen; byggde om bl.a. Stockholms slott och Kalmar slott.

Johannes III Chotowsky de Chotov, abbot i benediktinerkloster Břevnov mellan 1553-75, polsk adelsman.

Johannitius, eg. Hunayn ibn Isha´q (809-873), arabisk lärd; översatte Galenos medicinska verk från grekiska till arabiska; hans Isagoge blev grundläggande för den medicinska undervisningen.

Josefus Flavius (ca 37-ca 100 e.Kr.), judisk historieskrivare, författare till Bellum Iudaicum och Antiquitates Iudeorum; en av befälhavarna i upproret mot romarna 66-70,.

Karl I den store (742-814), frankisk kung från 768, langobardisk kung från 774, romersk kejsare från 800. I sitt mäktiga rike byggde han upp en avancerad förvaltning; samlade vid sitt hov flera av sin tids mest lärda män (bl.a. Alkuin) och ett stort kulturuppsving knutet till kyrkan tog sin början.

Karl I, som tysk kung Karl IV (1346–78), sammanförde Böhmen med Mähren, Schlesien och Lausitz till den böhmiska kronans länder. Böhmen blev det tyska rikets kärnland och Prag ärkebiskopssäte från 1344 och ett betydande kulturellt centrum; 1348 grundade Karl i Prag det första universitetet i tyska riket norr om Alperna.

Karl X Gustav (1622-60), kung av Sverige från 1654. Karl hade ingen arvsrätt till tronen men utnämndes av sin kusin drottning Kristina till svensk tronföljare; i krig med Polen 1655 och Danmark 1657-58.

Karl XI (1655-97), kung av Sverige från 1660, Magnus Gabriel De la Gardie ledde dock förmyndarregering 1660-72; gift med Ulrika Eleonora d.ä. (1656-93); förbättrade rikets finanser genom förmyndarräfsten och reduktionen.

Karl XII (1682-1718), kung av Sverige från 1697. Under Karl XII:S hela regeringstid varade det stora nordiska kriget 1700-21 med Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland; dog vid belägringen av Fredrikshald i Norge, 1718.

Klemming, Gustaf Edvard (1823-93), biblioteksman, chef för Kungliga biblioteket (1865-90); utgivare av fornsvenska texter och bibliografiska arbeten; tog initiativet till och var ansvarig för bibliotekets flyttning 1877 från Kungliga slottet till Humlegården.

Konstantin den store (ca 285-337), kejsare i Västrom från 312, i hela riket från 324; flyttade romerska rikets huvudstad till Bysans, som döptes om till Konstantinopel; i edikten från Milano 313 garanterade han gudstjänstfrihet i hela riket.

Konstantinos-Kyrillos (ursprungligen Konstantinos, -869) och Methodios (-885), missionärer, "slavernas apostlar", helgon; två bröder som år 863 skickades från Konstantinopel för att missionera i det stormähriska rike; vann stöd hos påven Hadrianus II för att använda fornkyrkoslaviska som ett liturgiskt språk.

Korytko från Pravdovce, Martin II, fyrtioandra abbot i klostret i Břevnov (1575-1602), gav sitt tillstånd för transporten av Codex Gigas till Prag.

Kosmas av Prag (ca 1045-1125), tjeckisk historiograf, dekanus vid Vituskatedralen i Prag; författare till Chronica Bohemorum (Tjeckernas krönika) tjeckisk historia från urminnes tid till Kosmas samtid.

von Königsmarck, Hans Christopher (1600-63), tysk greve, fältherre; trädde i svensk tjänst 1630 och var en av de främsta befälhavarna i trettioåriga kriget 1618-48; 1655 fältmarskalk.

Kristina (1626-89), regerande svensk drottning 1644-54, dotter till Gustav II Adolf, abdikerade 1654, övergick till katolicismen och bosatte sig i Rom; en av de största konstsamlarna i dåtidens Europa.

Kyrillos, se Konstantinos-Kyrillos

Leander av Sevilla (ca 540-600), biskop i Sevilla, helgon, äldre bror till Isidorus; valdes till biskop 579; grundade skolan i Sevilla, som blev ett känt utbildningscentrum; aktiv i striderna mot arianism; vän till Gregorius den store.

Lillieblad, Gustaf (före adlandet Peringer) (1651-1710), professor i orientaliska språk i Uppsala; 1695 utnämnd till kunglig sekreterare och bibliotekarie.

Lucanus (Marcus Annaeus) (39-65 e.Kr.), romersk skald, kallades till Neros hov, där han efter en snabb karriär råkade i onåd och tvingades ta sitt liv; författare till ett ofullbordat epos i tio böcker, Pharsalia, som behandlar inbördeskriget mellan Caesar och Pompejus. 

Lucifer, (-ca 370), biskop i Cagliari på Sardinien. Engagerade sig starkt i försvaret av kyrkans renlärighet; i sina starkt polemiska skrifter stödde han sig på talrika bibelcitat. 

Marcus av Toledo, domkapitelsledamot i Toledo, gick vid slutet av 1100-talet till en översättningsskola i Toledo. Skolan, grundad 1140, skulle utbilda översättarna av Galenos skrifter som fanns på arabiska; översatte ett Galenos traktat och Johannitius Isagoge - en översättning som var mera originaltrogen än den av Constantinus Africanus.

Martinus II Korytko de Pravdovic, abbot i benediktinerkloster Břevnov mellan 1575-1602, efterföljare av Johannes III Chotovsky de Chotov, fick avgå frivilligt.

Mattias II (1557–1619), kung av Ungern 1608–18 och av Böhmen 1611–17, tysk–romersk kejsare från 1612, son till Maximilian II; ledde under brodern kejsar Rudolf II:s sinnessjukdom huset Habsburgs politik och efterträdde honom som kejsare.

Maximilian I av Bayern (1573-1651), hertig1598, kurfurste av Pfalz 1623, ivrig katolik, bildade 1609 katolska ligan och anslöt sig till kejsar Ferdinand II vid Trettioåriga krigets utbrott.

Maximilian II (1527-76), tysk-romersk kejsare 1564, ärkehertig av Österrike, kung av Böhmen och Ungern, son till kejsar Ferdinand I.

Maximilian III (1558-1618), son till Maximilian II, Tyska ordens högmästare och Preussens förvaltare från 1585; försökte bli vald till Polens kung men besegrades av Sigismund III; stark anhängare av motreformationen. 

Methodios, se Konstantinos-Kyrillos.

Nero, Lucius Domitius Ahenobarbus (37-68), romersk kejsare 54; under hans kejsartid utbröt upproret mot romarna i Palestina (66-70).
 
Nigrin, Laurentius, riddare av korsbärarorden med röd stjärna i Eger. Han försökte 1606 bli vald till ordens överhuvud 1606, men misslyckades; skrev in sitt namn i Codex Gigas 1592 (bl. 305v)

Odowalsky eg. Odenwald el. Ottenwald, Ernst, under trettioåriga kriget överstelöjtnant i kejserlig tjänst. 1639 lämnade han den katolska sidan och erbjöd sina tjänster åt svenskarna. H. Ch. von Königsmarck intog under hans ledning 1648 Prags Lill-sida; introducerades i svenska riddarhuset 1652 under namnet von Streitberg.

Origenes (ca 185-ca 254) den österländska kyrkans främste teolog, verksam i Alexandria och Palestina; författare till en flerspråkig synoptisk sammanställning av Gamla Testamentets sex olika versioner, Hexapla, nu förkommen.

Otakar I (ca 1155-1230), av ätten Přemysl, kung av Böhmen (1198-1230), lyckades garantera Böhmens oberoende från den tyske kungen som arvkungarike inom přemyslidernas ätt.

Ottokar II Přemysl, kung i Böhmen 1253-78, son till kung Vaclav I; stödde tyska intressen i landet; under en viss tid omfattade hans välde utom Böhmen också Mähren, Österrike, Steiermark, Egerland, Kärnten och Krain och således sträckte sig ända ned till Adriatiska havet. Efter att ha misslyckats vinna kejsarkrona besegrades han av Rudolf I av Habsburg och dog i strid 1278.

Ovidius (Publius Ovidius Naso), (43 f.Kr-17 eller 18 e.Kr.) romersk skald, känd för sina erotiska diktcykler Amores (Kärleksäventyr) och Ars armatoria eller Ars amandi (Kärlekskonsten); författare till Metamorphoses (Förvandlingar), mytologiska berättelsen som kretsar kring förvandlingsmotiv, som fick en stor spridning under medeltiden; landsförvisad år 8 e. Kr på grund av sin erotiska diktning.

Oxenstierna, Axel (1583-1654), greve, statsman, rikskansler; Gustav II Adolfs främste medhjälpare; ledare för Kristinas förmyndarregering.

Paracelsus eg. Theophrastus von Hohenheim (1493–1541), schweizisk läkare och naturfilosof. Har en framträdande plats i medicinens och kemins historia; grundare av naturfilosofi. Själv kallade sig Paracelsus iatrokemist i betydelsen kunnig i såväl medicin som kemi och han räknas som grundare av iatrokemin. 

Pečirka, Josef (1818-70), tjeckisk författare, översättare, och läkare; såsom medlem i den tjeckiska vetenskapsakademin (Gesellschaft der Wissenschaften) gjorde 1850 en vetenskaplig resa till Sverige för att undersöka de tjeckiska handskrifterna; publicerade 1851 sina resultat i Časopis českeho Muzeum; utgav 1860 den heliga Katharinas legend på tjeckiska ur dåvarande KB:s handskrift.

Peringskiöld, Johan d.ä. (1654-1720), fornforskare, verksam vid Antikvitetskollegiet från 1680, 1693-1719 som sekreterare och riksantikvarie. Under resor i Sverige samlade Peringskiöld anteckningar och teckningar av fornminnen; utgivare av isländska handskrifter.

Philaretos (800-talet?), bysantinsk läkare (?), ansågs vara författare till ett pulstraktat som översattes från grekiska till latin omkring 1100 och hör till en av de tidigast översatta medicinska skrifterna. Traktaten ingick i Ars medicinae (senare Articella) fick en vid spridning och utövade under medeltiden ett stort inflyttande.

Pontanus, Georg (Jiři) Barthold av Breitenberk (1550-1614), skald, historiker, prost och biträdande biskop i domkyrkan i Prag, boksamlare.

Printz von Buchau, Daniel (1546-1608), friherre, kungl. appellationssråd i Prag, kungl. kammarråd i Schlesien, Rudolf II:s sekreterare. Han skrev in sitt namn och valspråk Durat et lucet virtus i Codex Gigas (f. 307v). Hans son Johannes var i svensk tjänst under det trettioåriga kriget. 

Prokop av Sázava (ca 1004-1053), helgon; var munk i Kievriket, där han kom i kontakt med kyrkoslaviska; flyttade till Böhmen och från omkring 1030 levde som eremit i Sazavadalen i Böhmen. Där grundade han ett benediktinerkloster med kyrkoslaviska som gudstjänstspråk och var dess abbot; helgonförklarad 1204, räknas till en av Böhmens fyra skyddshelgon. 

Regino av Prüm (ca 840-919), abbot i Prüm (Tyskland) från 892, 899 abdikerade han; senare abbot i kloster i Ratbod, nära Trier; författare till musikteoretiska och kanoniska verk samt en världskrönika i två böcker som sträcker sig från Kristi födelse fram till år 907. Den fortsattes efter hans död fram till år 967.

Rudolf II (1552-1612), kung av Ungern 1572-1608, av Böhmen 1575-1611, ärkehertig av Österrike från 1576, tysk-romersk kejsare från 1576; residerade mestadels på slottet i Prag; hyste ett stort intresse för konst och vetenskap (även alkemi och astrologi) och var en av de största konstsamlarna i dåtidens Europa. 

Schwenckfeld von Ossig, Kaspar (1489-1561), tysk teolog, skriftställare och predikant, född i Schlesien. Schwenckfeld var först Luthers anhängare men försökte så småningom hitta en egen mellanväg mellan katolicismen och lutheranismen; bannlyst av protestanterna; bildade en egen sekt i södra Tyskland som slutade verka efter det trettioåriga kriget. 

Sculteth (Scultetus, Schulz), Georg (1560-1613), av schlesisk familj, domherre, biträdande biskop i Wrocław 1604-1613, Rudolf II:s kejserliga råd och förtroendeman i Opole, professor i teologi vid seminariet i Nysa (Neisse, Schlesien). 

Stephens, George (1813-95), brittisk språkforskare, fornforskare och samlare, bosatt i Sverige 1834-51, professor vid Köpenhamns universitet från 1855. Utgivare av fornsvenska texter och visor; författare till en katalog över franska och engelska handskrifter på KB; en av grundarna av Svenska fornskriftsällskapet; hans handskrifts- och inkunabelsamling finns numera på KB (Husebysamlingen).

Strindberg, August (1849-1912), författare och konstnär. Anställd på KB 1874-1882, där han reviderade området Svensk Kulturhistoria och katalogiserade KB:s kinesiska boksamling; fick uppdraget av överbibliotekarie Klemming att inventera ”skrubbar i Krigskollegii arkiv”, likaså på Riksarkivet och Kammararkivet för att gallra handskrifter och tryck för KB:s räkning. I en av sina kulturhistoriska uppsatser beskriver han hur han vid dessa tillfällen hade upptäckt medeltida pergamentfragment.

Tegnér, Elof (1844-1900), biblioteksman, historiker, verksam vid Lunds universitetsbibliotek 1863-70 och vid Kungliga biblioteket 1870-83, där han bl.a. ledde bibliotekets flyttning från Stockholms slott till Humlegården; chef för Lunds universitetsbibliotek från 1883.

Theophilos Protospatharios, författare till flera medicinska skrifter, några av dem har tillskrivits Philaretos (se ovan); hans titel Protospatharios (livsvakt) tyder på att han var en funktionär vid det bysantinska hovet. Hans skrifter täcker medicinens alla aspekter; traktat om urin (lat. De urinis) var mycket spridd i den bysantinska världen och ingick i den latinska översättningen i Ars medicinae (senare kallad  Articella).

Titus, Flavius Vespasianus (39-81), romersk kejsare från 79, äldste son till Vespasianus; blev år 67 legionskommendant under fadern i kriget mot judarna; två år senare övertog han ansvaret för belägringen av Jerusalem, som stormades år 70.

Wachtmeister, Axel (1643–99), greve, militär, fältmarskalk 1693. Utsågs 1697 till president i Krigskollegium, kungligt råd från 1693; mycket nära förtrogen till kungen Karl XI.

Václav (Wenzel) I (-929), helgon, hertig av Böhmen från 921; uppmuntrade tysk mission i Böhmen och underkastade sig den tyske kungens överhöghet; mördad på order av sin bror Boleslav; hans kvarlevor överfördes 932 till Prag; betraktas som tjeckiskt skyddshelgon, firas den 28 september.

Václav (Wenzel) II, kung i Böhmen 1278-1305 och Polen från 1300; hade även starkt inflyttande i Ungern, där hans son Václav valdes till kung. Efter Václav II:s död och mord på hans son ett år senare gick hans välde snabbt under.

Václav (Wenzel) III, sista kungen av ätten Přemysl; kung i Ungern från 1301 till 1304, kung i Böhmen (1305-1306); gjorde också anspråk på den polska kronan; mördades kort efter sitt böhmiska trontillträde.

Wandrycz, schlesisk adelssläkt, känd från slutet av 1200-talet. Nicolaus A. Wandrycz skrev in sitt namn i Codex Gigas 1593 (bl. 307v).

Vergilius (Publius Vergilius Maro), (70-19 f.Kr), romersk poet; författare till en samling herdedikter Bucolica (känd senare som Eklogerna) och lärodikten Georgica. Hans mest berömda diktverket är Aeneiden. Vergilius var mycket populär under medeltiden, då hans fjärde eklogen som siar om ett kommande fredsrike tolkades som anspelning på Kristi ankomst.

Vespasianus, Titus Flavius (9-79), romersk kejsare från 69; utnämndes år 66 till överbefälhavare för en här som utsändes mot det upproriska Judeen; lyckades bryta allt motstånd med undantag av Jerusalem och Masada. Hans son Titus fick avsluta kriget i Judeen och han själv begav sig mot Rom. I hans följe ingick den judiske f.d. upprorsledaren Josefus (Flavius).

Wilhelm V, den Fromme, (1548-1626), kurfurste i Bayern mellan 1579-97; stod under starkt inflytande av jesuiterna; drog sig tillbaka till ett kloster 597 och överlämnade makten till sin äldste son Maximilian I.

Vladislav I (efter 1065-1125), son till hertigen och senare kungen Vratislav II; hertig i Böhmen 1109-17 och 1120-25; deltog aktivt i striderna om den böhmiska tronen; gift med Richeza av Berg.

Vladislav II (-1172), hertig av Böhmen 1140-72, tjeckisk kung från 1158.

Vossius, Isaac (1618–89), nederländsk lärd, rikshistoriograf; kallades 1648 till Stockholm som bibliotekarie och lärare i grekiska åt drottning Kristina; upprättade en katalog över hennes bibliotek; återvände till Nederländerna vid Kristinas tronavsägelse och fick som extra betalning medföra Codex argenteus (Silverbibeln) som tagits av svenskarna i Prag; denna återköptes senare till Sverige

Vratislav II, hertig av Böhmen 1061-92, från 1085 som kung Vratislav I