Läs mer

Gigas-Solstickan

Introduktion

Handskrift A 148 har väckt uppmärksamhet i alla tider på grund av sin storlek och sin bild av djävulen, som tronar i ensamt majestät på ett av bladen. Den har genom åren haft två kärnfulla benämningar: Djävulsbibeln och den latinska Codex Gigas, Jätteboken.

Handskriften betraktades under medeltiden som ett av världens underverk och hade ett betydande materiellt värde. En anteckning från slutet av 1200-talet som finns på frampärmens insida [f. 1v] berättar att handskriftens ägare, benediktinerna i Podlažice, pantsatte handskriften i ett cisterciensiskt kloster i Sedlec när de råkade i ekonomiska svårigheter (jfr de Hamel, 2001, s. 87-88). Handskriften återköptes till benediktinerna vid slutet av 1200-talet av det förmögna klostret i Břevnov, eftersom ärkebiskopen i Prag tyckte att klenoden borde finnas hos denna orden.

Codex Gigas innehåller flera ”jag-var-här-inskrifter” från 1500- och 1600-talet, som vittnar om att den behöll sin attraktionskraft. Så sent som på 1800-talet skrev två tjeckiska forskare Josef Pečirka och Beda Dudik, som gjorde grundläggande insatser för det vetenskapliga studiet av handskriften in sina namn i den.

Handskriften har också fallit offer för två berömda konstsamlares habegär. Rudolf II lät 1594 transportera Codex Gigas till sitt slott i Prag. Djävulsbilden eggade hans intresse för ockultism. Ett halvt sekel senare införlivade drottning Kristina handskriften till sitt förnämliga bibliotek på Stockholms slott.
Ända till våra dagar har Codex Gigas behållit sin dragningskraft. I en amerikansk samling av stereoskopiska fotografier från 1906 föreställande Stockholms sevärdheter finns en bild av den uppslagna Djävulsbibeln. Och i en serie vykort med olika stockholmsmotiv från 1929 får handskriften representera Kungliga bibliotekets märkvärdigheter.

Codex Gigas disposition

Hälften av handskriften utgörs av Gamla och Nya testamentet. [ff. 1v-118r; 253r-286r] De återges dock inte efter varandra utan är åtskilda av följande skrifter: Josefus Flavius två verk om judarnas historia i latinsk översättning (Antiquitates Iudaicae [ff. 118r-178v] och De bello  Iudaico [ff. 178v-200v), Isidorus av Sevillas encyklopediska arbete Etymologiae i tjugo böcker [ff. 201r-239r], samt åtta medicinska verk.

De fem första av de sistnämnda är en samling medicinska texter, [ff. 240r-243v] av huvudsakligen grekiskt eller bysantinskt ursprung, vilka under namnet Ars medicinae (Medicinens konst) har använts från tidigt 1100-tal som studiebok i medicinundervisningen i Salerno i södra Italien. Ars medicinae, senare känd under namnet Articella, blev så småningom med vissa tillägg en standardhandbok i medicinundervisningen i hela det medeltida Europa. Ars medicinae behandlar medicinska spörsmål både på det teoretiska och på det praktiska planet. De tre avslutande medicinska skrifterna [ff. 243v-252r] är ägnade åt praktisk medicin och är författade av Constantinus Africanus. Han var benediktinmunk i Monte Cassino under andra hälften av 1000-talet och spelade en betydande roll som översättare till latin som europeisk introduktör och översättare av en rad arabiska medicinska texter till latin.

Efter de medicinska skrifterna kommer Nya testamentet. Detta efterföljs av de blad som utgör handskriftens kärna och kvintessens, fastän de ligger nära slutet av hela handskriften. Det är två helsidesbilder föreställande det himmelska Jerusalem [f. 289v] och, på motsatt sida, djävulen. [f. 290r] De illustrerade bladen inramas av ett flertal purpurfärgade, delvis tomma sidor, både på sidorna före och efter. Sidorna som föregår bilderna innehåller en syndabekännelse [ff. 286v-288v] skriven med dubbelt så stor stil som handskriftens övriga texter. På två av de efterföljande bladen finns olika besvärjelser skrivna med samma stora stil. [ff. 290v-291r]

Därefter följer Böhmens krönika som är Codex Gigas sista större textavsnitt [ff. 294r-304r], författad av Kosmas från Prag. Bland de femton kända handskrifter som innehåller krönikans text är Codex Gigas en av de viktigaste. Denna användes också som förlaga till krönikans andra tryckta utgåva 1602. Enligt samma anteckning som berättar om pantsättningen av handskriften skulle en gång den helige Benedictus regel ha varit inskriven efter Kosmas krönika. Detta är fullt möjligt då resterna av tre utskurna blad fortfarande är synliga. Men eftersom Benedictus regel är en relativt kort text kan man fundera över om det fanns ytterligare någon text på de utskurna bladen.

De sista fjorton sidorna upptas av ett kalendarium [ff. 305v-311r] som föregås av en namnlängd. [f. 305r] Denna längd innehåller namn på personer som troligen var medlemmar i ett lokalt klostersamfund eller var klostrets välgörare. Kalendariet har tydliga böhmiska drag i form av ett flertal namn på helgon som speciellt firades i Böhmen. Det innehåller dessutom en rad namn på avlidna personer som troligen kan kopplas till Podlážiceklostrets historia eller till Böhmens historia i allmänhet. Kalendariet är ett mycket viktigt dokument för tjeckisk språkhistorisk forskning. De två sista sidorna upptas av material med anslutning till kalendariet.

 

 

 

 

Översättning av GT och NT

Gamla och Nya testamentet föreligger i den s.k. Vulgataöversättningen, som går tillbaka på kyrkofadern Hieronymus översättningsarbete. Detta gäller dock ej Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken som båda föreligger i en äldre översättning, den s.k. Vetus Latina. Dessa översättningar kom till under andra hälften av 300-talet. De representerar en europeisk texttradition (i motsats till en nordafrikansk) och är ett mycket viktigt vittnesmål om de äldsta versionerna av den latinska bibeln.

Texten till Apostlagärningarna är mycket lik den text som Lucifer använde sig av och som finns bevarad i hans verk i form av långa citat. Psaltaren är iuxta Hebraeos, den sista av de tre psaltarversioner som Hieronymus gjorde mot slutet av 300-talet, denna gång direkt från hebreiska. På Codex Gigas första blad återges de olika alfabetena till bibelns tre språk: hebreiska, grekiska och latin. De påminner om de språkliga ramar som Hieronymus rörde sig inom.

Böckernas ordning

Texterna till Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken utgör några av handskriftens ålderdomliga drag. Likaså representerar bibelböckernas ordning en äldre tradition än den som var gängse på 1200-talet och som Vulgatan vanligen följer. Ordningen i Codex Gigas stämmer istället överens med de karolingiska biblarnas ordning. Efter de fem Moseböckerna kommer de profetiska böckerna (både de större med Daniel och mindre profeterna med Job) och sedan de poetiska, som följs av Krönikeböckerna, Esra, Tobit, Judit och Ester. Mackabeerböckerna avslutar Gamla testamentet.

Placeringen av de fyra Kungaböckerna efter de senare profeterna är ovanlig, då Kungaböckerna med sitt historiska innehåll normalt brukar placeras före de större profeterna, och då vanligtvis efter Rut. (Det vi kallar första och andra Samuelsboken kallades första och andra Kungaboken. ”Första” och ”andra” Kungaboken hette vid denna tid ”tredje” respektive ”fjärde” Kungaboken). I Nya testamentet står de katolska breven (Jakobs-, Petrus-, Johannes- och Judasbrevet) strax efter Apostlagärningarna, som åtföljs av Uppenbarelseboken och Paulusbreven.

Codex Gigas storlek

Codex Gigas som bibelhandskrift anknyter med sin storlek till en tradition av mycket stora biblar, ofta i en volym, som producerades på kontinenten från andra hälften av 1000-talet till slutet av 1100-talet. Några av dessa kunde vara drygt 70 cm höga. Deras storlek skulle manifestera den betydelse som bibeln fick i påvarnas reformarbete under 1000-talet då man ville stärka kyrkans frihet och oberoende av världsliga makter. Bibeln gavs en central roll. Stora biblar i en volym är kända från äldre tid, men det var först på 1000-talet som deras storlek fick ett speciellt symbolvärde. Handskrifterna av denna typ började produceras i Rom. De spreds så småningom till norra Europa där man tog efter det stora formatet. Dessa biblar skänktes ofta till kyrkor och kloster av mäktiga beskyddare som på det sättet ville markera sin ställning, eller också var de gåvor från biskopar som ville visa sin makt och framhålla trons betydelse i en orolig tid.

Exakt vilken roll de stora biblarna spelade i det praktiska religiösa livet är inte klart. På grund av sin storlek lämpade de sig för att ligga på en pulpet i klostrets refektorium för läsning under måltiderna, eller i kyrkans kor för den dagliga gudstjänsten. I flera handskrifter finns det spår av sådant bruk. De kunde även användas som ett komplement till andra liturgiska böcker. Men framför allt tjänade de som textförlaga och referens vid kopiering av nya handskrifter. Deras storlek uttryckte deras auktoritet och de höll högsta kvalitet. Ett antal stora biblar finns bevarade från andra hälften av 1100-talet. Vid den tiden ökade behovet av goda bibeltexter kraftigt till följd av tillkomsten av många nya kloster. (de Hamel 2001, s. 73-6).

Djävulsbibeln är det sista exemplet i denna tradition av biblar i stort format. Med tanke på att ettbandsbiblar i litet format började göra sitt intåg i Paris vid den här tiden är Codex Gigas exceptionell. 90 cm hög och 50 cm bred är den också störst av alla stora biblar och den skiljer sig från de övriga genom sitt blandade innehåll och sin märkliga utsmyckning. Som helhet verkar den dock välplanerad och genomtänkt. Det intrycket förstärks ytterligare genom det faktum att hela volymen har skrivits av en och samma skrivare. Skrivaren satt enligt legenden inspärrad i en klostercell för att pränta handskriften under en natt i ett försök att sona sina synder. Då uppgiften blev honom övermäktig bad han om djävulens hjälp att genomföra uppdraget.

Ideerna bakom Codex Gigas

Vad hade Codex Gigas för funktion? Varför just denna textsammansättning? Hur förhåller sig de enskilda texterna gentemot varandra? Vilken roll spelade bilderna av det himmelska Jerusalem och djävulen?

Det är påfallande hur stort utrymme i handskriften de historiska verken upptar. Hela bandet har 310 blad. Om vi bortser ifrån Gamla och Nya testamentet (sammanlagt ca 150 blad ), som är historiska berättelser par excellence, så finns på etthundra blad, av de resterande hundrafemtio, tre stora i egentlig mening historiska verk (varav två av Josefus Flavius och ett av Kosmas från Prag) samt två verk med en viss historisk karaktär, dvs. den ovannämnda namnlängden och kalendariet med sina dödsnotiser.

Dessutom upptas fyrtio blad av Isidorus av Sevilla Etymologiae, vars huvudsyfte var att genom att undersöka ordens härledning  svara på frågan om ursprunget till och uppkomsten av hela universum i alla dess former, inbegripet all mänsklig verksamhet. Verkets ursprungliga titel var Origines (lat. ursprung, härstamning). Med denna speciella utgångspunkt ger Etymologiae en brett upplagd skildring av mänsklighetens historia i allmänhet och kyrkans historia i synnerhet. Verket har skrivits i en brytningstid, i början av 600-talet, när den katolska kyrkan i Spanien hade segrat över arianismen som var den kristna lära visigoterna bekände sig till. Det var en avgörande tid under vilken man hade behov att blicka tillbaka och sammanfatta. Det förflutna i all sin variation skulle synliggöras.

Dispositionen som en berättelse i sig

Karaktären av Codex Gigas som ett historiskt verk accentueras genom texternas disposition. Nya testamentets berättelse om judarnas historia kompletteras med Josefus Flavius skildringar som sträcker sig ända fram till författarens samtid dvs. första århundradet efter Kristi födelse. En kort passage i Antiquitates Iudaicae (egentligen ett senare textinlägg) om Kristi lidande signalerar början till berättelsen om det Nya förbundets folk, de kristna.

Efterföljande Etymologiae behandlar de kristnas historia utförligt. Men Isidorus ambition var mycket större än så. Han ville skriva en sammanfattning av tidens hela vetande ur ett kristet perspektiv. Isidorus verk står som en introduktion till Nya testamentets berättelse om den nya tiden, om Kyrkans och löftesuppfyllelsens tid som hade inletts genom Kristi framträdande på jorden. Detta var en brännpunkt i världens historia som gav en ny mening åt allt som tidigare hade hänt. Det Gamla och det Nya testamentet handlar om två ordningar, två förbund, två folk. Det första skulle bara förbereda ankomsten av det andra. Samtidigt är Kristi framträdande på jorden, då Gud genom sin son ingrep i mänsklighetens öden, bara ett förebådande av det annalkande slutet, den yttersta domen. Då avgörs kampen mellan det onda och det goda, då den efterlängtade frälsningen kan fullbordas, slutmålet för varje troende (Pomian, s. 115-50).

Och detta illustreras på ett mycket uttrycksfullt sätt genom de två berömda bilderna som ställda mot varandra finns i anslutning till det Nya testamentet. På vänstra sidan Jerusalem, på den högra djävulen - himmel och helvete, civitas Dei (Guds stat) och civitas diaboli (djävulens stat). Den historiska uppläggningen i handskriften får en moralteologisk dimension genom perspektivet mot de yttersta tingen. Kyrkofadern Augustinus framställde detta människosläktets historiska drama i sitt verk Om Guds stat. Guds stat, fridens boning, är människans slutmål och det högsta goda.

Syndabekännelsen som föregår bilden av civitas Dei är den nödvändiga förutsättningen för tillträde till gudsriket (Schmitz, s. 411-4). Besvärjelser som efterföljer bilden av underjordens furste erbjuder ett nödvändigt skydd mot den skada som anblicken av Lucifer kan vålla. 
 
Det Nya testamentet avslutar Codex Gigas framställning av en universell och helig mänsklighets historia – från skapelsen till tillblivelsen av den kristna kyrkan. Denna historia utspelas med den utlovade slutliga frälsningen som bakgrund. Därefter följer skildringen av ett enskilt folks historia – böhmarnas. Kosmas återgivning av Böhmens historia är en berättelse om tidens gång och om de växlingar som människan i sin fysiska skröplighet utsätts för. Ingenting är beständigt. Det är först när den världsliga historien ställs i förhållande till den heliga historien, som den världsliga får en mening.

Efter krönikans korta inledning om Böhmens äldsta mytiska tid kommer verkets egentliga början - berättelsen om kristendomens införande i landet. Böhmens folk blir en del av den stora enhet som kyrkan representerar och folkets historia innefattas på så sätt i den universella historien. Alla händelser som författaren beskriver är förutbestämda och framstår som blotta verktyg med vars hjälp Gud fullbordar sina beslut.

Böhmens tidigaste historia är också benediktinordens historia. I krönikans första bok berättas hur prinsessan Mlada, dotter till hertig Boleslaw I (929/35-967/72), reste till Rom för att kunna förkovra sig i klosterreglerna och  hur hon så småningom fick den helige Benedictus regel och abbotsstaven av påven för att kunna stifta det första klostret i Böhmen. Benedictus regel är troligen också den text som har skurits ut ur Codex Gigas från sin plats efter Kosmas krönika. Den var kanske tänkt som en kontrapunkt till krönikans världsliga historia. Samtidigt var det en ingång till en berättelse om hic et nunc, här och nu, dvs. om det benediktinska klostret i Podlažice.

Regeln följs i handskriften av en namnlängd över olika avlidna kyrkliga personer och lekmän. Den är delvis förstörd och oläslig, men den började troligen med en kort bön för de avlidnas själar. Enligt Beda Dudik, som har beskrivit handskriften ingående, skulle det kunna vara en lista på personer som bevijades en avlat från klostrets sida (Dudik, 1852, s. 403) . 

Det efterföljande kalendariet är med sina helgonnamn en avspegling av den katolska kyrkans historia i allmänhet och den böhmiska i synnerhet. Det innehåller dessutom en rad nekrologienotiser som omfattar namn på avlidna medlemmar av ett  större klostersamfund såväl som namn på klostrets välgörare och namn på andra historiskt viktiga personer. De skulle alla ihågkommas av klostret på sina dödsdagar.

Vissa av de historiskt kända personerna hade dött innan Podlažiceklostret stiftades någon gång efter 1150. De är dessutom nästan alla inskrivna av en och samma skrivare (för övrigt samma som handskriftens). Det hela ger intryck av att vara en avskrift som har gjorts vid ett och samma tillfälle. Dessa nekrologienotiser i Codex Gigas skiljer sig avsevärt från andra av samma typ, som brukar vara skrivna av olika skrivare under ett stort antal år. 

Har Codex Gigas använts?

Man har diskuterat handskriftens praktiska bruk och påpekat att den framstår som svåranvänd på grund av sin storlek och genom att den är relativt finstilt. Det stämmer onekligen. Men handskriftens alla texter var mycket viktiga för klosterlivet. Bibeln och Benedictus regel skulle läsas varje dag. Och namnen på de avlidna medlemmarna och klostrets välgörare skulle alla omnämnas på sina dödsdagar vid de dagliga kapitelsammankomsterna.

Josefus Flavius och Isidorus arbeten var spridda och lästa texter under medeltiden och var mycket vanliga i benediktinernas bibliotek. Kosmas krönika, författad troligen 1110-25, var den tidens viktigaste verk om Böhmens historia med en klar anknytning till landets största benediktinkloster i Břevnov. Den hade nämligen tillkommit delvis på initiativ av klostrets abbot, Klemens, till vilken krönikas andra bok är dedicerad.

Det finns dessutom vissa små spår som vittnar om att handskriften verkligen har använts. Det är det latinska ordet Nota (Obs!), som förekommer i marginalerna på ett antal ställen, skrivet med olika händer vid textstycken av särskilt intresse (vissa notamärken kan dock ha varit avskrifter från förlagan). Några tillägg från 1200-talet med religiöst innehåll finns i marginalerna, och längst ner på varje kalendariesida står de första orden till mässans olika ingångssånger (introitus) med musiknotation. Deras bruk är inte klarlagt. De kunde möjligen tjäna som vägledning vid söndagarnas gudstjänster. Vid medeltidens slut har man försett handskriften med märkflikar av pergament som uppenbarligen bevisar att handskriften var tänkt att användas.

Även de åtta medicinska skrifter, som följer efter Isidorus, kan ha haft en praktisk tillämpning. De var troligen tänkta som en utvidgning av Etymologiernas fjärde bok, vilken handlar om medicin. Medicin var ett område som benediktinerna speciellt intresserade sig för. Benedictus regel framhöll att omsorgen om de sjuka var det som munkarna skulle ägna sig åt först och främst - ante omnia et super omnia. Abboten skulle fungera som fader och lärare, herde och läkare. Till varje kloster hörde, förutom en sjukstuga och en örtagård, ett bibliotek och en skrivarstuga.

Klostret i Monte Cassino i södra Italien var på 800-talet berömt för sin medicinskola. Och även andra benediktinkloster, som Sankt Gallen, Tours och en rad kloster i södra Tyskland, var kända för sin medicinska verksamhet och sina boksamlingar i ämnet. Man vet att benediktinmunken Thiadagus från Corvey var verksam som medicus vid hertig Boleslavs hov i Prag under 1000-talet.(Schipperges, s. 21-5).

Det kan också vara så att det finns en koppling mellan Codex Gigas medicinska texter och djävulsbilden, som enligt Carl Nordenfalk kan ha haft en anatomisk plansch som förlaga. De medicinska texterna är en påminnelse om människans skröplighet, ett memento mori i denna symbolladdade bok.

Codex Gigas överraskar med sin storlek, sin utsmyckning, sitt rika innehåll och sitt sofistikerade sätt att kombinera olika texter och bilder för att ge framställningen kraft och eskatologiskt djup. Den för tanken till livets bok, som Uppenbarelseboken talar om (Upp 5:1, 21:27). Med sina olika ålderdomliga drag både när det gäller det yttre och det inre är handskriften unik för sin tid. Dess böhmiska och benediktinska inslag är klart och tydligt manifesterade. Dessa drag förstärks ytterligare genom ett senare tillägg, bestående av ett glagolitiskt och ett kyrkslaviskt alfabet, som klistrats in på frampärmens insida bredvid de ursprungliga tre alfabetena, hebreiska, grekiska och latin. Detta tillägg skrevs under andra hälften av 1300-talet av Brevnovklostrets abbot, Divisius, och hör till de allra tidigaste vittnesmålen om dessa två slaviska alfabet.

Men har Codex Gigas verkligen skrivits i ett litet kloster i Podlažice, ett kloster som inte är känt för någon annan handskrift och som knappast förekommer i det bevarade urkundsmaterialet? Det förefaller verkligen som om djävulens hjälp, såsom legenden berättar, hade behövts. Legenden uttrycker för övrigt medeltidens tro att skrivararbete, som var långsamt och hårt, gjorde skrivaren förtjänt av syndernas förlåtelse (Sears, 85-96). Men frestelsen att tillkalla den ondes hjälp låg nära när ett uppdrag visade sig vara övermäktigt eller farligt.

Codex Gigas är på många sätt en solitär som inte har någon riktig motsvarighet bland övriga bevarade medeltida handskrifter. Det gör den inte mindre fascinerande och betydelsefull.