Legender och anekdoter

Djävulen

Kärt barn har många namn

Under årens lopp har handskriften getts olika namn som syftar på dess storlek och på djävulens porträtt. Förutom Djävulsbiblen och Codex Gigas har den också kallats Codex giganteus (Jätteboken), Gigas librorum (Bokjätten), Fans Bibel, Hin Håles bibel och Svartboken.

Den har eggat fantasin och blivit föremål för legendbildning. Redan på medeltiden uppstod en legend om en munk i Podlažice som blev levande inmurad för sina synders skull. Genom att under en enda natt skriva världens största bok, försökte han friköpa sig från sin skuld. När han insåg att uppgiften var honom övermäktig, kallade han djävulen till hjälp. Den Onde bistod honom, fick sitt porträtt målat i boken och begärde munkens själ i gengäld. Munken blev räddad men någon ro fick han aldrig mer. Han vände sig till slut till den Heliga Jungfrun med bön om frälsning. Jungfrun räckte honom sin hjälpande hand, men botgöraren dog just i den stund då han skulle ha lösts från sitt kontrakt med djävulen.

Denna legend är en variant på en mycket populär medeltida berättelse om Theophilus Botgöraren. Den innehåller samma element som Djävulsbibelns legend: pakt med djävulen för att uppnå det omöjliga, ånger efteråt, Jungfru Marias förbarmande och botgörarens snabba död. Dessa element återfinns också i Faustsagan, känd från 1500-talet.

Det andra motivet i legenden representerar den medeltida övertygelsen att man med skrivarbete kunde sona sina synder. Detta motiv finns också i en historia som refereras av Orderic Vitalis (1075-1142) i hans Historia ecclesiastica. Där framställs en mycket syndfull munk som samtidigt var en duktig och hängiven bokskrivare. Efter döden blev hans själ i sista stund räddad från att skickas till helvete tack vare en mycket stor bok i den gudomliga rätten, som han hade skrivit. När varje bokstav i den boken vägdes mot var och en av hans synder, blev till slut en enda bokstav avgörande till hans fördel. Hans själ fick förena sig för en kort stund med kroppen för att han skulle få möjlighet att rätta till sitt liv. 

Kungl. bibliotekets vaktmästare

Magin kring Djävulsbibeln behöll sin livskraft även efter medeltidens slut. Och nya legender bildades.

I Tokroliga anekdoter från 1858 berättas det att Kungliga bibliotekets vaktmästare blev innestängd i bibliotekets stora sal efter att ha somnat. När han vaknade trodde han sig se böckerna nedstiga från hyllorna och sväva omkring i en virvlande ringdans. Ett stort ur, som annars var trasigt, började slå. Och böckerna runt Djävulsbibeln föll åt alla håll, då Jätteboken trädde in i dansen. Morgonen därpå hittade man en vettskrämd vaktmästare under bordet, vilken ” . . . war och förblef från denna stund swagsint och måste föras till dårhuset”.

Strindberg och Klemming

Författaren Eugène Fahlstedt (1851-1935) har berättat i en intervju från 1911 att hans vän August Strindberg (1849-1912) någon gång på 1870-talet tog sina kamrater till biblioteket för att läsa Djävulsbibeln. Det var mitt i natten, men Strindberg, som arbetade på Kungliga biblioteket, öppnade huset med egna nycklar. Han tog fram bibeln och ” . . . ref eld på tändstickor, och der vid skenet af svafvellågor, så . . . så . . . (gest att de böjer sig fram) . . . så läste de i djefvuls bibeln.” 

Och i Elof Tegnérs verk Minnen och silhouetter läser man att överbibliotekarie Gustaf Klemming (1823-1893) på nyårsdagen 1878 gick från slottet mot Humlegården ”företrädd af en vaktmästare, som på en kälke drog den väldiga Djäfvulsbibeln”. Klemming, som inte saknade känsla för mystik och dramatik, skulle på detta symboliska vis sätta en slutpunkt för Kungliga bibliotekets flyttning till de nya lokalerna i Humlegården.

August Strindberg 1874

 

Strindbergs porträtt av G. Klemming